HockeyNews.se träffar Anaheim-forwarden Rickard Rakell i skuggan utanför Ritorps ishall bara några hundra meter ifrån köpcentrumet Mall of Scandinavia och fotbollsarenan Friends norr om Stockholm.
Rakell, som är van vid den torra värmen i södra Kalifornien, har svårare att tackla den fuktiga hettan som hållit den svenska sommaren i ett stadigt grepp 2018.
Det har gått drygt lite drygt två månader sedan han var med och spelade hem Tre Kronors elfte VM-guld genom tiderna. Det andra på raken. Rakell gjorde stor succé, inte bara för sina sex mål och åtta assist på tio matcher, utanför hans bidrag i den framgångsrikaste kedjan med Mika Zibanejad och Mattias Janmark.
– Jag tycker att det kändes bra redan från början, runt alla, kring laget. Vi kände varandra sedan innan, det var många bra spelare. Sedan blev det ännu bättre när ”Arvid” (Viktor Arvidsson”, ”Bengan” (Patric Hörnqvist) och ”Foppa” (Filip Forsberg) kom på slutet, men jag tycker redan från början att det kändes jättebra med laget. Alla uppfyllde sin roll, vi hade en väldigt bred trupp. Oavsett om de hade kommit eller inte så hade vi en bra känsla i laget, sedan kan de ha varit skillnaden till att vi tog det där extra lilla steget, säger Rakell om de svenska NHL-stjärnorna som anslöt till Tre Kronor inför medaljjakten i Köpenhamn.
Gjorde 35 poäng i VM
Rakells kedja gjorde 35 poäng ihop på de tio matcherna.
– Det är fördelen med att spela så många gruppspelsmatcher. Alla lagen kanske inte är superbra men det gör att vi får självförtroende. Vi fick spela hur mycket som helst i början även fast vi gjorde tre, fyra, fem mål. Det blev inte så att man drog ner på speltiden utan vi fick fortfarande träna på powerplay, tekningar i anfallszonen, våra situationer genom hela turneringen. Det tror jag var väldigt viktigt, att vi kände ansvaret, att så fort det var en tekning i anfallszonen eller powerplay så ville vi verkligen göra mål och vara effektiva. Göra vår del till att hjälpa laget, säger han och tar en rejäl tugga av det saftigt gröna Granny Smith-äpple han håller i ena handen.
Tre Kronor hade ett lag där ett stort antal, likt Rickard Rakell, var i 25-årsåldern och där spelarna i många fall kände varandra från JVM eller andra tidigare sammanhang.
– Det blev nästan som en match i matchen, att tävla inom laget. Vi ville vinna och vi ville alltid vara bättre än den andra femman.
Snackades det om det internt också?
– Nej, det gör det väl inte så, men det är klart att alla ville vara bäst. Det är en kort turnering och man vill vara med och bidra i varje match. Man vill vara den som avgör och den femma som lyfts fram, i alla fall vi som var offensiva. De andra vill nog tävla i sina roller.
Är det någon spelare i laget som du vill peka ut som extra viktig för VM-guldet?
– Oliver Ekman-Larsson, säger Rakell snabbt, men fortsätter i nästa andetag:
– Adam Larsson. Backsidan också. Det gör att alla kan kugga i varandra hela tiden. Vi behövde aldrig vara oroliga att någon skulle tappa pucken. Vi lät alla göra det de behövde göra för att få ut det mesta av allt. Genom det behöver inte Rikard (Grönborg, förbundskaptenen) coacha så mycket. Han ser bara till att alla mår bra och att alla har sitt grundtänk när vi inte har pucken, men när vi har pucken så blir det att om alla spelar sitt spel och alla ställer höga krav på varandra inom laget då kommer man att börja hitta saker och lösningar på isen och blir bättre som lag.
På det sätt som Rickard Rakell beskriver Tre Kronors VM-lag 2018 låter det nästan som det självspelande piano då Bengt-Åke Gustafsson var förbundskapten i OS 2006 och satte ihop det stjärnlag med Nicklas Lidström, Peter Forsberg och Mats Sundin som vann OS-guldet i Turin.
Fast årets VM-lag Tre Kronor leddes av en samling väldigt skickliga spelare i 25-årsåldern.
– Det var helt andra spelare och de var på en helt annan nivå i sina karriärer (i OS 2006). Men vi har en coach som lyfter fram individerna och laget och det tycker jag Rikard (Grönborg) gör på ett väldigt bra sätt. Han ger oss mycket ansvar och med det vill man känna att det är okej att ta något dåligt beslut ibland, men då känner man inte ”Åh, nej, nu kanske Rikard inte blir så glad”, utan ”Fan, det där var inte bra mot laget”. Coacherna och laget är tillsammans. Ibland kan det blir så att det blir laget mot coachen och då skär det sig.
