Luleå-Skellefteå eller Skellefteå-Luleå. Derbyna i norr gör sällan hockeypubliken besviken. Skellefteå vann de två första mötena den här säsongen, men Luleå vände och vann senast.
En tung, men inte oschyst propp från Luleås Emil Larsson sänkte Skellefteåstjärnan Bud Holloway som missade en månad och tio matcher. Kort efter satsade Joakim Lindström för tufft i en närkamp, fick matchstraff och blev avstängd tre matcher.
Sexan Skellefteå kommer till Luleå för att dryga ut det fyra poäng stora avståndet ner till åttan Luleå i tabellen.
– Det är viktigt i många perspektiv. Det är mycket på spel och fruktansvärt viktiga poäng. För oss är det mycket prestige i matchen. Det är en bra värdemätare inför kommande slutspel. Vi kan mycket väl möta Luleå så småningom så på så vis är det mycket som faller på plats för att det här ska bli en häftig match, säger Bert Robertsson och tänker tillbaka på förlusten mot Luleå den 30 december.
– Det kräver mycket av lagen. Det är två lag som är villiga att göra, om inte allt, så väldigt mycket för att vinna och tänja på lite gränser och beredda att offra väldigt mycket. Det är väl så det ska vara.
Var går din gräns för då du tillför energi och då du snor energi genom ditt engagemang?
– Förra matchen var tillspetsad och det var mycket som hände, mycket konstiga grejer och det fick ett ganska tråkigt efterspel också. Var den gränsen går, ja varje match lever sitt eget liv, och var den gränsen går är väl upp till den situationen. Det handlar om att balansera på den gränsen och att hamna på rätt sida. Så är det alltid. När tillför man och när tar man? Det vet man kanske inte förrän efteråt. Uppenbarligen blev det ju någon situation där Jocke blev avstängd vilket är jäkligt tråkigt, det är att gå över gränsen, absolut.
Bert Robertsson ger det förra derbyt några sekunders tillbakablick ytterligare.
– Det var faktiskt en del grejer som hände som blir väldigt känsloladdade. Vi får någon utvisning också för ”abuse” och sätter oss i en tre mot fem-situtation där de får göra det matchavgörande målet Men vet du vad, det var då och nu ser vi fram emot en ny match som kanske lite grann spinner vidare på det som hände senast.
Jimmie tillbaka – som lagkapten
Jimmie Ericsson, som ledde Skellefteå till SM-gulden som lagkapten 2013 och 2014, gjorde efter lång rehabilitering sin första match med Skellefteå den här säsongen den 2 januari. Under OS-uppehållet skadade den förre lagkaptenen sin ena ankel under en träning, men var på nytt tillbaka mot Djurgården i tisdags.
Då i den nygamla rollen som lagkapten.
– Jimmie är som alla vet sedan tidigare en naturlig kapten i Skellefteå AIK. Jimmie har klivit in i verksamheten och är fortfarande en ledare trots att han inte har någon bokstav på bröstet. Nu när Pontus Petterström är borta och inte spelbar så föll det sig naturligt på något vis att sätta ett ”C” på Jimmie. Det är liksom ingen situation som vare sig han eller vi andra är ovan vid. Vi känner oss trygga med det. Det är en ledare av rang, så varför inte? säger Bert Robertsson.
Till matchen mot Djurgården hade Skellefteås tränarstab också återförenat förstakedjan med Joakim Lindström, Pär Lindholm och Oscar Möller som hade ett förhållandevis jobbigt OS som enhet. När de kom tillbaka efter veckorna i Sydkorea splittrades kedjan i SHL.
– Det var en diskussion vi förde innan de drog i väg på OS, att vi skulle testa lite andra konstellationer. Det är egentligen för att bredda vårt lag och inte, vad ska man kalla det?, beroende av en formation. Det var en tanke vi hade. Sedan blev Bud (Holloway) långtidsskadad och sedan fick vi inte chansen att sätta de planerna i verket förrän nu då. Om vi inte hade gjort den förändringen hade vi säkert gått och funderat på varför inte. Jag har ingen aning. Men vi testade och vi kände någonstans att i vårt lag så kanske vi ändå kände att det var bättre att gå tillbaka till en del formationer, säger Bert Robertsson.
"Gå på instinkt"
– Bud, Jimmie och Adam Pettersson fungerade väldigt bra under OS-sejouren, så för oss handlar det om att gå tillbaka till det som funkade i stället för att åka runt och fundera. Mer gå på instinkt och vi kände att det var rätt väg att gå just här och nu. Det funkade uppenbarligen mot Djurgården, sedan vad som händer i framtiden återstår att se.
Lindström, Lindholm och Möller är SHL:s vassaste kedja och när det för en gångs skull går lite trögt för dem är det många utifrån, inte minst Skellefteåfans, som undrar vad som är fel.
– Jag tror inte många förstår, ja ni journalister har väl lite koll, på vilka urladdningar det är i varje match. Man spelar i en serie, bara det. Det tryck som är i en OS-turnering kan jag bara föreställa mig vad det handlar om. Och att behöva leverera på det sättet och sedan att folk kräver att man ska leverera när man kommer ifrån en sådan urladdning. Någonstans måste vi förstå att det är killar som behöver återställa systemet fysiskt och mentalt, men det är inga problem för oss. Vi får hjälpas åt i den processen, säger Robertsson.
Den temperamentsfulle coachen har varit i Skellefteå sedan 2011 och har kontrakt över nästa säsong också. Han har varit med om sex SM-finaler, fyra seriesegrar och två SM-guld. Men förra säsongen blev Skellefteå inte bättre än sexa i grundserien.
