I samarbete med
Svenska Spel Sport & Casino AB. Åldersgräns 18 år. Stödlinjen.se
Hockeyspionen: 7 saker hockeyföräldrar känner att de måste betala för
Publicerad:
ANNONS
De flesta hockeyföräldrar vill samma sak: ge sitt barn så bra möjligheter som möjligt.
Men någonstans längs vägen kan den ambitionen börja kosta betydligt mer än man först tänkt – särskilt när känslan smyger sig på att andra familjer gör mer.
Hockeyspionen har gått igenom vad som händer när nästan varje tänkbar möjlighet staplas ovanpå nästa.
Dyra skridskor, specialbeställda klubbor, privata skills-träningar, camper, Select-lag och turneringar.
Redan i 11–14-årsåldern kan familjer lägga enorma summor på sina barns hockeydrömmar.
Plus
Läs vidare med Hockeynews PLUS
Exklusiva nyheter, silly, analyser och bevakning av dina lag.
Redan prenumerant?
Dyra skridskor, specialbeställda klubbor, privata skills-träningar, camper, Select-lag och turneringar.
Redan i 11–14-årsåldern kan familjer lägga enorma summor på sina barns hockeydrömmar.
Hockeyspionen har tittat närmare på vad det faktiskt kan kosta att försöka ge sitt barn alla möjligheter att nå eliten.
ANNONS
Och frågan är om vi har skapat en ungdomshockey där föräldrar börjar tro att de måste köpa allt.
Det börjar ofta med en dröm.
En liten kille eller tjej som älskar hockey, längtar till träningen efter skolan, skjuter puckar hemma på uppfarten och drömmer om att en dag få spela i NHL.
Men någonstans längs vägen händer någonting.
Den vanliga föreningsträningen verkar inte längre räcka för alla.
Det ska tränas extra, åkas på camper, spelas turneringar och gärna representeras något Select-lag under sommaren.
Samtidigt ska utrustningen uppdateras. Skridskorna ska vara de senaste, klubborna de lättaste och helst ska allt se ut precis som det gör i NHL. Bakom varje ung spelare står en familj som ska betala.
Jag har under en längre tid reagerat på hur mycket pengar som cirkulerar kring svensk ungdomshockey.
I samtal med människor runt sporten har jag hört om familjer som lägger uppemot 100 000–150 000 kronor om året på sina barns hockey. Det är naturligtvis inte belopp som alla familjer lägger och jag kan heller inte säga hur vanligt det är.
Men det väckte min nyfikenhet.
Vad kostar det egentligen att spela hockey i dag om man vill vara med på allt?
Om man köper den dyra utrustningen, åker på camper, spelar Select-turneringar och betalar för individuell träning vid sidan av föreningen?
ANNONS
Jag bestämde mig för att titta närmare på det.
Och jag måste säga att det är ganska anmärkningsvärt hur mycket pengar det faktiskt går att lägga på en hockeyspelare som ännu inte ens börjat högstadiet.
Redan utrustningen kan kosta över 20 000 kronor
Vi börjar med det mest grundläggande: utrustningen. Jag gick in och tittade på vad hockeyutrustning faktiskt kostar i dag. Inte bara de billigaste alternativen, utan även modellerna som marknadsförs till ambitiösa unga spelare.
Ett par skridskor i en av de dyraste juniormodellerna kostar omkring eller strax under 6 000 kronor.
En juniorklubba i toppsegmentet kostar ungefär 2 200 kronor.
Köper du två klubbor och ett par skridskor har du alltså redan passerat 10 000 kronor.
Då har vi inte ens börjat med resten.
Hjälm, axelskydd, armbågsskydd, benskydd, handskar, hockeybyxor, halsskydd, suspensoar, underställ, damasker och hockeytrunk. Det är inte svårt att förstå att en komplett uppsättning kan bli väldigt dyr om man väljer de mer exklusiva alternativen.
Sedan växer barnen.
Skridskorna blir för små, skydden behöver bytas och klubbor går sönder.
Det är alltså inte nödvändigtvis en engångskostnad.
Samtidigt vill jag vara tydlig med att det finns betydligt billigare alternativ.
Det finns begagnad utrustning, tidigare års modeller och produkter som fungerar alldeles utmärkt utan att vara de dyraste. Alla behöver heller inte byta hela sin utrustning varje säsong.
