I samarbete med
Svenska Spel Sport & Casino AB. Åldersgräns 18 år. Stödlinjen.se

Publicerad:
ANNONS
Läkarna befarade att han aldrig skulle kunna gå, cykla eller åka skridskor igen – men Hugo Zetterström, 16, trotsade alla odds.
Efter år av operationer och sjukhusvistelser har han nu hittat en ny väg inom hockeyn med drömmen om att nå hela vägen till SHL.
I en stor intervju med Hockeynews berättar han om den svåra uppväxten, stödet från AIK-profilen och det tuffa beslutet att lämna Leksand.
– Ett mirakel att jag ens kan åka skridskor, säger han.
Hockeyn har alltid varit en stor del av Hugo Zetterströms liv. Men det har även sjukhusbesöken.
Redan som fyraåring förändrades tillvaron fullständigt när läkarna upptäckte en tumör i hjärnan i samband med behandling för skolios. Det blev början på flera år av omfattande operationer, magnetkameraundersökningar och långa sjukhusvistelser.
Plus
Läs vidare med Hockeynews PLUS
Exklusiva nyheter, silly, analyser och bevakning av dina lag.
Redan prenumerant?
Hockeyn har alltid varit en stor del av Hugo Zetterströms liv. Men det har även sjukhusbesöken.
Redan som fyraåring förändrades tillvaron fullständigt när läkarna upptäckte en tumör i hjärnan i samband med behandling för skolios. Det blev början på flera år av omfattande operationer, magnetkameraundersökningar och långa sjukhusvistelser.
ANNONS
Redan det första ingreppet var förenat med stora risker. Enligt Hugo förlorade läkarna vid två tillfällen signalerna från honom under operationen och prognosen hade varit allt annat än ljus.
– Om jag överlevde första operationen skulle jag med största sannolikhet vara förlamad. Inte kunna cykla, inte kunna simma, inte kunna åka skridskor. Ingenting i stort sett efter operationen.
Men farhågorna besannades aldrig.
– Som tur var gick det bra. Väldigt bra.
I dag är Hugo 16 år gammal. Han har spelat ishockey, blivit uttagen till TV-pucken och till och med flyttat till Leksand för att satsa vidare på sporten. En resa som han själv fortfarande har svårt att förstå med tanke på förutsättningarna.
– Jag har tänkt på det mycket. Det är en ganska sjuk resa.
– Ett mirakel att jag ens kan åka skridskor. Jag tycker att det är otroligt häftigt, om jag får säga så.
Hugo berättar också om en händelse som hans mamma återgett från tiden efter en av operationerna. När han hade fått tillbaka rörelseförmågan och lärt sig cykla ville han visa läkarna vad han kunde göra.
– Mamma har sagt att när jag var liten, efter operationen, när jag lärde mig att cykla, tog jag cykeln och cyklade fram och tillbaka i korridoren för att visa läkarna.
”Jag mådde inte alls bra”
De tuffaste åren kom framför allt mellan fyra och tio–elva års ålder. Hugo minns inte alla detaljer från behandlingarna och som liten hade han heller inte någon fullständig förståelse för hur allvarligt sjuk han faktiskt var.
ANNONS
– Jag visste att jag var sjuk och att det var mycket sjukhusbesök men jag fattade inte så mycket.
Vissa minnen har däremot etsat sig fast. Ett av dem är sommaren då han tvingades tillbringa hela ledigheten på sjukhus, långt ifrån kompisarna och den vanliga vardagen.
– Jag kommer ihåg en sommar när jag låg på sjukhus hela sommaren. Jag träffade inte mina kompisar på hur länge som helst, förutom mina närmaste kompisar som hälsade på med sina familjer. Det betydde jättemycket.
Under sjukhusvistelsen drabbades han dessutom av liggsår och sjukdomen innebar att han under perioder missade stora delar av skolgången.
– Jag mådde inte alls bra. Det var illa.
