Det är en udda och smått osannolik väg att vandra i hockeyvärlden.
Men för Leo Girod är den verklighet.
Den 26-årige fransk-kubanen, som lutar sig tillbaka i Stockholm mellan säsongerna, får ibland nypa sig själv i armen för att förstå var han är någonstans.
– Jag låg på soffan hemma en dag och berättade för pappa att ”på måndag flyttar jag till Sverige” och han frågade ”vad sa du?”. Jag sa att jag ska testa min lycka och se om jag kan få kontakt med någon klubb och om inte, ja då kommer jag hem om en månad igen. Men fem år senare är jag fortfarande kvar, säger Leo Girod till HockeyNews.se.
Det var så Girods resa i Sverige började. Efter ett par säsonger i Lyons A-lag, där han först var med och spelade upp laget till högsta ligan och sedan stannade ett år till kände han att det var dags för något annat.
Speltiden var inte den största i Lyon och han funderade över framtiden.
Det blev väldigt mycket tid med telefonen i handen.
– Jag ringde runt till klubbar i första och andradivisionen i Frankrike men det var ingen som svarade så det var lite frustrerande. Jag hade varit i Sverige när jag var yngre, rest en del i Kanada och Schweiz och jag hade alltid velat spela utomlands, men jag insåg rätt snabbt att jag inte skulle nå NHL. Jag sände nog över 200 mail till olika klubbar i Hockeyettan till hockeytrean, men fick inte så många svar, de var nog bara fem eller sex, säger Girod.
Efter provträningar med Nacka och Trångsund så landade Girod till slut i Norrtälje.
I Norrtälje fanns en av två personer Leo Girod är lite extra tacksam över att ha kommit i kontakt med i Sverige.
– Jag är väldigt tacksam till Niklas Andersson som var rekryteringsansvarig i Norrtälje, han trodde på mig även om han såg att jag kanske inte var den bästa spelaren, men han såg att jag ville vara där och utvecklas och jobba hårt. Utan honom tror jag inte att jag hade varit där jag är idag, det är ett par personer i Sverige som hjälpt mig väldigt mycket, det är Niklas och så Szymon Szemberg, berättar 26-åringen.
Ett stort fotbollsintresse, där favoritlaget är Arsenal och som under många år leddes av Arsene Wenger gjorde att Girod börjat tänka tanken på att en dag bli tränare.
Så när han valde att lägga skridskorna på hyllan efter två säsonger i Norrtälje gjorde han slag i saken.
– Jag hade inte de bästa tränarna när jag var ung och det är något jag vill ändra på i framtiden och jag visste att den svenska modellen och utvecklingen är en av de bästa i Sverige. Och det gäller också på ledarsidan, det syns inte minst i Schweiz. Förra säsongen kändes det som att man pratade med svenska tränare varje match, det var som att man var i Stockholm på konferens, säger han.
Schweiz ja.
Efter två säsonger som juniortränare var tanken att Girod skulle ta över Nackas U14--lag.
Då såg han en annons från Lausanne i NLA där de sökte en videocoach.
Under en konferens med European Hockey Alliance, där han stöttade Szemberg, ett par år tidigare hade Girod stött på Lausannes general manager John Fust. Leo tvekade inte utan sökte direkt, men han ville inte bygga upp några förväntningar om att han skulle få jobbet utan var inställd på att jobba med Nackas ungdomar.
Så blev det inte.
– Jag kontaktade John men jag trodde inte att han skulle svara då jag knappt hade några meriter, jag hade inte spelat eller tränat på proffsnivå men han sa att han skulle prata med huvudtränaren och det slutade med att jag flyttade dit. Nacka gick med på att bryta mitt avtal och det vill jag verkligen tacka dem för, berättar han.
Lausannes ledarstab bestod då av bland annat huvudtränaren Craig MacTavish, målvaktstränaren Cristobal Huet och delägaren Peter Svoboda. En trio som alla har Stanley Cup-segrar på sitt cv.
