Säsongen har inte direkt börjat spikrakt för Södertälje.
Matchen mot Oskarshamn senast var lite signifikativ för de sex första omgångarna – och även försäsongen.
Man kommer in i det lite snett från början. Utvisning i första bytet, släpper in mål.
Sedan får man samla sig och jobba i uppförsbacke – vilket man kan och visar igen. Men just när man får igång spelet och är på väg att ta över, drar man på sig en ny utvisning och energin dör igen.
Upp och ner, ojämnt. SSK sitter inte ihop i anfallsspelet som man vill. Det synkar inte, och titt som tätt ser man att spela är ovana med att spela med varandra.
Det finns dock ljusglimtar och vill man hitta argument för att det kommer vända så finns de där.
Samtidigt som man har svårt att få ihop helheten så är man ett av lagen med flest avslut i skottsektorn den senaste veckan, och mot IKO hade man flera ramträffar.
Men utdelningen har varit för dålig – det kan alla vara överens om. I lika styrka har SSK bara gjort åtta mål på sex matcher.
Det går att välja om glaset är halvfullt eller halvtomt.
Målvaktsspelet, som var en oro inför säsongen hos många, har inte varit ett problem. Tvärtom har både Oliver Håkanson och Love Härenstam dragit sitt strå till stacken i alla matcher hittills.
Att Håkanson ligger på 14:e plats i målvaktsligan med 86 procent och 3,31 insläppta per match tycker jag inte man ska stirra sig blind på. Det är för tidigt på säsongen för att börja titta på räddningsprocent, tycker jag. Men jag förutspådde inför säsongen att det mycket väl kan bli Härenstam som överglänser Håkanson, och det står jag fast vid.
Defensivt sitter SSK inte heller ihop riktigt ännu, och motståndarna får komma till lite väl många avslut. Där kan man också gynnas av spelare som är starkare med pucken och kan ta rätt beslut i den allsvenska hockeyn. Men man behöver också få igång Niklas Arell och Jonas Ahnelöv fullt ut, vilket inte varit fallet hittills, även om den sistnämnde nog gjorde sin bästa match hittills senast.
För lika spelartyper?
De som snackar om noll struktur i spelet vet jag inte riktigt vad de menar. För mig finns det ganska tydliga linjer och flera av uppspelen är kvar från förra säsongen. Men förra säsongen byggde SSK mycket av sitt spel på att vara starka i sarghörnen, jobba sig in därifrån, kunna nöta ner motståndet och ha tålamod med pucken.
Därför ser jag logiken i att man tar tillbaka Viktor Liljegren. En spelartyp som det är brist på i ett lag där många är lite för lika. Få av dem är fysiska i sitt spel. Karl Sterner har storleken men behöver jobba in sig i ligan. Måns Lindbäck bidrar men har inte kommit igång – även om han kanske sin bästa match mot Oskarshamn nu.
Liljegren blir en spelare som kommer rakt in och har fysiken, kan ligan, laget, spelet och kan hjälpa att jobba fram pucken till kreativa spelare.
Särskilt nordamerikanerna är lite för lika, tycker jag. Från början såg man knappt skillnad på dem – och när de får spela ihop så blir det för endimensionellt.
Mitch Lewandowski får förtroende och skapar också mer och mer. Brett Stapley kommer in i det allt bättre också. Där kan man se att det händer saker.
Cole Fonstad är däremot för intetsägande. Sex matcher, noll poäng och överlag går det både för långsamt och det skapas för lite. Han har fortfarande inte kommit in i spelet, har svårt att ta initiativ, men det blir också svårt när han blir bänkad. Mot IKO slog han en galen passning tidigt och blev sedan petad till Adam Hesselvall som har mer fart, fysik och kan hockeyn här bättre. Han tillförde därmed något annat än de andra två.
Fonstad spelade sedan inte ens två minuter totalt, den minsta mängden istid han haft sedan han kom till Södertälje, och detta kort efter att ledningen pratat om tålamod och att han gjorde sin bästa match hittills (mot Kalmar).
När SSK nu också lyfter in Liljegren i truppen så är det svårt att se hur Fonstad ska få speltid, om alla fortsätter vara skadefria. Utan att ha några belägg för att det kommer ske, så skulle jag inte bli chockad om han snart hittar någon annan klubb.
Situationer som denna slutar ofta på det sättet.
