BIK Karlskoga gjorde det – man säkrade en plats i finalen och är en bäst av sju-serie från SHL.
4–1 i match sju mot Modo skickar Bofors vidare med 4–3 i matcher och man gör det tack vare det som varit lagets signum i matchserien – hårt jobb, struktur och tilltro till vad man sysslar med.
Lars Volden klev fram i målet, Oliver Eklind och Henrik Björklund drev laget framåt, backade av tvåvägsspelare som satt stolthet i att inte ta sig vatten över huvudet utan spela efter sina styrkor och begränsningar.
Nu får man göra upp med Björklöven om en plats i SHL.
Sportchefen Torsten Yngveson hyllades före matchen för sina 20 år i klubben, och det är han som är hjärnan bakom att år efter år med begränsade resurser ställa ett lag på benen som är respekterat och fruktat av alla.
Man vet att man aldrig kan räkna bort BIK, och nu har de bråkat sig hela vägen till final, där de är solklar underdog med allt att vinna.
För Modo är det egentligen raka motsatsen. En säsong som givetvis är ett stort misslyckande, där man inte litat på vare sig process eller tränare, där man inte haft tilltro till vare sig spelare eller sina egna beslut.
Fiasko?
Nej, inte att bli utslaget i slutspelet i sig. Hockeyallsvenskan är för jämn för det, och Modo behöver verkligen inte skämmas för att bli utslaget av Bofors över sju matcher.
Men sett till hur säsongen utvecklades, ja – för det blev något helt annat än man såg framför sig förra våren när Modos sportchef Henrik Gradin snabbt knöt upp spelare efter spelare med starkt cv.
Då seglade Modo upp till storfavorit med all rätt – man värvade ju Tyler Kelleher, bara det skulle ju räcka långt nog.
Men just Kelleher har inte varit tillräckligt framträdande när det behövts som mest, och det är han inte ensam om. Spelare som Kyle Topping och Gerry Fitzgerald har inte heller klivit fram tillräckligt. Jesper Olofsson, Emil Larsson, Linus Andersson, David Rundblad, Victor Berglund, ja man kan rabbla nästan hela laget, det är många namnkunniga spelare som alla har varit för ojämna.
Det finns många slitna klyschor men den kanske mest övergripande är att ”det gäller att få ihop det”.
Vad det där ”att få ihop det” är för något, är ganska luddigt och svårdefinierat, men glasklart är att Modo inte lyckades med det.
Säsongen är ett fiasko sett till att man sparkade sin uppskattade tränare Mattias Karlin, och även assisterande Mikael Sundell.
Jag tror att Modos klubbledning ångrar sig i efterhand. Att det var ett förhastat beslut.
Det som saknats i Modo hela säsongen är ju tillräcklig struktur och stabilitet, och man borde ha haft tillräckligt med förtroende för sportchefen Henrik Gradins bedömningsförmåga över situationen, och förtroende för Mattias Karlins ledaregenskaper och förmåga att leda laget dit.
Istället fick klubbledningen kalla fötter, kunde inte stå emot trycket, körde över sin sportchef och lät Fredrik Andersson få ansvaret.
Han blev pressad att förändra och hitta nya lösningar, och har kämpat med det här laget – och tog det till en matchboll på hemmaplan och en match sju om att nå drömfinalen mot Björklöven.
Det är små marginaler i hockey, och med lite flyt hade Freddan kanske lyckats. Resultatet hade kanske blivit samma med Mattias Karlin också, det kan vi inte veta säkert – men lite mer kyla kunde klubbledningen ha haft och förståelse för att säsongen inte avgörs halvvägs genom grundserien, och att det tar tid att få ihop en samling spelare till ett lag.
Modo kommer naturligtvis tillbaka, och kommer vara ett topplag nästa säsong också – men man har nog lärt sig en hel del av den här säsongen.
En käftsmäll som kommer svida ända tills pucken släpps nästa gång i september.