ANNONS
Men det jag tycker är intressant är hur stor skillnaden har blivit mellan vad man faktiskt behöver och vad man kan köpa. Behöver verkligen en tolvåring marknadens dyraste skridskor och klubba?
Och vem har egentligen fått oss att tro det?
Det finns en annan utveckling som jag har reagerat på: utrustningen har också blivit en statussymbol. Det räcker inte alltid med att ha en bra klubba. Den ska gärna vara den senaste modellen, i rätt färg och helst se ut precis som favoritspelarens.
Vi har dessutom fått allt större möjligheter att specialbeställa klubbor med personliga färger och specifikationer. Och det är klart att barn tycker att sådant är häftigt.
Sedan tar tillverkarna fram klubbfodral med plats för fem klubbor – och då ska det förstås fyllas. Om en klubba kostar 2 200 kronor innebär fem klubbor en kostnad på 11 000 kronor.
Bara i klubbor.
Jag tycker att det är intressant hur vi har börjat normalisera en utrustningskultur där allt fler produkter ska vara personliga, exklusiva och helst nya. Det är naturligtvis ingenting konstigt med att Bauer, CCM och andra tillverkare vill sälja sina produkter. De driver företag och deras uppgift är att utveckla utrustning, marknadsföra den och tjäna pengar.
ANNONS
Men vår uppgift som vuxna måste väl ändå vara att fundera över vad barnen faktiskt behöver? För någonstans tycker jag att vi har börjat blanda ihop bra utrustning med dyr utrustning.
Och det är långt ifrån samma sak.
Tänk om barnen fick se vad NHL-spelarna egentligen använder
Det finns en sak som jag skulle önska att alla unga hockeyspelare och deras föräldrar fick möjlighet att se.
Hur utrustningen faktiskt ser ut i ett NHL-omklädningsrum. Inte hur den ser ut i reklamen eller vad som marknadsförs som det senaste och mest avancerade – utan vad spelarna faktiskt använder.
För jag tror att många hade blivit förvånade.
Det finns NHL-spelare som använder äldre klubbmodeller, ibland med nyare produktgrafik som gör att klubban ser ut som den senaste modellen på marknaden.
Det finns också spelare som håller fast vid gamla skydd under stora delar av sina karriärer.
Sidney Crosby är ett intressant exempel. En av världens bästa hockeyspelare har under stora delar av sin karriär hållit fast vid äldre axelskydd från Jofa/Reebok.
Han har tillgång till i princip vilken utrustning han vill, men har ändå valt att fortsätta använda skydd som han trivs med.
Och han är långt ifrån ensam om att föredra äldre modeller eller specialanpassad utrustning.
Det finns dokumenterade exempel på NHL-spelare som använder äldre klubbkonstruktioner trots att det lanserats flera nya generationer av samma produkt.
ANNONS
I vissa fall får klubborna ny grafik, vilket innebär att de ser ut som en modell som egentligen skiljer sig från den konstruktion spelaren använder. Det betyder naturligtvis inte att den nya utrustningen är dålig.
Men det visar någonting väldigt intressant.
Det senaste är inte automatiskt det bästa för varje spelare.
Och jag tycker att kontrasten blir ganska absurd.
Vi har alltså barn som kan känna att de behöver den senaste klubban för över 2 000 kronor, samtidigt som några av världens bästa hockeyspelare fortfarande föredrar utrustning som är flera år gammal. Om en NHL-spelare inte behöver den senaste utrustningen – varför skulle en tolvåring behöva det?
Jag tror att vi vuxna behöver bli betydligt bättre på att förklara skillnaden mellan marknadsföring och verklighet.
En bra klubba ska passa spelaren.
Ett par skridskor ska sitta bra.
Skydden ska skydda.
Det behöver inte stå det senaste modellnamnet på utrustningen.
Föreningsavgiften är bara början
Sedan kommer vi till den vanliga hockeysäsongen, den som trots allt borde vara grunden i varje ung spelares utveckling. Jag har tittat på publicerade föreningsavgifter och hittat konkreta exempel där kostnaden för en spelare i U13 ligger på omkring 7 500 kronor per säsong.
För U14 finns exempel på avgifter runt 8 000 kronor. Det varierar naturligtvis mycket mellan olika föreningar och beroende på vad som ingår.
ANNONS
Jag vill också lyfta fram att många klubbar gör ett fantastiskt arbete för att hålla kostnaderna nere.
