”Man saknar inte kon förrän båset är tomt”, lyder ett uråldrigt ordspråk jag alltid uppfattat som rätt förnumstigt och präktigt.
Men senaste veckorna har vi fått en svidande påminnelse om vilken sanning som ryms i den sortens folkliga gamla iakttagelser. Man tar så mycket för givet, man är så bortskämd, man gnäller och klagar och tycker att åtskilligt i den grå vardagen inte är tillräckligt spännande och glamoröst och häftigt. Sedan kommer en kris och tar vardagen ifrån oss och plötsligt inser vi hur oerhört värdefullt den där grå, rutinmässiga lunken ändå är.
Som vanligt ska det påpekas att hockey verkligen inte är det viktigaste just nu, vi har enormt mycket viktigare saker att hantera i det här kriget mot hela världens osynliga fiende.
Men samtidigt:
Om det gick att sitta i en arena och titta på ishockey skulle många av de andra problemen vara lösta, eller i alla fall under kontroll. Så jag tar mig ändå friheten att drömma om alldagliga detaljer och saker från grundserietrallen jag aldrig trodde jag skulle sakna.
• En tisdagkväll i januari The Rock med New Jersey Devils och Ottawa Senators på isen. Inget står egentligen på spel, resultatet har inga meningsfulla konsekvenser. Så ingen av kombattanterna bryr sig nämnvärt och stämningen är lika avslagen som på ett möte i byggnadsnämnden i Katrineholms kommun. Inget händer, helt enkelt. Men åh, jag skulle ge ett lillfinger bara för att få sitta där med en ljummen pappmugg kaffe och njuta när Damon Severson slår sin tredje icing på fem minuter.
• Resan ut till Long Island. ”Det här ju inte klokt, jag ska aldrig göra det igen”, har jag ofta suckat när jag suttit i bumper-to-bumper-trafik på Long Island Expressway för att komma ut till en duell mellan Islanders och, tja, Carolina Hurricanes i Nassau Coliseum. Nu skulle en sådan vardagssituation vara lika njutbar som en välgrillad biff på Smith & Wollensky. Nä, jag hade inte ens gnällt om jag så tvingades sitta i det absurda kallufts-utblåset på den rangliga gamla pressläktarens sämsta avsats. Jag hade jublat – och sedan sjungit lyckliga serenader under bilresan tillbaka i mörkret, om det så varit galen vinterstorm.
• Uff-uff-musiken i vilken arena som helst. Det är därvidlag inte mycket till skillnad på NHL och andra hockeyligor. De som sköter PA-anläggningarna har en enorm förkärlek för musik som hotar att koka sönder en känslig hjärna. Men inte ens om de så tryckte högtalaren mot ena örat och blåste på med vilken Don Diablo-dänga som helst vore det numer annat än…ja, ljuv musik. Fast allra mest saknar jag förstås att höra Joey Ramone hojta ”Hey ho, let’s go” på Madison Square Garden.
• En intervju med arg Henrik Lundqvist efter en tung förlust. Att gå fram till honom i omklädningsrummet efter en sådan kväll är inte längre en lika tuff utmaning som när han var ung caballero, men lite håller man fortfarande andan efter det inledande ”Jaha, vad finns det att säga om det här då?”. Men jämfört med att sitta ensam i ångestladdad karantän, hotad av ett äckligt litet virus, framstår det som en yster dans runt midsommarstången. Överhuvudtaget känns ”jobbiga” intervjuer som nada och noll i detta läge. Tar vi oss genom det här och får se NHL-hockey igen lovar jag rentav att någon gång resa mig upp och ställa en riktigt dum fråga under en presskonferens med John Tortorella, så han blir riktigt irriterad. Bara för att fira att det GÅR.
En vanlig syn nuförtiden – Henrik Lundqvist har haft en tung säsong i New York Rangers där han fått spendera mycket tid på bänken. FOTO: Joel Marklund/Bildbyrån
• Straffavgöranden. Det var länge sedan de framstod som annat än tröttsamma dröjsmål. Nu: Jag skulle kunna titta på stabbiga backar med cement-händer slå straffar 24 timmar i sträck.
• Corey Perry.
• Pressmaten på Garden. Knappt människotjänlig föda, brukar de flesta tycka. Kunde jag gå dit skulle jag ställa till med romerska gästabud med de där torra, bisarrt kryddade kycklingmackorna de dukar fram.
• Deadline-stress kvällar när det spelats tretton-fjorton matcher och svenskar varit inblandade i spektakulära skeenden överallt. Den kan vara utmattande och det händer att jag messar kamrat Ekeliw och stönar om att det bara blir för mycket, men det är den stressen som skänker nerv åt livet och jag saknar den otroligt mycket.
• Buffalo i februari. Åh, paradiset ju!
• Tjafset med vakterna i backstage-entrén i Bell Centre i Montreal. De brukar vara helt omedgörliga om de inte redan vet vem man är och det tar alltid frustrerande mycket tid att krångla sig in på morning skate, fast man bevisligen har ackreditering. Och jag skulle älska det tjafset.
En viss längtan till Bell Centre uppkommer i dessa tider för Per Bjurman. FOTO: Eric Bolte/Bildbyrån
• Blotta ljudet av en puck som studsar i nyspolad is innan en värmning, blotta doften av suspensoarsvett, blotta synen av en vaktmästare som klättrar upp i sin zamboni.
Ah, nån gång igen, mina vänner, nån gång igen...
•••
Per Bjurmans blogg på Sportbladet
Per Bjurmans och Jonathan Ekeliws podcast på Sportbladet
Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS
JUST NU: VM-feber! Få Hockeynews för bara 9kr/mån!
