HOCKEYSPIONEN: När borde du tacka nej till en NIU-plats?

Att bli antagen till ett hockeygymnasium är för många unga spelare en dröm som går i uppfyllelse. Men jag tycker att vi pratar alldeles för lite om en annan fråga: När är det faktiskt klokare att tacka nej?

För ibland kan det bästa beslutet för din hockeykarriär vara att stanna där du är.

Varje år finns det hundratals unga hockeyspelare som väntar på det där beskedet: Har jag kommit in på hockeygymnasiet eller inte?

För många är det något man har kämpat för under flera år. Man har tränat, åkt på läger, försökt visa upp sig och kanske till och med haft en viss förening som mål sedan man var tolv år gammal. När erbjudandet väl kommer känns svaret nästan självklart.

Klart man ska tacka ja. Men jag är inte säker på att det alltid är så enkelt. Jag tycker nämligen att vi har hamnat i en situation där själva antagningen ibland verkar ha blivit viktigare än vad som faktiskt händer efteråt. Och det är här jag tycker att både spelare och föräldrar behöver börja tänka ett varv till.

Det handlar inte om hur bra du är på hockey

Jag vill vara tydlig med en sak redan från början.

Jag tycker inte att man ska tacka nej till ett hockeygymnasium bara för att konkurrensen är tuff.

Tvärtom.

Har du blivit antagen till en bra verksamhet kommer du sannolikt att få en väldigt bra hockeyutbildning. Du kommer att träna mycket, möta skickliga spelare och få möjlighet att utvecklas i en miljö där hockeyn får ta stor plats.

Du kanske inte får spela i den kedja du hade tänkt dig. Du kanske får konkurrera med fem andra spelare om samma position. Du kanske till och med får börja säsongen med betydligt mindre istid än du är van vid.

Det behöver inte vara något dåligt.

Att lära sig hantera konkurrens, motgångar och att inte alltid vara den bästa spelaren är också en del av utbildningen.

Jag hade därför varit väldigt försiktig med att tacka nej av rent hockeymässiga skäl.

Däremot finns det andra saker som jag tycker är betydligt viktigare att fundera över.

Är du verkligen redo att flytta hemifrån?

Vi pratar mycket om hur redo en 15-åring är för juniorhockey.

Men hur ofta pratar vi om hur redo samma 15-åring är för livet utanför ishallen?

För det är två helt olika saker.

Du kan vara en fantastisk hockeyspelare och samtidigt vara en ganska osäker tonåring som fortfarande behöver mycket trygghet omkring dig.

Och det är inget konstigt med det.

Vi pratar trots allt om barn som ska lämna sina familjer, sina kompisar och den vardag de har känt till under hela uppväxten.

Plötsligt ska du kanske bo flera timmar hemifrån. Du ska sköta skolan, laga mat, tvätta, handla, passa tider och samtidigt prestera i en miljö där konkurrensen är betydligt hårdare än tidigare. Det är en jäkla omställning.

Och här tycker jag att vi vuxna ibland underskattar hur stor den faktiskt är.

Bara för att en spelare är tillräckligt bra för att komma in på ett hockeygymnasium betyder det inte automatiskt att han eller hon är redo att flytta hemifrån.

Hockeymässig mognad och personlig mognad är inte samma sak.

Tryggheten är värd mer än många tror

Det här är kanske den viktigaste delen för mig.

Om du innerst inne känner att du inte riktigt är redo, att du fortfarande behöver ha mamma och pappa nära eller att du helt enkelt trivs väldigt bra med livet hemma, då tycker jag att du ska ta den känslan på allvar.

Inte försöka prata bort den.

Och framför allt inte låta någon annan göra det åt dig.

För det finns en föreställning inom ungdomshockeyn om att man måste lämna sin trygghet för att utvecklas. Jag köper inte riktigt det. Visst behöver man utmana sig själv. Visst behöver man ibland kliva utanför sin bekvämlighetszon.

Men det är skillnad på att utmana sig själv och att hamna i en situation som man faktiskt inte är redo att hantera.