Vi har mängder av ideella ledare och föräldrar som lägger ner enormt mycket tid för att barn ska kunna spela hockey.
Men föreningsavgiften är inte alltid hela kostnaden. I vissa lag tillkommer lagkassor, cupavgifter, resor och andra utgifter. Och sedan börjar den satsning som sker vid sidan av den vanliga föreningsverksamheten.
Det är där kostnaderna verkligen kan dra iväg. Det finns i dag ett enormt utbud av extra hockeyträning.
Skridskoteknik, klubbteknik, skott, spelförståelse, individuell träning, sommarcamper, höstlovscamper och olika typer av matchcamper.
Det finns absolut många seriösa och duktiga tränare som erbjuder bra verksamhet och jag är inte emot att barn tränar extra. Men jag tycker att vi måste börja prata om vad allt detta kostar.
När jag tittar på publicerade priser hittar jag kortare camper för omkring 500–2 000 kronor.
Det finns också tvådagarscamper som kostar ungefär 2 500 kronor och mer omfattande sommarläger där priserna kan närma sig 9 000 kronor för ett enda tillfälle. Tänk dig nu en familj som anmäler sitt barn till flera sådana aktiviteter under ett år.
En större sommarcamp, ytterligare ett läger med fokus på skridskoteknik, några kortare skills-camper och kanske ett läger under höstlovet. Då kan vi snabbt prata om 15 000–25 000 kronor bara i lägeravgifter, beroende på vilka arrangemang man väljer.
ANNONS
Och då har vi inte räknat med hotell, bensin eller mat.
Det är ganska mycket pengar för ett barn som kanske är tolv år gammalt.
Men det som oroar mig mest är egentligen inte priset, utan varför familjer väljer att betala.
Åker barnet på lägret för att det är fantastiskt roligt?
Eller åker man för att man är rädd att halka efter om man inte gör det?
Jag tycker att det är två helt olika saker.
Select-lagen – ännu en del av satsningen
Sedan kommer vi till Select-verksamheten. Det här är en del av ungdomshockeyn som jag tycker förtjänar betydligt mer uppmärksamhet.
För den som inte känner till begreppet handlar det förenklat om särskilt sammansatta lag eller grupper där spelare från olika föreningar deltar i camper och turneringar utanför den ordinarie klubbverksamheten.
Det kan säkert vara fantastiska upplevelser med nya kompisar, nya tränare, bra motstånd och möjligheten att få spela hockey på andra platser. Men även här finns en ekonomisk verklighet.
Jag hittade exempel på inbjudningsbaserade matchcamper där två dagar kostar omkring 2 500 kronor.
I ett av de publicerade uppläggen ingår ungefär sex timmar på is, måltider och information om hockeygymnasiet.
Dessutom medverkar representanter från Select-verksamhet för att titta på spelare inför framtida arrangemang.
ANNONS
Boende ingår inte.
Och det är just den här typen av upplägg som jag tycker är intressanta att diskutera. Barn i 13–14-årsåldern deltar alltså i arrangemang där det finns kopplingar till framtida uttagningar och möjligheter att bli sedda.
Det behöver inte vara någonting negativt, men jag tror att vi ska vara försiktiga med vilken betydelse vi ger sådana arrangemang. För vad händer när föräldrar börjar uppfatta dem som viktiga steg på vägen mot hockeygymnasiet?
När ett läger inte längre bara är ett roligt läger, utan någonting man känner att man borde åka på för att inte missa en möjlighet? Och vad händer med familjerna som inte har råd?
Det finns ingen gemensam prislapp för Select-verksamheten. En enskild camp är inte samma sak som en hel turneringssatsning och kostnaderna varierar kraftigt beroende på arrangör och resmål.
Men när man lägger till flera arrangemang, resor och hotell är det inte svårt att förstå att det kan bli väldigt dyrt. Detsamma gäller de vanliga ungdomscuperna.
Jag har hittat exempel där deltagaravgiften ligger omkring 850–1 300 kronor per spelare, ibland med en gemensam anmälningsavgift för laget utöver detta. Sedan tillkommer bensin, hotell och mat. Kanske behöver en förälder ta ledigt från jobbet eller åka dagen innan.
ANNONS
Och kanske har barnet flera sådana turneringar under samma säsong.
Det är många små och stora utgifter som tillsammans kan bli betydande.