Tre Kronor vann VM-guld på straffar för andra året i rad. 2017 var det mot Kanada och 2018 stod överraskningen Schweiz för motståndet. Och det blev ”onödigt” spännande sett till alla chanser Tre Kronor skapade i spelet.
– Det ska väl aldrig gå helt lätt… Skönt att vi vann i alla fall. Det är ingen som kommer ihåg hur, säger Rickard Rakell, som sedan kunde fira sitt första VM-guld.
– Det var några bra dagar efteråt. Det var vi värda.
Vad gjorde ni?
– Vi hade några middagar när vi kom hem till Stockholm och det var mottagande i Kungsträdgården. Det var samma där. Vi höll ihop alla i laget och hade roligt.
Rickard Rakell är en etablerad toppspelare i Anaheim i NHL och har gjort över 30 mål i världens bästa liga två år i rad. Men hemma i Sverige brukar han ha det lugnt på somrarna mellan säsongerna utan att bli igenkänd.
VM-guldet har ändrat det till en del.
– Ja, lite mer än innan. Det är många, eller många ska jag inte säga, men de som kommer fram är de som har sett VM och kommer fram och gratulerar till VM-guldet. Visst har jag blivit lite mer igenkänd när man är runt ishallar och allt möjligt.
Hans andra stora mål med hockeyn är att få vinna Stanley Cup med Anaheim som har nått semifinal två gånger under hans tid i klubben.
– Om man kollar på vårt lag så har vi några år kvar, vissa börjar bli lite äldre, men får de spelare som spelar mycket vara skadefria och bara fokusera på att vara så bra som möjligt tror jag vi har chansen att nå långt.
Ni är ju där och nosar?
– Ja. Vi har varit det väldigt många år nu. Förut har vi haft som mål att vi ska vinna divisionen, vi ska vinna konferensen, men nu ska vi bara ta oss till slutspel sedan kan vi gå hur långt som helst.
På sin väg mot toppen, via spel i juniorligan OHL i Kanada, har han haft Skellefteåforwarden Oscar Möller som en idol under deras gemensamma tid i Spånga i norra Stockholm.
– Jag är väldigt bra kompis med hans lillebrorsa, vi spelade tillsammans i Spånga, och hans pappa var tränare i vårt lag. Det är klart, Spångas 89:or var väldigt duktiga och alla yngre i Spånga såg upp till dem och framför allt Oscar och några fler spelare. Oscar var även över och spelade i WHL, juniorligan, och man såg hur kul han tyckte det var att spela där över och det vägde in lite när jag tog mitt beslut att åka över. Jag har alltid tyckt om Oscar som spelare, hans kreativitet och bra skott, och jag har sett hur seriös hela hans familj är kring sporten och träning, säger Rickard Rakell, som inte följer med i det som händer i SHL-hockeyn eftersom han inte har spelat i ligan.
– Nej, det gör jag väl egentligen inte. Ingenting. Jag har inte sett en SHL-match på jättelänge. Om jag kollar resultaten är det för att (Jakob) Silfverberg kollar hur det har gått för Brynäs och vilka de har spelat mot. Annars har jag inte följt någonting.
Apropå Silfverberg. Nu är ni sex svenskar i Anaheim (även Jacob Larsson, Hampus Lindholm, Marcus Pettersson och Anton Rödin är där).
– Jag tycker det är skitkul, och det är skönt att kunna gå undan ibland och prata lite svenska eller vara sig själv. Även fast jag har bott där borta väldigt länge och känner sig hemma så är det skönt att kunna prata om Sverige och allt som händer här. Allt möjligt.
Känner du nyförvärvet Anton Rödin?
– Tyvärr så vet jag inte så mycket om honom. Men det ska bli kul att få in en svensk till i laget och förhoppningsvis kan han hitta sin plats och göra det så bra som möjligt. Vi svenskar ska väl göra vårt bästa för att han ska känna sig trygg och göra allt vi kan så att han ska kunna känna sig hemma.
För Rickard Rakell väntar fortsatt isträning i augusti innan han flyger över till USA för att uppfylla nästa mål i karriären. Att vinna Stanley Cup.
Här hittar du de senaste NHL-nyheterna
Här hittar du de senaste nyheterna om landslagshockey
