Det finns en fråga som återkommer allt oftare bland meddelandena jag får från hockeyföräldrar runt om i Sverige.
Vem är egentligen tränaren där för – hela laget eller sitt eget barn?
Jag vill börja med att vara väldigt tydlig med en sak.
Svensk ungdomshockey hade inte fungerat utan alla ideella föräldrar som lägger ner sin tid i ishallarna. Mammor och pappor som åker direkt från jobbet till träningen, står på isen flera kvällar i veckan, planerar övningar, skickar kallelser och offrar stora delar av sin fritid för att våra barn ska få spela hockey.
Det är fantastiskt. Och det förtjänar all respekt.
Men samtidigt måste vi våga prata om baksidan.
För bland alla dessa engagerade föräldrar finns det också de som kanske inte i första hand kliver in i tränarrollen för att utveckla 25–30 barn, utan för att ge sitt eget barn bästa möjliga förutsättningar.
Och det är här det börjar bli komplicerat.
Ett problem som alltid funnits – men som kanske blivit större
Jag tror inte för en sekund att det här är något nytt fenomen.
Föräldratränare som prioriterar sina egna barn har förmodligen funnits så länge vi haft organiserad ungdomsidrott.
Men jag upplever, utifrån alla berättelser jag får ta del av, att frågan blivit allt mer laddad. Och jag tror att det finns en ganska logisk förklaring.
Vi har skapat en ungdomshockey där regler, riktlinjer och begränsningar kring bland annat matchning, extra träning och förflyttningar mellan åldersgrupper i vissa föreningar gör det svårare att hitta individuella lösningar.
Samtidigt upplever jag att jakten på utveckling aldrig varit större.
Varje extra ispass blir värdefullt. Varje match blir viktig. Varje möjlighet att träna med äldre spelare kan uppfattas som ett steg framåt.
Och vem har då ofta störst möjlighet att påverka dessa beslut?
Jo, föräldern som själv står i båset.
Jag säger inte att alla utnyttjar den möjligheten. Långt därifrån.
Men vi behöver nog vara ganska naiva för att tro att det aldrig händer.
När tränarens barn är bäst i laget
Det finns dessutom en annan sida av det här som jag tycker är minst lika viktig.
För ganska ofta är det faktiskt tränarens eget barn som är en av de mest drivna och duktiga spelarna i laget.
Och då uppstår en väldigt svår balansgång.
Ska barnet inte få spela med äldre spelare för att pappa är tränare? Ska barnet inte få extra istid om möjligheten finns? Ska tränaren behöva hålla tillbaka sitt eget barn för att undvika misstankar om favorisering?
Självklart inte.
Jag har hört många föräldratränare säga att de snarare varit hårdare mot sitt eget barn än mot någon annan. Och jag tror absolut att det stämmer i många fall.
Men samtidigt vet jag inte ens hur jag själv hade agerat i samma situation.
För hur objektiv kan man egentligen vara när det handlar om ens eget barn?
Det är lätt att sitta vid sidan av och ha åsikter. Betydligt svårare att stå där med ansvaret.
Sedan ska vi inte underskatta en annan sak heller: avundsjukan.
Vi svenskar är ibland ganska snabba med att reagera när någon får något som andra inte får.
Om tränarens barn får spela en extra match eller träna med en äldre grupp behöver det inte betyda att något är fel. Barnet kanske faktiskt förtjänar möjligheten.
Men när det är samma person som både är förälder och fattar beslutet kommer misstankarna nästan automatiskt.
Och det är inte heller rättvist.
Men det finns också de som utnyttjar sin position
Samtidigt får vi inte blunda för det som många föräldrar faktiskt beskriver för mig.
Tränare som gång på gång väljer sitt eget barn när någon ska kallas in till en extra match.
Som ser till att det egna barnet får träna med äldre grupper.
Som driver på för fler träningar, fler matcher och fler möjligheter – inte nödvändigtvis för att det är bäst för hela laget, utan för att det passar det egna barnets utveckling.
Och ibland sker det säkert utan någon större eftertanke.