Besöken från familj och vänner blev därför särskilt betydelsefulla. Detsamma gällde stödet från olika organisationer och människorna som försökte göra sjukhusvardagen lite lättare.
– Små saker på sjukhuset, som clowner som går runt, betydde mycket för att man skulle känna sig bättre och må bättre överlag.

AIK-profilens fina gest
Även ishockeyn blev ett viktigt stöd under sjukdomstiden. AIK är en av klubbarna som engagerat sig i Hugo genom åren och bland annat har den tidigare lagkaptenen Christian Sandberg funnits där under de svåra perioderna.
– Christian Sandberg, deras lagkapten förut, har varit ett stort stöd. Han har varit på sjukhuset och hälsat på.
ANNONS
Hugo har dessutom fått besöka AIK:s matcher och kommit in i omklädningsrummet efteråt. Det har gjort att han i dag beskriver sig som både AIK-supporter och leksing, även om Leksand ligger honom något närmare hjärtat. Pappan och stora delar av släkten håller nämligen på dalaklubben.
Men engagemanget sträcker sig längre än till hockeyn. Hugo är även juniorambassadör för Ajabajacancer, där han vill använda sina egna erfarenheter för att stötta andra barn och ungdomar som drabbats av sjukdomen.
– Om någon som har cancer vill prata med en så är det skillnad att prata med någon som har det och någon som inte har det. Även om de säger att de förstår så gör de inte det.
En mindre del av tumören finns fortfarande kvar, berättar Hugo. Den växer dock inte och läkarna fortsätter att hålla den under uppsikt.
Skoliosen gör honom något stel i ryggen och han har nedsatt känsel i vissa delar av kroppen. Men sett till förutsättningarna beskriver 16-åringen att han i dag har relativt få fysiska besvär.
– Vi uppskattar mest att jag mår så bra som jag gör och får göra det jag vill utifrån förutsättningarna som var.

Flyttade till Leksand – sedan kom tvivlen
Trots den tuffa uppväxten har Hugo kunnat fortsätta med ishockeyn. Förra säsongen blev han uttagen till TV-pucken och inför den här säsongen tog han nästa steg i satsningen när flyttlasset gick till Leksand, där tanken var att kombinera studierna med hockeyn.
ANNONS
Men redan innan flytten hade han börjat tvivla på om han verkligen ville fortsätta spela.
Under föregående säsong hade Hugo utvecklat tvångstankar kring skaderisken ute på isen. Han oroade sig för skridskoskenor mot halsen och handlederna, samtidigt som även närkamperna blev allt svårare att hantera.
– Jag är kort också, så jag var rädd i närkamper och sådant.
Rädslan påverkade honom allt mer och gjorde att han inte längre vågade spela fullt ut.
– I och med alla skador som varit har jag varit rädd för att det ska hända mig. Det är en liten risk, vet jag, men den finns där. Då vågar jag inte spela fullt ut.
Samtidigt började spelglädjen försvinna. Träningarna kunde fortfarande vara roliga, men matcherna väckte inte längre samma känslor. Hugo visste inte om det berodde på tvångstankarna eller om han helt enkelt hade tappat lusten att spela.
Till slut blev situationen ohållbar och bara en och en halv månad efter flytten till Leksand valde han att återvända hem och avsluta sin satsning som spelare.
– Det var såklart otroligt svårt att bestämma mig, med tanke på att jag tänkt satsa i Leksand och flyttat hem. Men eftersom det inte var lika kul så var det ganska tydligt att jag inte ville spela.
ANNONS
Mot slutet hade känslan inför både matcher och träningar förändrats.
– Det var känslan av att jag inte ville gå till matcher. Inte ångest, men en sådan känsla inför matcher och träningar till slut.
Hittade tillbaka till glädjen – som domare
Men även om spelarkarriären var över innebar det inte att Hugo ville lämna hockeyn helt.