En spelare som känner sig trygg, mår bra och har människor omkring sig som han eller hon litar på har också väldigt goda förutsättningar att utvecklas.

Det får vi inte glömma bort.

Jag har själv pratat med spelare som Max Friberg om värdet av att stanna kvar länge i en trygg miljö. Det är också ett perspektiv som har kommit fram i min podcast.

Att inte ha bråttom behöver inte betyda att man saknar ambitioner.

Ibland kan det vara precis tvärtom.

Tänk om du faktiskt kommer längre genom att stanna hemma?

Jag hade nyligen Robert Rosén som gäst i Hockeyspionen möter, och han lyfte ett perspektiv som jag tycker är väldigt intressant i den här diskussionen.

Nämligen vad som faktiskt händer med alla spelare efter hockeygymnasiet.

För vi lägger ett enormt fokus på vilka som kommer in på NIU. Men betydligt mindre fokus på var spelarna befinner sig tre eller fyra år senare.

Rosén pratade om hur många spelare som går vägen genom hockeygymnasium och J20 för att sedan behöva börja om i Hockeyettan när juniortiden är över. Och det är här jag tycker att det blir intressant. Tänk dig två olika spelare.

Den ena flyttar till en elitförening som 16-åring, spelar J18 och sedan J20 under sina juniorår. När juniortiden är över får han kanske börja sin seniorkarriär i Hockeyettan.

Den andra stannar hemma.

Han spelar kvar i sin moderklubb, får tidigt chansen att träna med A-laget och kanske redan som 16- eller 17-åring börjar känna på seniorhockey i division 2. Efter något år kanske han tar en ordinarie plats, spelar mycket seniorhockey och får så småningom möjlighet att ta steget till Hockeyettan.

När båda spelarna är 20 år gamla kan situationen plötsligt vara en helt annan än vad många hade föreställt sig när de var 15.

Spelaren som flyttade till den stora elitföreningen ska precis börja lära sig seniorhockeyn.

Spelaren som stannade hemma kanske redan har flera säsonger av seniormatcher bakom sig.

Han har lärt sig spela mot vuxna, hantera det fysiska spelet, konkurrera om istid och förstå vad som faktiskt krävs på seniornivå.

Vem av dem ligger egentligen längst fram i sin utveckling?

Det går naturligtvis inte att ge något generellt svar på den frågan. Det beror på spelarna, föreningarna och vilken utveckling de har haft.

Men jag tycker att exemplet visar något viktigt.

Vi stirrar oss ibland så blinda på vilken juniorserie en spelare tillhör att vi glömmer bort värdet av att tidigt få erfarenhet av seniorhockey.

Och det är inte alls säkert att spelaren som valde den största föreningen som 15-åring har det bästa utgångsläget fem år senare.

Har hockeygymnasiet verkligen en plan för dig?

Det finns ytterligare en sak som jag tycker att man ska vara uppmärksam på.

Hur intresserad är föreningen egentligen av just dig?

För det är skillnad på att bli antagen till ett hockeygymnasium och att bli antagen till ett hockeygymnasium där man verkligen tror på dig.

Vissa föreningar är väldigt tydliga med varför de vill ha en spelare. De kan beskriva vilka egenskaper de gillar, vad spelaren behöver förbättra och hur de tänker kring utvecklingen under de kommande åren.

Andra gånger kan jag tänka mig att det känns betydligt mer otydligt.

Du får ett erbjudande. Du får höra att du är välkommen. Men när du börjar ställa lite djupare frågor om din utveckling blir svaren ganska allmänna.

Då tycker jag att man ska reagera.

För alla spelare som antas kommer naturligtvis inte att ha samma utgångsläge. Några är väldigt högt prioriterade medan andra kanske främst behövs för att fylla truppen. Det behöver inte betyda att de senare får en dålig utbildning eller saknar möjlighet att slå sig fram. Men jag tycker ändå att man har rätt att veta vad man tackar ja till.

Vad ser ni i mig? Vad behöver jag förbättra? Hur tänker ni hjälpa mig att utvecklas? Och vad händer om jag inte tar en ordinarie plats direkt?