Det är ju smidigt att ringa in sitt eget barn när någon blir sjuk. Man vet att barnet kan komma. Man behöver inte kontakta fem andra föräldrar.
Men när samma barn får möjligheten gång efter gång blir det till slut svårt att förklara för de andra 25 barnen varför just den spelaren alltid står först i kön.
Det är här jag tycker att vi måste våga ställa högre krav.
För i samma ögonblick som du tar på dig tränarjackan har du också tagit på dig ett ansvar för alla barn i gruppen.
Inte bara ditt eget.
Vi har kanske skapat en omöjlig roll
Jag tror faktiskt att vi behöver lyfta blicken lite. För tänk dig själv att du har ett barn som älskar hockey, tränar extra på fritiden och verkligen vill framåt.
Du ställer upp som ideell tränare. Lägger ner tio, kanske femton timmar i veckan på laget.
Samtidigt förväntas du anpassa verksamheten efter 25–30 barn med helt olika ambitioner, mognad och utvecklingsnivåer. Några vill spela hockey tre gånger i veckan. Andra vill helst vara på isen varje dag.
Ditt eget barn kanske tillhör den senare kategorin.
Då är det väl inte särskilt konstigt att det ibland blir en krock?
Du vill vara en bra tränare för hela laget. Men du vill också vara en bra förälder som hjälper ditt eget barn att nå sina drömmar.
Jag tror att betydligt fler hamnar i den konflikten än vad vi pratar om.
Och därför tycker jag inte heller att lösningen är att börja misstänkliggöra alla föräldratränare.
Tvärtom.
Vi behöver hjälpa dem.
Ansvaret kan inte bara ligga på föräldrarna
Här tycker jag att föreningarna behöver ta ett betydligt större ansvar.
Vem bestämmer egentligen vilka spelare som ska få träna med äldre grupper?
Vem avgör vilka som ska kallas in till extra matcher? Finns det tydliga principer, eller blir det upp till den enskilda tränaren att bestämma?
För om vi lägger alla dessa beslut på en förälder som samtidigt har sitt eget barn i laget, då har vi nästan byggt in intressekonflikten i verksamheten. Det behöver inte vara så.
Låt föräldratränarna fortsätta göra det fantastiska arbete de gör. Men se till att föreningen har tydliga riktlinjer för individuella utvecklingsmöjligheter och att känsliga beslut inte enbart hamnar hos den förälder vars eget barn berörs.
Utbilda tränarna bättre. Ge dem stöd i svåra situationer.
Skapa en miljö där barn kan få olika utmaningar utifrån sina behov utan att det automatiskt uppfattas som favorisering.
Och framför allt: se till att det finns en sportslig idé som är större än den enskilda tränarens ambitioner.
För det ska inte behöva spela någon roll vems mamma eller pappa som står i båset.
Vem är du egentligen där för?
Jag vill avsluta med en fråga till alla föräldrar som engagerar sig som tränare i svensk ungdomshockey:
Om ditt eget barn slutade spela hockey i morgon – skulle du fortfarande vilja vara tränare för de andra 25 barnen?
Jag tycker inte att man måste svara ja på den frågan.
Det är fullt naturligt att det egna barnet är anledningen till att man engagerar sig från början.
Men jag tycker att frågan säger något om hur vi behöver se på uppdraget.
För det är en sak att bli tränare tack vare sitt barn.
Det är en annan sak att vara tränare enbart för sitt barn.
Och den skillnaden tror jag att svensk ungdomshockey behöver bli betydligt bättre på att prata om.
Vi ska vara oerhört rädda om våra ideella ledare. Utan dem stannar verksamheten.
Men just därför måste vi också våga diskutera de problem som kan uppstå när föräldrarollen och tränarrollen flyter ihop.
För i slutändan handlar det inte om att stoppa ambitiösa barn från att utvecklas. Det handlar om att ge alla barn en ärlig chans, oavsett vem deras föräldrar är.
Och kanske är det dags att föreningarna tar tillbaka lite av ansvaret för de beslut som i dag alltför ofta hamnar hos enskilda föräldratränare.
