Södertälje och Modo drabbade samman – två lag som på varsitt håll underpresterat och väckt ilska och frustration.
Modo gick så långt att man sparkade tränaren Mattias Karlin. Många av SSK:s supportrar önskar att man gjort samma sak med Andreas Johansson.
Så har SSK ändå vaknat till och vunnit en hel del på slutet.
Men till topplagen har man en bra bit kvar. Det visade man med all önskvärd tydlighet den här veckan.
Modo å andra sidan tog en tung seger på bortaplan, men har fortsatt mycket att jobba med.
Man drogs med i SSK:s ”går det så går det”-hockey och den första perioden blev bland det svängigaste, rörigaste och mest händelserika jag sett den här säsongen. Hemmalaget kom som väntat ut i ett ursinnigt tempo och tacklade på allt.
Man skapade oreda hos Modoförsvaret och visst skapade man lägen.
Friskt vågat, hälften vunnet.
Satsar man inte så vinner man inte.
SSK:s inställning ser ut att vara formad efter de premisserna.
Det är kul att kolla på, men det kan också straffa sig. Och det gjorde det sannerligen den här kvällen.
Modo lyckades hitta en mer sansad nivå i det intensiva tempot och spelade mer med tanke och hjärna och inte bara med en reptilhjärna ständigt på jakt efter ett byte.
Carl Mattsson hade ett tidigt öppet läge, kort efter det Tyler Kelleher och på det Jesper Olofsson.
SSK gick till attack, men Modo skapade ännu mer och Oliver Håkanson fick massor att göra i SSK-målet. Hemmalaget lyckades stressa fram misstag och Modo glömde bort Filip Engarås framför eget mål, varpå centern satte 1–0.
Men Andreas Johanssons hockey tycks spelas helt utan riskminimering och eftertanke. Pucken ska bara framåt, skridskorna ska gå så snabbt det går, tacklingarna ska vara hårdast tänkbara.
Det är rena vilda västern. SSK fortsatte att skapa stora chanser – precis som på 1–0 skapades ett nytt jätteläge där Modo tappade bort sig.
Men gästerna tog över allt mer och det skapade en panik som spred sig när motståndarna lyckas spela förbi allt det där. Kvitteringen styrde Elton Hermansson in och innan perioden var över hade Linus Andersson prickat ribban.
I andra perioden tog Modo över fullständigt och Fredrik Andersson vann coachkampen på knockout.
SSK kämpade och slet, ingen kan klaga på inställningen eller viljan. Men Modo synade SSK:s lag i sömmarna och visade att det inte sitter ihop särskilt bra. Spelvändningar, puckar som skickas åt alla möjliga håll.
Jesper Olofsson sköt 1–2 snyggt och lurade Håkanson, som inte var tillräckligt samspelt med sin back Niklas Arell, och Modo tryckte tillbaka SSK så pass att Andreas Johansson tog timeout efter sju minuter.
Det hjälpte lite, men inte tillräckligt.
Man fick kämpa för att ens komma ur den egna zonen, och ett metodiskt Modo sköt 1–3 genom Tyler Kelleher i powerplay.
I tredje perioden jämnades spelet ut sig, men Modo var det smartare laget och kunde kontrollera matchen.
Modospelarna har klagat på bristen av ett grundspel, men hur låter det egentligen bland SSK:s spelare när dörrarna är stängda och ingen utomstående kan höra?
Ingen kan vara nöjd med vad man sysslar med.
Man kommer säkert kunna åka runt resten av säsongen och slå Östersund, Nybro och Almtuna, men ingen kan tro att det här SSK-laget kommer komma förbi en kvartsfinal till våren, oavsett vad man hittar före transfer deadline i februari.
Men ja, det är klart – går det så går det.
Modo har också saker att jobba med, men sitter ihop bättre och är tryggare – och har nu några backar på igång dessutom.
De är knappast där de vill vara, men det här var en kväll som borde innebära åtminstone ett litet steg i rätt riktning.