Och så då Leo, utan några större hockeymeriter.
– Det var jag, Craig, Petr Svoboda och Cristobal. De första 30 minuterna satt jag och funderade på hur jag hamnat i det här sällskapet och vad jag gjorde där, men efter ett tag så insåg jag att jag var där för att jag förtjänade och att de var vanliga människor trots att de vunnit massa Stanley Cups. Några av de trevligaste människorna jag mött inom hockey har varit vunnit en massa som spelare, berättar han.
Och just mötet med Huet var extra speciellt – de två är nämligen båda från Grenoble.
– När jag var liten var han min idol. Han kommer från Grenoble, är fransman och har vunnit Stanley Cup, för oss var det otroligt att en fransman kunde vinna Stanley Cup. Jag har massa foton och autografer från honom så det var lite konstigt i början när vi träffades men han var otroligt snäll, säger Girod.
Väl i Lausanne gick det raka vägen uppför.
Uppdraget att bara se till att tekniken fungerade utökades ansvaret för Leo Girod.
Samtidigt såg han till att suga i sig så mycket kunskap som möjligt när han fick möjligheten att jobba nära Craig MacTavish och de andra.
– I början var jag typ en teknisk ingenjör, jag hjälpte till med att plugga in datorer men allt eftersom blev jag mer och mer en riktigt tränare. Jag var med på isen, jag skötte scoutingen inför matcher och hade pre game-möten och hade många samtal med spelarna. Det var lite svårt i början för mig att ha möten där jag skulle guida dem, de hade spelat NHL, VM och OS medan jag aldrig spelat på den nivån, men det var en otrolig upplevelse, säger han.
ANNONS
Girod hade ställt in sig på att stanna i Lausanne men ett långt möte med Berns Raeto Raffainer, ett möte där det pratades minst lika mycket om allting utanför isen som på isen, gjorde att han istället valde att skriva på för Bern.
I Bern gör han den svenska tränartrion Johan Lundskog, Christer Olsson och Mikael Håkansson sällskap och arbetsuppgiften kommer vara större än vad den var i Lausanne, med mer fokus på inte minst den analytiska delen.
– Det är lite mer analytics och video här, det var därför jag ville hit. I Lausanne var det en roll som videotränare, men i Bern är jag som en assisterande tränare men med fokus på videoanalys, säger Girod och fortsätter:
– Jag pratade med Johan Lundskog och vi hade bra konversationer med varandra. Han har en otrolig hockeyhjärna och är en av de smartaste personerna jag pratat med inom hockeyn. Jag har börjat inse att jag är där jag hör hemma, det krävdes hårt jobb men om Bern vill att jag ska jobba för dem är det inte bara för att de sett något på twitter utan de har hört bra saker om mig.
Och att Bern tror på fransk-kubanen har redan blivit tydligt menar han.
– Johan och Andrew Ebbett (general manager) ringer mig varje dag och frågar om saker, inte bara om video, utan hockeyfrågor överlag och det känns väldigt bra. Jag vet att jag har mycket att lära, men det här är ett steg upp och jag vet att det finns väldigt många inom hockeyn som vill jobba i Bern, säger han.
Samtidigt som han har fullt fokus på Bern, som efter tre raka år där man vunnit ligan och tagit två mästerskap nu har två raka niondeplatser, råder det inget tvivel om.
Men det finns ändå plats för ytterligare en dröm för 26-åringen.
– SHL är kanske bästa ligan i Europa. Schweiz har inte samma framgång med att utveckla unga spelare men kanske bättre infrastruktur, men SHL är mer taktisk och kedja 3-4 är bättre än i Schweiz. I Lausanne pratade man mycket om när man mötte Luleå som man mötte i CHL för ett par år sedan och att man vill spela som Luleå gjorde. SHL är absolut en dröm, men just nu har jag fullt fokus på Bern, säger han.
