Hellkvist: "Jag ger faktiskt blanka fan i det"

Det var inte perfekt. Men det var en seger.

Björklöven vann borta mot Södertälje, om det så var efter alldeles för många turnovers, boxplay och det krävdes en utskällning i båset under den första perioden – då får det vara så.

– Det är svårt att klaga. Man gör fyra mål på bortaplan mot ett tippat topplag som jag tycker spelar ganska bra och tufft. Så jag ska inte gnälla, säger Björn Hellkvist.

Han hade gärna velat se fler mål, precis som mot Almtuna i onsdags. Men konstaterar samtidigt att det är svårt att begära mer.

– Vi gjorde fem mot Almtuna. Jag tyckte ’varför sätter vi inte våra chanser?’ Men du gör inte mer mål än så. Jag tror att det här laget har potential att ligga på tre, fyra, kanske fem mål i varje match. Det vi måste bromsa ner lite är ju mål emot. Nu ligger vi på 2,0 mål mot snittet vilket är okej, men chansmässigt släpper vi till åt helvete för mycket, säger han.

Björklöven var ju dessutom i underläge 0–2 i första perioden efter att SSK sköljt över dem. Men Löven hade också sina chanser och hade en tydlig plan att spela på omställningar. Omställningar som också kom. Men det var annat som brast för mycket och Hellkvist skällde på laget, precis efter att Oscar Tellström gjort 2–1-reduceringen.

– Det var 30 sekunder till powerbreak, men jag kände nästan att jag behövde ta timeouten ändå, säger han.

– Det är väldigt sällan jag hör rösten, men i dag var jag inte så himla nöjd.

Vad var du kritisk till då?

– Första tio minuterna vinner vi inte en enda skridskoduell. Vi vinner inte en närkamp. Det enda vi gör bra i första tio är att vi är hyfsat starka framför mål. Och det är vi faktiskt egentligen i hela matchen. Vi är svåra att göra mål på. Där ser vi nästan ut som ett SHL-lag i närspelet runt kassan. Och det är någonting vi har strävat efter och jobbat med jättemycket. Så där gör ju backarna ett bra jobb.

Sin timeout tog han snart ändå. Med 4.20 kvar av första perioden, inför ett fem mot tre-läge.

En ovanlig timeout, som såg ut som ett tillfälle att ta ett taktiksnack.

Men det var det inte.

– Jag ville ju vila ”Lilliz” (Marcus Nilsson) för att de hade varit inne över 1.10 i det första powerplayet, men så ville jag ju ge dem chansen i fem mot tre.

I den timeouten var det Lilliz själv som skötte taktiksnacket, avslöjar Björn. Något mål blev det inte.

– Det gick ju åt helvete. Det får han inte göra igen, skrattar Björn.

Han lutar sig tillbaka i soffgruppen i det som är en slags mixad zon i Scaniarinken, på baksidan av en av barerna i arenan. Han får en fråga om att tre raka segrar tar bort en del av pressen på honom, men det slår han snabbt ner.

– Jag känner ingen press. Det gör jag aldrig. Det tror jag du kan fråga alla som har jobbat med mig, att det är så. Inte någon press utifrån. Den pressen jag känner är den som jag sätter på mig själv. Vad ni i media tycker eller vad någon annan tycker, jag ger faktiskt blanka fan i det.

Men den pressen har du på dig själv, då?

– Jag har press på mig själv att jag ska ge killarna bra förutsättningar att vinna. Det är det jag jagar. Vad andra tycker, det är för mig ganska ovidkommande. Varför ska jag lägga kraft på det?

Men det borde vara mänskligt på något sätt också. Att känna av förväntningar?

– Sen är det väl egentligen vilka erfarenheter man har med sig i bagaget också. Det är ju möjligt att min livshistoria har gjort att, vissa saker har jag inte ork och kraft att bry mig om. Jag fokuserar på det som är viktigt.

Han säger att han mår bra i dag. Han har alltid varit öppen i intervjuer om sin sjukdom, och den har i perioder tvingat honom till uppehåll från hockeyn, som förra säsongen när han i oktober tvingades sjukskriva sig från jobbet som Leksands tränare. Det skulle visa sig bli början på slutet för honom i Leksands IF, men istället erbjöds han utmaningen att bli den som tar Björklöven till högsta serien för första gången sedan 2001.

– Det var en jäkla smäll för mig på det personliga planet. Jag var ju helt inställd på att fullfölja mitt kontrakt i Leksand. Men att det blev så, det kan jag ju inte göra någonting åt. Så det är samma sak där, jag kan ju inte lägga kraft på det. Då får man ju fokusera på att hitta någonting annat roligt att göra i livet.

Så då gjorde jag det.

Det är en speciell utmaning – det är några som försökt före dig…

– Jag ser det som en jättestor ära. Det finns rätt många som kunde gjort det istället. Men de valde ändå mig, så det är jätteärofyllt.

Han vill också förtydliga hur han menar med att inte känna press.

– När man spelar hockeymatchen så finns ju ingenting som är viktigare än att vinna den. Det är det enda man kan göra då. När man förbereder sig och ska ge grabbarna förutsättningar att vinna hockeymatchen då är det det som är det viktigaste. Men sen fattar väl jag också att det påverkar när man går igenom saker i livet. Jag är inte ensam om det. Livet är tufft för de flesta människor. De flesta människor går på törnar. Vissa förtjänar man. Ibland är livet lite orättvist. Man kan inte gå runt och fokusera på det heller.