Det är ingen dålig hockeysöndag i Himpan. Himmelstalundshallen är inte utsåld den här eftermiddagen, men det är främst bortstå som är tom och det är inte många toppa luckor på sittplats i hallen som tar uppemot 4 500 åskådare.
Det är två hårdsatsande lag som möts, som ligger i toppen i Hockeyettan södra. Men det som lockat marginalåskådaren på hockey den här eftermiddagen i Norrköping är sannolikt att Vita Hästen värvat två riktigt meriterade spelare.
Dels Mattias Bäckman, som har meriter från både SHL och Tre Kronor, men vars skadeproblem tycks ha avskräckt de flesta från att erbjuda ett kontrakt.
Men framförallt Marcus Eriksson, stadens hockeyikon som återvänder till moderklubben och gör sin första match sedan han lämnade, besviken på sin älskade klubb av flera skäl, inte minst hur det sköttes ekonomiskt vilket ledde till tvångsdegraderingen. Men också hur han kände att han blev tagen för given genom alla år i klubben, där han sällan haft ens en heltidsanställning som spelare, trots att han öst in poäng år efter år.
Han tycks dock inte vara tagen för given nu. När ”Macke” presenteras på lineupen före nedsläpp ropas hans namn inte bara upp en gång – inte heller två, eller tre gånger.
Publiken skanderar ”ERIKSSON” hela fem gånger – inför stående ovationer.
Det är hockeyfeber i Norrköping igen och Marcus Eriksson är tillbaka, och skänker ännu mer hopp om att laget ska vara tillbaka i näst högsta serien snart igen.
Det är energi i hallen – och det blir också en rivstart på matchen. Både Vita Hästen och Karlskrona driver upp tempot och spelar fysiskt, och spontana känslan är att det här absolut hade kunnat vara en match i Hockeyallsvenskan, kanske inte i den absoluta toppen, men heller inte i botten.
Åtminstone under en stor del av den första perioden är det få felpassningar och få avblåsningar, vilket gör att spelet flyter på och publiken får sitta på stolskanten och hela tiden redo på att något kan hända.
Men båda lagen spelar också bra försvarsspel och bjuder inte på alltför många öppna chanser.
Det blir en mållös första period, men i den andra tar Vita Hästen greppet om matchen. Marcus Eriksson, givetvis, med assistpoäng till Emil Öhrwall framför mål, som får in pucken.
Målskytten ropas upp, publiken fyller på med efternamnet.
Men när Marcus Eriksson gör assist, då får publiken skandera assistgöraren också. Såklart.
Mattias Bäckman får inget skanderande av sitt namn för sin assist, men även han kommer med i poängprotokollet i sin debut.
Spelkvaliteten går ner, men publiken myser. Karlskrona skapar en hel del men får inte hål på målvakten Theodor Munther, trots 6–13 i skott på mål.
I tredje perioden gör Vita Hästen 2–0 genom Alexander Lundman och det studsar rätt för laget som är världens bästa enligt dem själva.
Vita Hästen vinner efter 3–0 i tom kasse, att KHK reducerar med minuten kvar spelar ingen roll. Hästen gör även 4–1 i tom kasse och hakar på serieledande Tingsryd, men drar ifrån trean Karlskrona.
Tingsryd som just åkt ur, men är på väg upp igen.
Och två lag som varit i näst högsta serien i många år, som har både arenor och upptagningsområde, publik och tradition.
När jag nu får höra Vita Hästens gamla mållåt igen och blir påmind om deras enögda men humoristiska publik så inser jag hur mycket de hör hemma i Hockeyallsvenskan.
Karlskrona har inte samma långa historia av att spela i näst högsta serien. De var uppe efter många år i division 1, blåste skjortan av alla i HA, spelade tre år i SHL och kraschade rakt ner igen.
Nu gör de sin sjätte säsong i Hockeyettan, men den där arenan som blev så dyr och sänkte klubben står ju kvar därnere i Blekinge.
Det här är två lag som är saknade i Hockeyallsvenskan.