Att hjälpa och inspirera andra är något Leo brinner för.
Han hoppas kunna inspirera andra från icke traditionella hockeymarknader att det går att lyckas ändå.
Precis som Cristobal Huet gjorde med Leo.
– När jag växte upp och såg Cristobal så tänkte jag att ”om han kan lyckas så kan jag det” och tränade väldigt hårt. Nu vill jag bli som honom, fast som tränare. Jag vill använda sporten till att hjälpa folk och inspirera folk. Jag spelade gratis i nästan tre år och nu är jag i Schweiz där jag har ett heltidsjobb i Bern. Jag vill att sport ska kunna förändra folks liv och jag vill vara en del av det, säger han och fortsätter:
– Jag hoppas att om kanske 20-30 år så kommer det fram folk till mig och säger ”Hej Leo, du känner inte mig men du inspirerade mig till att börja spela hockey”, det kanske är en ny fransk-kuban, en italiensk-chilenare eller vad som helst. Det är min dröm.
I Bern gör han den svenska tränartrion Johan Lundskog, Christer Olsson och Mikael Håkansson sällskap och arbetsuppgiften kommer vara större än vad den var i Lausanne, med mer fokus på inte minst den analytiska delen.
– Det är lite mer analytics och video här, det var därför jag ville hit. I Lausanne var det en roll som videotränare, men i Bern är jag som en assisterande tränare men med fokus på videoanalys, säger Girod och fortsätter:
– Jag pratade med Johan Lundskog och vi hade bra konversationer med varandra. Han har en otrolig hockeyhjärna och är en av de smartaste personerna jag pratat med inom hockeyn. Jag har börjat inse att jag är där jag hör hemma, det krävdes hårt jobb men om Bern vill att jag ska jobba för dem är det inte bara för att de sett något på twitter utan de har hört bra saker om mig.
Och att Bern tror på fransk-kubanen har redan blivit tydligt menar han.
– Johan och Andrew Ebbett (general manager) ringer mig varje dag och frågar om saker, inte bara om video, utan hockeyfrågor överlag och det känns väldigt bra. Jag vet att jag har mycket att lära, men det här är ett steg upp och jag vet att det finns väldigt många inom hockeyn som vill jobba i Bern, säger han.
Samtidigt som han har fullt fokus på Bern, som efter tre raka år där man vunnit ligan och tagit två mästerskap nu har två raka niondeplatser, råder det inget tvivel om.
Men det finns ändå plats för ytterligare en dröm för 26-åringen.
– SHL är kanske bästa ligan i Europa. Schweiz har inte samma framgång med att utveckla unga spelare men kanske bättre infrastruktur, men SHL är mer taktisk och kedja 3-4 är bättre än i Schweiz. I Lausanne pratade man mycket om när man mötte Luleå som man mötte i CHL för ett par år sedan och att man vill spela som Luleå gjorde. SHL är absolut en dröm, men just nu har jag fullt fokus på Bern, säger han.
Att hjälpa och inspirera andra är något Leo brinner för.
Han hoppas kunna inspirera andra från icke traditionella hockeymarknader att det går att lyckas ändå.
Precis som Cristobal Huet gjorde med Leo.
– När jag växte upp och såg Cristobal så tänkte jag att ”om han kan lyckas så kan jag det” och tränade väldigt hårt. Nu vill jag bli som honom, fast som tränare. Jag vill använda sporten till att hjälpa folk och inspirera folk. Jag spelade gratis i nästan tre år och nu är jag i Schweiz där jag har ett heltidsjobb i Bern. Jag vill att sport ska kunna förändra folks liv och jag vill vara en del av det, säger han och fortsätter:
– Jag hoppas att om kanske 20-30 år så kommer det fram folk till mig och säger ”Hej Leo, du känner inte mig men du inspirerade mig till att börja spela hockey”, det kanske är en ny fransk-kuban, en italiensk-chilenare eller vad som helst. Det är min dröm.
