Var ska man ens börja efter den här eftermiddagen?
Först och främst lider jag med alla de 6584 åskådarna som tagit sig till Saab Arena i hopp om att få se ett revanschsuget gäng efter torsken mot DIF i torsdags. Det de istället fick se? Ett fullkomligt haveri.
Efter 13 minuter stod det 0–3 på tavlan och 11–0 i skott till gästerna – där försvarsspelet var bland det blötaste och mest loja jag sett i SHL på många år.
Var är viljan, desperationen och ilskan att vända på den usla säsongsstarten? De där honnörsorden som ledande spelare gång på gång upprepar i intervjuer klingar falskt när man ser laget stå stilla, passivt och uppgivet. Jag har full förståelse för de som valde att lämna arenan i frustration.
Vid 1–0 drällde Felix Öhrqvist med pucken. Sånt kan hända en oslipad junior. Men när Nick Shore – en av de högst betalda och tänkta nyckelspelarna – står handlingsförlamad vid stolpen och inte ens gör ansatsen att hjälpa till, då är det alarmerande signaler som sänds. Vid nästa baklängesmål var det Ty Rattie som klantade sig framför eget mål.
På tal om Shore. Jag hade bokat första bästa flygbiljett till Tyskland. Han såg loj och ointresserad ut redan i fjol, men i år är det flera nivåer värre. Som lagkamrat hade jag varit fly förbannad över att se honom uppträda så. När en ledande spelare går runt och sänder ut signalen ”jag bryr mig inte” – då smittar det av sig på hela laget. Det är dags att sluta prata och börja leverera.
Värsta starten sedan 16/17 – hur säkert sitter ”PJ”?
De senaste dagarna har varit allt annat än ljusa för Linköpings Hockey Club. Först turbulensen kring Jakub Vrána – och nu ett spel som ser direkt alarmerande svagt ut. Fyra raka förluster innebär att LHC är säsongens första riktiga krislag. Senast man öppnade med fyra raka nederlag var 2016/17. Då lyckades man resa sig. Den här gången ser det betydligt mörkare ut.
För nu handlar det inte bara om resultat. Det handlar om ett lag som ser ointresserat ut, där för många högt betalda stjärnor mest liknar legoknektar som gör ett jobb de inte brinner för.
Därför måste frågan ställas: hur trygg sitter egentligen sportchefen Peter Jakobsson? Det är han som har byggt det här laget. Det är han som har valt att sätta en orutinerad huvudtränare att leda en grupp full av starka viljor och stora egon. Just nu ser det ut som en mix som inte sitter ihop.
I båset står Mikael ”Musse” Håkansson och hans kollegor mest tagna ut av situationen, famlande efter svar. Uppgifter som cirkulerat inifrån pekar dessutom på att gnisslet mellan stjärnorna och ledarstaben redan är ett faktum.
Med en av SHL:s tyngsta lönebudgetar är det oacceptabelt att laget presterar så här. Fyra skott på 40 minuter. På hemmais. Jag har följt SHL i många år – men kan inte minnas att jag har sett ett värre haveri på den här nivån.
Nu måste ”Musse” visa att han är en man av sina ord. Han har själv sagt att alla minuter i laget ska förtjänas. Då är det hög tid att agera: bänka de divor som inte levererar, ställ krav, väck laget, se till att det händer något. Det är enda chansen att vända det här innan skeppet sjunker rakt ner i Hockeyallsvenskan.
