HANSON: Racet mot SHL blir allt mer öppet

Formsvackan är logisk

Björklöven är inne i en formsvacka där man framförallt tycks ha förlorat en del av det starka tvåvägsspel och spel utan pucken som gjort dem så svårslagna hittills. Det ser lite för bekvämt ut i vissa delar, och nu möter de givetvis heltända motståndare i varje match. 

Alla vill slå de suveräna serieledarna, och har massor av tändvätska när man möter dem. Det är förståeligt om Lövenspelarna inte varit på den nivån och har haft svårt att upprätthålla energin att utmana sig själv varje dag. Jag och många andra journalister har gång på gång ställt frågan om utmaningen med detta när vinsterna radar upp sig. 

Det är logiskt att man hamnar där. Då är övriga lag inte sämre än att de kan vinna. Oskarshamn gjorde en riktigt bra match där man var bättre på det mesta. Segern var fullt rättvis, och IKO visade en nivå man inte fått se tidigare – inte mot motstånd som detta. 

Ser inte ut att växla ner

Samtidigt lekte Kalmar bort Vimmerby på bortaplan. 5–2 efter bland annat två mål av Scott Walford och briljans av Elliot Ekmark, Matt Fonteyne och Matt Struthers, med flera. Som vanligt var målen jämnt fördelade över laguppställningen. 

George Diacos poängsvit stannade på nio raka matcher, men vad gör det? Kalmar knappade in på Björklöven och avståndet är nu bara sju poäng med en match mindre spelad. 

KHC är ligans bästa lag just nu och visar inget tecken på att växla ner. Kan de vinna serien? Definitivt. 

De behöver en målvakt till

Modo vann borta mot Mora och visade klass, tycker jag. Framförallt gillade jag att se spelare som gick rakt på mål som Måns Carlsson och Emil Larsson. 

Men det fanns också en trygghet och ett lugn i defensiven, där man inte gick bort sig och framförallt höll bra koll på Moras toppkedja De Jong–MacEachern–Degerstedt, som fick jobba mer defensivt än offensivt. 

Noterbart också att Jani Lampinen lånades in för att ge Adam Werner en chans att vila och träna. Han hade spelat 15 av 17 matcher från november och framåt, och Edvin Olofsson har halkat ner i botten av målvaktsligan med en räddningsprocent på 85. 

Werner har varit riktigt bra men Modo behöver plocka in en målvakt till för att inte vara så skadekänsligt i den lagdelen, och Lampinen vore en bra lösning som dubbelregistrerad backup om Werner skulle skada sig. 

Som två tjurar som stångas

Modo är på uppgång och på Hovet drabbade AIK och BIK samman i en tuff batalj där var extremt jämn, mellan två lag som är bra på ungefär samma saker. När de möts ser det ut som två tjurar som stångas och vägrar ge sig. 

Det gick över gränsen några gånger, framförallt när Martin Johnsen tacklade Åke Stakkestad, men det var en påminnelse om hur lite som skiljer flera av topplagen åt. 

AIK slog BIK före nyår på bortaplan, nu var det BIK som vann på Hovet. På fredag möts de på Hovet igen. Klart att man får slutspelskänslan. 

Björklöven kommer säkert att rycka upp sig igen, men när de visar nya lägstanivåer öppnar det upp för konkurrenterna. Särskilt ger det vatten på kvarnen för de ledare och spelare i diverse lag som sedan i höstas har pratat om att de inte varit skräckslagna av tanken på att möta Björklöven i slutspelet. 

Omgångens stora vinnare

På nedre halvan blev det tätare igen också. Almtuna vann en spektakulär match mot Nybro, och Västerås vann en chansfattig match mot Södertälje, som inte hade den energi de haft när de varit som bäst. Det blev tre blytunga gulsvarta poäng som minskar avståndet till säker mark – Västerås var omgångens stora vinnare, och endast två pinnar skiljer VIK och Vimmerby nu. 

VIK som härnäst möter Troja-Ljungby på hemmaplan. En match där man kan ta nästa steg, eller hamna tillbaka på ruta ett. 

Det talar för Sundquist-succé

Troja blir en läskig motståndare, som nu fått in rutinerade Magnus Sundquist som ny huvudtränare. 59-åringen har en lång karriär, där han varit med om att lyfta fram många blivande stjärnor i Hockeyallsvenskan. 

Att ögna igenom Tingsryds spelartrupper 2015–18 är som att frossa i namnkunniga profiler som så småningom skulle slå igenom stort. Främst sticker ju 2015/16 ut, en säsong där Tingsryd med Eric Castonguay och Drew Paris i spetsen var nykomlingar men började drömma om SHL-spel, slutade tvåa och pressade AIK till fem matcher i allsvenska finalen. 

I båset stod Sundquist och framförallt vill jag minnas ett Tingsryd som spelade pragmatiskt och kontringsbaserat, ett spel som var effektivt och riskminimerande – och där man var omöjliga att göra mål på. 

Sett till spelarmaterialet i Tingsryd för tio år sedan finns det en del likheter med Troja 2025/26. Utmaningen för Sundquist tror jag blir att sätta försvarsspelet på kort tid, och se om Jonathan Stålberg och Vilgot Holm kan bli Trojas svar på Johannes Jönsson och Wictor Ragnewall.