Vilket Färjestad vi har fått se hittills.
Visst, Färjestad har varit bra i grundserien förr. Det är inget nytt. Men det här? Det är något annat. Ett lag som bara fortsätter att vinna, som hittar vägar även när spelet inte stämmer till hundra procent.
Och jämför man med hur Färjestad såg ut vid samma tidpunkt förra säsongen är det nästan svårt att tro att det är samma förening.
Så vad är egentligen den stora skillnaden mellan då och nu?
Cam Abbott.
Ja, jag vet. Färjestad åkte ut i kvartsfinalen i våras efter att ha tappat en ledning med 3–0 i matcher. Ett historiskt ras som självklart inte går att vifta bort.
Men Abbott hade då inte haft särskilt lång tid på sig att sätta sin prägel på laget. Och även om slutet blev ett rejält fiasko hade förändringen redan börjat synas.
Siffrorna har ni säkert hört vid det här laget, men de tål att upprepas.
Under Jörgen Jönsson hade Färjestad ett poängsnitt på 1,34 per match. Med Abbott steg det till 1,94. Powerplay gick från 19,2 till 32,1 procent och laget klättrade från nionde till femte plats.
Det är inga små förändringar.
Och jag ska erkänna en sak.
När det ganska tidigt började spekuleras om ett långtidskontrakt med Abbott var jag tveksam. Skulle Färjestad verkligen binda upp sig så länge vid ännu en tränare, innan man visste hur det skulle sluta?
Men hittills har jag ju fått anledning att tänka om.
För just nu känns Abbott och Färjestad som handen i handsken.
Varför?
Det finns förstås flera förklaringar till att laget nu närmar sig rekordet för flest raka segrar, som kan tangeras med en 17:e seger mot Malmö på lördagen.
Men jag tror att mycket börjar med kravbilden.
Det finns inget utrymme för att slå av på takten. Det ska vara hundra procent, hela tiden.
Det låter kanske självklart. Vilken tränare säger inte samma sak? Men hur många lyckas faktiskt få sina spelare att leva efter det, match efter match? Och samtidigt få alla att acceptera sina roller, även när de förändras? Ta bara en sådan som Linus Johansson.
Det är där jag tycker att Abbott sticker ut.
Färjestad fortsätter att vinna trots en överlägsen tabellposition och trots prestationer som inte alltid är särskilt övertygande. Spelarna är själva inte helt nöjda med hockeyn de spelar just nu.
Ändå leder laget serien med elva poäng före Frölunda med två matcher mindre spelade.
Det säger något om vilken nivå Abbott har fått in i gruppen. Att vinna räcker inte. Det handlar också om hur man vinner.
Jag gillar också att han inte verkar rädd för obekväma beslut. Han känns bestämd, tydlig och beredd att ta risker. Men inte för sakens skull, utan för att det finns en tanke bakom.
Ta bara beslutet att plocka målvakten direkt om motståndaren drar på sig en utvisning i förlängningen.
Förklaringen enligt Abbott var enkel: Det är lättare att göra mål i fem mot tre än i fyra mot tre. Visst innebär det en risk att lämna målet tomt, men det är en kalkylerad sådan.
Och ja, där har han ju faktiskt en poäng.
Men den kanske största förändringen finns i balansen mellan offensiv och defensiv.
För mål har Färjestad kunnat göra även tidigare. Den offensiva kvaliteten har sällan varit problemet. Däremot har laget många gånger släppt till alldeles för mycket bakåt.
Nu ser det annorlunda ut.
Det finns en helt annan ordning i försvarsspelet, utan att det har skett på bekostnad av offensiven. Tvärtom. Färjestad kan fortfarande flyga fram och de skickliga spelarna får utrymme att göra det de är bäst på.
Det är en balans som inte alltid fanns där förra säsongen.
Och siffrorna talar sitt tydliga språk.
Färjestad snittar just nu 3,94 mål framåt per match och släpper bara in 1,24. Titta på målskillnaden. Titta på hur många Färjestadsspelare som finns högt upp i SHL:s poängliga.
Det är imponerande åt båda håll.
Sedan ska Emil Larmi och Melker Thelin självklart ha sin del av berömmet. De toppar SHL:s räddningsstatistik och har levererat på en mycket hög nivå. Men det är också lättare att vara målvakt när laget framför fungerar som en enhet.
Och det är just helheten som imponerar mest på mig.
Abbott har inte behövt välja mellan ett offensivt skickligt Färjestad och ett defensivt stabilt Färjestad. Han har hittills lyckats få båda delarna att fungera samtidigt.
Det är lätt att ryckas med nu. Nästan allt går Färjestads väg och segrarna staplas på varandra.
Men hur imponerande grundserien än blir kommer de verkligt stora svaren först i slutspelet. Ett lag med den här kvaliteten, i en förening med Färjestads ambitioner, ska gå långt. Något annat duger inte.
Och det är kanske först då Abbott på allvar kommer att bedömas. För i slutändan är det inte de strålande grundserierna som folk minns, utan vilka som står som segrare efter säsongens sista match.