BIK Karlskoga slog tillbaka mot Modo och tog tillbaka hemmaplansfördelen.
2–0 i en match som var ganska chansfattig och som får en att fundera på om inte de två bästa lagen spelar i den andra semifinalen.
Känslan är att varken BIK eller Modo når riktigt sitt max för tillfället.
BIK behövde å andra sidan inte glänsa eller briljera på något sätt – de behövde bara spela pragmatiskt och effektivt och när de tog ledningen genom ett snyggt PP-mål från Gustaf Thorell kunde de sedan stänga ner Modo utan större bekymmer.
Modo som kunde andas ut över att Linus Andersson och Oscar Pettersson inte behövde någon skadefrånvaro, men som körde fast och inte riktigt hade tålamodet i spelet, utan började spela mer på jävlar anamma och aktioner en och en. Något som sällan funkar särskilt bra.
Modo har inte riktigt laget för att gneta och kötta, och den här kvällen försökte man stångas men kunde inte komma förbi Bofors pansarstarka försvar.
Bofors som fick se Olof Lindbom hålla nollan – efter att Lars Volden vaktat kassen i de två senaste matcherna. Även om han inte behövde ta ut sig fullständigt var det ändå intressant att BIK valde att byta målvakt trots seger i förra matchen.
Förut en förolämpning
Det är det nya svarta i det här slutspelet – nu behöver man två målvakter. Åtminstone jobbar tre av fyra lag på det sättet.
BIK alternerade sig genom kvartsfinalserien mot Nybro, två starter var för Lindbom och Volden.
Modo höll länge fast vid Adam Werner men valde det oväntade draget att byta till Jakob Hellsten i match sex mot AIK – och då höll han nollan. Hellsten fick fortsätta i match ett mot BIK, som man vann med 2–1 – men Werner fick ändå starten i match två. Nu fick Hellsten chansen igen, och släppte bara en puck förbi sig, det andra kom i tom kasse.
Södertälje har visat prov på samma sak. Love Härenstam har varit solklar etta men man har den rutinerade och meriterade Niclas Westerholm att tillgå och han har fått utvalda starter – och gjort det bra.
Det är ingenting som ruckar på hierarkin – med tydlig dialog och uttalat förtroende blir det inte en grej att byta målvakt ibland. Det som förut togs som en förolämpning hos den uttalade ettan ses nu mer som smart taktik.
Det svåra är förstås att göra det vid rätt tillfälle. Än så länge har inte Björklöven gett sig på det – trots att man har två av grundseriens bästa målvakter har man gått stenhårt på Frans Tuohimaa genom slutspelet, men när det nu går mot match åtta borde nog Lövenledningen börja fundera på att ge Olle Eriksson Ek en start.
Inte för att Tuohimaa varit dålig – men för att man har två att tillgå, och för att det är påfrestande att hålla skärpan kväll efter kväll i den utsatta position som det är.
Magnus Bogren tycks dock inte ha några planer på att följa nymodigheterna – "Jag förstår inte ens frågan" svarade han när Länstidningen ställde frågan efter förlusten i match tre.
Inget givet recept
Det är förstås inget givet segerrecept heller. AIK försökte alternera men gick inte vidare – det vore dock fel att skylla det på målvaktsvalet.
Kalmar däremot hade nog mått bra av att byta Jacob Crespin i någon match. Det hade man några tillfällen att göra, och man hade både NHL-meriterade Collin Delia och Carl Malmqvist, som varit bra när han fått chansen i serien, att tillgå.
Crespins tavla i match sju mot Södertälje blev avgörande, och självklart kommer vi aldrig kunna slå fast om tröttheten slog in där, men det går inte att avfärda det heller.
Det är i alla fall en tydlig trend att försöka optimera även målvaktssidan. Förra säsongens slutspel i Hockeyallsvenskan såg inte ut så här. Då gick Djurgården hårt med Hugo Hävelid, AIK förlitade sig på Victor Brattström, SSK gjorde samma sak med Frans Tuohimaa och Björklöven förlitade sig på Melker Thelin, exempelvis.
Nu vill uppenbarligen de flesta lag ha två målvakter och försöka pricka rätt målvakt på rätt dagsform.
Vi får väl se om Björklöven gör ett skifte eller håller fast vid den inslagna vägen, och hur avgörande det blir i slutändan.