En hockeysatsning kan alltså bli dyr både i pengar och i tid.
Så mycket kan en 13-årings hockeysäsong kosta
För att få en tydligare bild har jag satt ihop ett räkneexempel. Vi utgår från en 13-årig utespelare som spelar i sin vanliga förening, men som också deltar i flera camper, betalar för extra individuell träning, åker på turneringar och använder utrustning i det dyrare segmentet.
Det här är inte ett genomsnitt för svensk ungdomshockey och heller inte vad jag anser att en familj behöver lägga. Det är ett exempel på hur kostnaderna kan se ut om man väljer en omfattande satsning.
Vissa belopp bygger på publicerade priser, medan andra är uppskattningar av tänkbara utgifter.
Vi börjar med föreningsavgiften på 7 500 kronor.
Ett par skridskor i toppsegmentet kostar omkring 6 000 kronor och skydd, hjälm och övrig utrustning uppskattas till ytterligare 10 000 kronor.
Fyra klubbor i toppsegmentet innebär en kostnad på 8 800 kronor, medan slipning, tejp och andra förbrukningsvaror kan landa på omkring 2 000 kronor under året. Redan här har vi alltså kommit upp i 34 300 kronor, innan vi ens har börjat räkna på all extra träning.
ANNONS
Två större hockeycamper kan tillsammans kosta 17 500 kronor, medan fyra kortare skills-camper kan innebära ytterligare 6 000 kronor.
Lägg därtill 20 privata skills-pass under året, till ett uppskattat pris på 700 kronor per tillfälle, vilket innebär 14 000 kronor.
Två Select- eller matchcamper kan kosta omkring 5 500 kronor och tre cuper eller turneringar ytterligare 4 500 kronor. Sedan kommer resor, hotell och mat, som i vårt exempel uppskattas till 15 000 kronor, samt ytterligare 2 500 kronor för träningskläder och andra tillbehör.
Totalt landar vårt räkneexempel på 99 300 kronor under ett enda år.
Det motsvarar 8 275 kronor i månaden för en 13-årings hockeysatsning.
Då ska det återigen poängteras att det här är ett räkneexempel där flera kostnader är uppskattningar.
Alla behöver inte köpa nya skridskor eller skydd varje år, alla åker inte på flera camper och många föreningar står för delar av kostnaderna.
Men det är inte heller svårt att föreställa sig hur en ännu mer omfattande satsning, med internationella turneringar och ytterligare resor, skulle kunna närma sig 150 000 kronor. Det innebär inte att sådana kostnader är vanliga.
Men det visar hur dyrt det faktiskt kan bli när man försöker köpa varje möjlighet som erbjuds. Och då har barnet fortfarande flera år kvar innan hockeygymnasiet ens blir aktuellt.
När föräldrarnas ekonomi blir en del av konkurrensen
Det är egentligen här som jag tycker att vi kommer till granskningens viktigaste fråga. Vad händer med svensk hockey om allt fler familjer börjar uppfatta den här typen av satsningar som nödvändiga?
ANNONS
Jag har tidigare skrivit om hur familjer flyttar sina barn till större föreningar redan innan högstadiet, i hopp om att förbättra möjligheterna att en dag komma in på ett hockeygymnasium. Man är alltså beredd att förändra hela familjens vardag för någonting som ingen kan garantera.
När jag tittar på kostnaderna för utrustning, camper och Select-verksamhet tycker jag att det finns en tydlig koppling.
Det handlar om samma sak.
Rädslan att inte göra tillräckligt. Att någon annan ska få ett försprång. Att ens eget barn ska missa en möjlighet.
Och det är en rädsla som riskerar att bli väldigt dyr.
För om en familj har råd att betala för flera extra träningspass i veckan, åka på turneringar och skicka sitt barn på olika camper, medan en annan familj knappt har råd med föreningsavgiften, då får barnen olika förutsättningar. Det betyder inte automatiskt att den som betalar mest blir bäst.
Men det betyder att möjligheterna att köpa extra träning och upplevelser ser väldigt olika ut. Och det tycker jag att svensk hockey behöver prata betydligt mer om.
Vi säger ofta att vi vill utveckla så många spelare som möjligt, hitta talangerna och ge alla möjlighet att nå så långt som möjligt.
Men hur säkerställer vi det om vägen dit samtidigt riskerar att bli allt dyrare?