Redan som liten hade han nämligen haft ett intresse för att döma. När han åkte rullskridskor utanför huset brukade han låtsas att det pågick hockeymatcher, där han ibland var spelare och andra gånger domare.
Med åren växte intresset och han började så småningom döma ungdomsmatcher. Därefter fick han även chansen att ta sig an veteranhockey i Norrtälje.
Och till skillnad från den sista tiden som spelare fanns glädjen där.
– Det har varit roligt att döma. Jag kände mer glädje och längtan till alla matcher än när jag spelade.
När han väl bestämde sig för att avsluta spelarkarriären blev därför domarrollen ett naturligt sätt att fortsätta med sporten.
– Den glädjen jag tappade innan är tillbaka när jag dömer. Det är hur kul som helst att döma.
Beslutet har också inneburit en större frihet i vardagen. I stället för att behöva anpassa tillvaron efter träningar och matcher kan Hugo nu själv styra över hur mycket tid han vill lägga på hockeyn.
ANNONS
– Nu när jag har slutat känns det mer som en frihet att man inte måste åka på träningar och matcher. Jag får göra det jag vill, döma det jag vill och hålla på med det jag tycker är kul.
Vad är det bästa med att vara domare?
– Det bästa med att vara domare är såklart när man får bekräftelse på att man har gjort något bra. Det kan vara från tränare eller från domare som är bättre än en själv, som tycker att man har löst några situationer bra eller gjort en bra match.
Hittills har Hugo dömt matcher upp till U15-nivå, men ambitionerna är betydligt större än så.
Stora drömmen: ”SHL är slutmålet”
För även om spelarkarriären är över har Hugo inte gett upp drömmen om att nå den absoluta toppen inom hockeyn. Nu är det i stället som domare han vill ta sig framåt i seriesystemet.
Först hoppas han få döma fler matcher på juniornivå och få chansen i TV-pucken, för att därefter ta klivet in i seniorhockeyn.
– Ja, det är klart att jag har delmål. Först att döma så mycket som möjligt på riksnivå. Sedan att döma mer J20 och sedan sikta på att få in A-lagsmatcher att döma.
Bland förebilderna finns SHL-domarna Linus Öhlund och Mikael Nord, som 16-åringen framför allt uppskattar för deras rutin och sätt att hantera matcherna.
– De är bra. De är ordentliga och har mycket rutin.
Men det är inte enbart deras skicklighet som imponerar på Hugo. Han uppskattar också att se att även de mest rutinerade domarna är mänskliga och ibland behöver ta hjälp för att få allting rätt.
Som under ett möte mellan Djurgården och Färjestad, där en domare tog fram sitt anteckningsblock för att hålla reda på utvisningarna som skulle meddelas i mikrofonen.
– Att även de bästa domarna behöver ta hjälp av blocket med mikrofonen på. Sedan börjar han rabbla upp utvisningarna. Bara sådant tycker jag är skönt att se.
Själv hoppas Hugo en dag få stå nere på isen inför tusentals åskådare. Och på längre sikt sträcker sig ambitionerna även utanför Sveriges gränser.
– Men det är SHL som är slutmålet. Därefter siktar jag väldigt mycket på världsmästerskap att döma. Döma landslag på olika nivåer.
För tolv år sedan var prognosen att han med största sannolikhet skulle bli förlamad och aldrig kunna åka skridskor. I dag drömmer han om att döma hockey på den allra högsta nivån.
– Att bara vara med om det efter att läkarna sagt att jag inte skulle kunna åka skridskor eller någonting är helt otroligt. Det är lite svårt att ta in när man tänker på det.
Kommentarer
Skaffa PLUS för att kommentera
Med en aktiv PLUS-prenumeration kan du kommentera, svara på andra och gilla kommentarer.
Skaffa PLUSHalva priset på TV4 Play Sport Total
Se SHL och HockeyAllsvenskan – med Hockeynews betalar du halva priset.
Annons
ANNONS





