Skellefteås nedgång
I år kan det bli något liknande. Frågan är hur mycket Skellefteå har tappat mot toppen i SHL de senaste två säsongerna.
– Jag skulle vilja säga att allt har jämnat ut sig, det måste jag villigt erkänna. Vi är inte långt ifrån toppen. Vi slog Djurgården senast, vi har spelat fruktansvärt jämna matcher mot Växjö, men inte fått vinster med oss, så vi tycker ändå att vi ligger väldigt nära toppen. Vi har slagit Frölunda och jag tror vi ligger rejält plus mot dem. Vi ligger plus mot Färjestad, vi ligger minus mot HV71, men jag tycker att vi är där och studsar väldigt nära toppen i våra prestationer. Sedan har vi kanske inte lyckats vara jämna nog för att ligga topp två-tre den här säsongen. Men vi är nära. Jag tycker inte att vi har tappat så mycket, däremot har serien blivit jämnare. Det kan nog alla se, analyserar Robertsson.
– Jag tycker att man ser det inte bara i SHL utan även i allsvenskan att fler lag har blivit noggranna med taktiska system, tränar bättre och jag tror att det är resultatet av det. Då ser vi en jämnare serie.
– Jag tycker att det bara är Växjö som sticker ut ordentligt. Växjö i SHL och Timrå i allsvenskan. Det är två lag som sticker ut i respektive serie. Det har blivit jämnare och från vårt perspektiv tycker jag ändå att vi har bra topprestationer och inte lyckats vara konsekventa nog. Det är en snabbanalys. Med det sagt har vi möjlighet att slå alla lag vilken dag som helst när vi får det att stämma. Det känns skönt ändå.
Så seriesegrande Växjö är den enda klara guldfavoriten?
– Frölunda har laddat på ordentligt och har kunnat rekrytera ungefär på samma sätt som Växjö har gjort för att ladda inför ett slutspel. Jag tycker att det är många som ändå signalerar att de går väldigt hårt. De som har ekonomiska muskler att göra det har gjort det. Färjestad spelar också i sina bästa stunder en riktigt bra ishockey. Vi har lyckats slå dem, men jag tycker att Färjestad är det lag som vi har haft svårast att hantera.
Och hur var det med guldfavorit?
– Någon given guldkandidat har inte jag. Vad ska man säga? Det är åtta, om inte tio lag, som faktiskt kan vinna. Så pass jämnt är det. Jag tycker att det är ett bra betyg till SHL att vi har en jämn serie där vi inte har en given vinnare. Då är det svårtippat också och det är bra för svensk hockey att det har blivit så.
Men Bert Robertsson passar ändå på att berömma Växjö Lakers, som ju faktiskt har plockat till sig före detta Skellefteåspelare som Arvid Lundberg, Andrew Calof, Martin Lundberg och Janne Pesonen.
– Det finns lag som spelar olika sorters hockey också. Vi kanske har varit på väg mot en ganska stereotyp hockey, men jag tycker att det har ändrats lite grann. Växjö sticker ut och spelar på ett sätt som inte många andra lag gör. De spelar med puckinnehav och har en skicklighet som står ut där andra lag kanske bara spelar en krafthockey. Hockeyn har utvecklats till det bättre i Sverige de senaste åren.
Robertsson preciserar sig något.
– Det är viktigt att man får olika dimensioner. Jag vill inte peka ut någon, men vissa lag är väldigt stereotypa. Svårspelade, absolut, men det är där jag tycker att Växjö har hittat en dimension att kunna växla och vinna på olika sätt. Jag tycker att de har kanske den dynamik som vi hade för några år sedan. Laglojala spelare, väldigt skickliga, de kan vinna på olika sätt och har en bredd i laget också som är imponerande. Det finns olika föreningar som träffar rätt lite då och då och det gör man bara genom att vara noggrann. De har ekonomiska muskler också. Det får man inte glömma bort. De kan göra justeringar. Det är imponerande, absolut.
Är det spelartappen som gjort att ni har förlorat mark i toppen?
– Vi har haft en förmåga att fylla på på rätt sätt. Vi tycker att det är svårt att rekrytera backar för det sätt som vi vill spela hockey. De behöver man fostra. Vi tappade ”Nisse” (Niclas) Burström, ”Linkan” (Fredrik Lindgren) och ”Sebbe” (Sebastian) Aho, som var toppspelare i ligan. Nu är ”Linkan” tillbaka, men vi försökte ersätta dem med killar som kanske inte är vana vid puckinnehav på det sätt som vi vill göra. Där har vi fått jobba ganska hårt under säsongen för att hålla uppe det och jag tycker att vi börjar träffa mer och mer rätt nu. Många börjar förstå hur vi ska spela och blir mer bekväma i det. Det är en jäkla process faktiskt och när man tappar den kalibern av backar är de svåra att ersätta. Vi kanske inte har tillräckligt med ekonomiska muskler för att värva in den kompetensen. Då får vi försöka jobba med folk och det tar lite tid. Det är inget nytt, det är bara att gnugga.
Bert Robertsson nämner Emil Djuse, Jonathan Pudas och Filip Berglund som han tycker har fått en bra utveckling under säsongen. Och han flikar också in Marcus Petterssons namn bland spelartappen. Förra helgen sköt den förre Skellefteåbakcen sitt första NHL-mål för Anahem.
– ”Mackan P” är också en sådan som har jobbat i föreningen länge så i det perspektivet har vi tappat fyra backar av landslagskaliber. Om inte det syns är det konstigt, säger Bert Robertsson.