Om en förening inte kan ge några vettiga svar på de frågorna hade jag åtminstone börjat fundera.

Inte för att jag kräver några löften om istid eller en viss roll.

Utan för att jag vill känna att det finns en genomtänkt idé bakom att man har valt just mig.

Det är inte ett misslyckande att stanna hemma

Jag tror att det här är något vi behöver bli betydligt bättre på att förmedla till unga hockeyspelare. Att tacka nej till ett hockeygymnasium behöver inte vara ett misslyckande. Det behöver inte betyda att du saknar ambitioner, att du är rädd för konkurrens eller att du inte vill tillräckligt mycket. Det kan helt enkelt betyda att du känner dig själv.

Att du förstår att du behöver ett år till hemma. Att du vill fortsätta utvecklas i din moderklubb, gå i en skola där du trivs och ha familjen nära.

Och vet ni vad?

Det tycker jag faktiskt kan vara ett ganska moget beslut av en 15-åring.

För hockeykarriären avgörs inte av vilken klubb du representerar när du börjar gymnasiet.

Det finns många vägar framåt. Och även om NIU kan vara en väldigt bra väg för många spelare är det inte den enda. Samtidigt ska vi inte romantisera hemmamiljön heller. Det behöver finnas en fungerande vardag, bra träning och möjligheter att fortsätta utvecklas. Men om de förutsättningarna finns tycker jag inte att man ska underskatta värdet av att stanna kvar.

Vems dröm är det egentligen?

Här kommer vi till en fråga som jag tycker att fler föräldrar behöver ställa sig. Är det verkligen barnet som vill flytta? Eller är det vi vuxna som tycker att möjligheten är för bra för att tacka nej till?

För jag kan förstå hur svårt det måste vara.

Din son eller dotter har blivit antagen till ett välrenommerat hockeygymnasium. Kanske ett som familjen har pratat om under flera år.

Det är klart att man blir stolt.

Men om barnet samtidigt uttrycker osäkerhet, oro eller en önskan om att stanna hemma tycker jag att man måste våga lyssna.

På riktigt.

Inte bara svara att det kommer att lösa sig eller att man måste våga satsa om man vill bli bra. För ibland tror jag att vi vuxna är så fokuserade på vilka möjligheter barnet riskerar att missa att vi glömmer bort vad barnet faktiskt behöver just nu. Och det är två helt olika saker.

Min uppmaning till alla som får ett NIU-erbjudande

Om jag skulle ge ett enda råd till alla unga spelare som står inför det här beslutet är det att försöka skilja på två saker. Är du nervös för att hockeyn kommer att bli svårare? Eller är du orolig för att hela livet runt omkring kommer att bli för svårt? För mig är det en väldigt viktig skillnad.

Är du rädd för konkurrensen, för att inte få spela powerplay eller för att du inte längre kommer att vara lagets bästa spelare? Då tycker jag att du ska fundera på att anta utmaningen.

Det kan vara precis vad du behöver.

Men om du känner en verklig osäkerhet kring att lämna familjen, klara skolan, hantera vardagen eller om du inte känner något förtroende för föreningens plan för dig?

Då tycker jag faktiskt att du ska våga överväga ett nej.

Och det beslutet ska du inte behöva skämmas för.

För vi behöver sluta behandla hockeygymnasiet som ett tåg som bara går en enda gång och som man måste hoppa på till varje pris. Det viktigaste är inte att du hamnar i den bästa hockeymiljön på papperet. Det viktigaste är att du hamnar i en miljö där du har förutsättningar att må bra och utvecklas. Ibland är det ett hockeygymnasium långt hemifrån.

Ibland är det föreningen där du redan spelar.

Och kanske borde vi vuxna bli lite bättre på att acceptera båda alternativen.

För det är trots allt inte den som flyttar hemifrån först som vinner.

Det är den som fortsätter utvecklas, fortsätter må bra och fortfarande älskar hockeyn när de där första gymnasieåren är över.