Vi har börjat blanda ihop ambition med konsumtion
Jag vill verkligen vara tydlig med att jag inte är emot extra träning. Jag älskar spelare som brinner för hockey, som vill träna mer, utvecklas och lägga ner tid på någonting de tycker är fantastiskt roligt.
ANNONS
Men jag tycker att vi behöver skilja på två saker. Att vara ambitiös och att köpa allt.
För det är inte samma sak. Att vilja bli bäst betyder inte att du måste åka på fem camper varje sommar.
Att satsa på hockey betyder inte att du måste ha marknadens dyraste klubba.
Och att ha ett stort eget driv betyder inte att varje ledig helg måste fyllas med ytterligare en betald aktivitet - och det finns fortfarande väldigt mycket man kan göra som inte kostar särskilt mycket pengar.
Spela landhockey med kompisarna.
Skjuta puckar hemma.
Åka på allmänhetens åkning.
Träna med sin förening. Jag tror att vi ibland har glömt bort hur mycket utveckling som kan komma från den egna viljan.
Det där drivet som gör att en spelare själv vill gå ut och skjuta 100 puckar efter skolan.
Inte för att någon har betalat en tränare eller för att det står i ett träningsschema, utan för att barnet älskar hockey.
Och det är en ganska viktig skillnad. Jag tror att de allra flesta föräldrar gör allt detta av kärlek.
Man vill ge sitt barn de bästa möjligheterna, stötta ett intresse och hjälpa barnet att nå sina drömmar.
Det är naturligtvis ingenting fel med det.
Men jag tror också att vi behöver våga ställa oss en ganska obekväm fråga.
ANNONS
Hur mycket av det vi betalar för handlar egentligen om barnets utveckling – och hur mycket handlar om vår egen rädsla för att barnet ska missa någonting?
För det kommer alltid att finnas ytterligare en camp.
Ytterligare en turnering. Ytterligare en privat tränare. Ytterligare en klubba som marknadsförs som bättre än den förra.
Det kommer alltid att finnas någonting mer att köpa. Och så länge det finns familjer som är beredda att betala kommer det också att finnas företag och arrangörer som erbjuder dessa möjligheter.
Det är inte konstigt.
Men det betyder inte att vi måste köpa allt.
Det här är inte en granskning som visar vad alla hockeyfamiljer betalar. Det är en genomgång av publicerade priser, konkreta exempel och ett möjligt kostnadsscenario, tillsammans med de erfarenheter och berättelser jag fått ta del av från människor inom sporten.
Det finns billigare vägar.
Jag skulle personligen rekommendera många familjer att fundera både en och två gånger innan de lägger stora summor på allt som erbjuds.
För jag tycker att vi har börjat göra vägen mot eliten betydligt mer komplicerad än vad den behöver vara.
Vi pratar om barn som är elva, tolv och tretton år gamla.
Barn som fortfarande växer, utvecklas i olika takt och har många år kvar innan någon ens kan börja bedöma deras långsiktiga möjligheter. Ändå finns det familjer som redan i den åldern är beredda att lägga enorma summor på att försöka skapa de bästa förutsättningarna.
Och det är här jag tycker att vi behöver fundera över vart vi egentligen är på väg.
För det mest provocerande är kanske inte att det går att lägga 100 000 kronor om året på ett barns hockey.
Det mest provocerande är om vi har skapat en miljö där föräldrar börjar tro att de måste göra det.
Du kan köpa marknadens dyraste skridskor, fem specialbeställda klubbor och betala för privata tränare, camper och Select-turneringar.
Men du kan fortfarande inte köpa en NHL-karriär. Och frågan är om vi inte har glömt bort någonting väldigt viktigt på vägen. Att barnen faktiskt ska få vara barn.
Och att hockey framför allt ska vara någonting de älskar att hålla på med.
Inte ett ekonomiskt projekt där familjen hela tiden måste fundera på om man har gjort tillräckligt.
Kommentarer
Skaffa PLUS för att kommentera
Med en aktiv PLUS-prenumeration kan du kommentera, svara på andra och gilla kommentarer.
Skaffa PLUSHalva priset på TV4 Play Sport Total
Se SHL och HockeyAllsvenskan – med Hockeynews betalar du halva priset.
Annons
ANNONS



































