Stanley Cup bucklan presenteras av Warrior Hockey
Skådeplatsen var TD Garden i Boston där klubben lyckades vinna den sjunde och avgörande Stanley-Cup finalen mot Boston Bruins den 12 juni. Segersiffrorna skrevs till 1-4 och klubben hade därmed bärgat hem sin första Stanley Cup-titel i historien. Men vägen till en av världens största titlar var långt ifrån spikrak för klubben från Missouri. Inledningen av säsongen kantades av bedrövliga resultat och den 19:e november valde klubbledningen med GM Doug Armstrong i spetsen att sparka klubbens huvudtränare, Mike Yeo. Han ersattes då av den assisterande tränaren Craig Berube och efter en något trevande inledning kunde klubben avancera uppåt i tabellen.
Den 29 mars kunde klubben sedan säkra en slutspelsplats och bli det blott sjunde laget sedan 1967/68 att kunna nå en slutspelsplats efter att ha varit på en sistaplats i ligan efter den 1 januari. Och det skulle bli vändningen som till slut skulle resultera i den där euforiska kvällen i Boston. För HockeyNews.se beskriver nu lagets svenska back, Carl Gunnarsson, om vägen fram till den åtråvärda titeln.
Hur mycket skiljde det mellan grundserien och slutspelet just spelmässigt i NHL?
– Det var ganska mycket faktiskt, det får man väl ändå säga att det visade sig ganska tidigt i slutspelet med Tampa som dominerade under hela säsongen men som sedan åkte på stordäng med fyra raka. Det är helt annorlunda med mycket mentalt spel framför allt tycker jag med hur man börjar matchserier och hur man tar sig vidare från förluster och hur man kan studsa tillbaka. Det går ju fort och vänds snabbt där man ska spela matcher hela tiden mot samma motståndare. Det är ju inte den här serielunken så det är mycket som spelar in men det mentala blir en väldigt stor grej. Då gäller det inte bara individuellt utan det är kanske konstigt att prata om en mental bit för ett lag. Men det verkar ju som att man får ett gemensamt psyke på något sätt. Och är man stark med gruppen så kan man ju pusha på ett par extra procent. Det var ett väldigt konstigt slutspel med många serier som slutade 4-0 och lag som överraskade så det var ganska roligt och det visar att slutspelet är ganska så speciellt.
Gunnarsson under första slutspelsrundan mot Winnipeg. Foto: James Carey Lauder/Bildbyrån.
Först ut väntade Winnipeg Jets i förstarundan för St. Louis där båda lagen under grundserien hade spelat in totalt 99 poäng. Och det blev ett rafflande matcherserie där Blues vann de två inledande matcherna på bortaplan. Detta innan man sedan förlorade de båda hemmamatcherna inne i Enterprise Center. Matchserien var därmed vidöppen innan sedan Blues kunde vinna den femte matchen på bortaplan efter att man vänt ett tvåmålsunderläge och där forwarden Jaden Schwartz kunde avgöra med sitt 2-3 mål med 15 sekunder kvar. St. Louis kunde sedan avgöra genom att vinna med 2-3 på hemmaplan i den sjätte matchen efter att Schwartz återigen klivit fram som hjälte med ett hattrick.
– Den var också lite konstig där vi vann två raka på bortaplan och sedan så torskade vi hemma. De har varit tunga och under de sista åren har de varit jättesvåra att möta för oss. De flesta trodde väl att de skulle vinna den serien där. Men det var väl målvakterna som det blev en liten kamp i mellan där vår målvakt(Jordan Binnington) kom ut på topp och var lite hetare tycker jag. Men det var ganska viktigt just självförtroendemässigt att kunna ta en sådan tung pjäs i förstarundan och ta sig vidare. Det var kul.
I andrarundan väntade sedan Dallas Stars och det hela resulterade i en matchserie som skulle nå sin absoluta spjutspets. Detta efter att matchserien gått till en sjunde och direkt avgörande match i St. Louis. Och matchen gick till en förlängning där Patrick Maroon skulle kliva fram som hjälte med sitt avgörande mål i förläggningen.
– Det var väl egentligen den tuffaste av de tre innan finalen. Vi vann ju i övertid i den sjunde matchen vilket var fantastiskt på alla sätt och vis men det kunde ha gått åt andra hållet också så det är ju små marginaler som tillslut avgör. Och jag tycker att Dallas har någonting på gång och har varit bra under ett par år och nu har de fyllt på med lite spelare här inför nästa säsong så de kommer att bli farliga i år och bli att räkna med. Men det var en väldigt tuff serie tycker jag.
Hur underbart var det att vinna just den sjunde och avgörande i just en förlängning också?
– Det var ju lite galet också att det blev på hemmaplan och så var det ju Patrick Maroon som fick avgöra och han är ju från St. Louis och får avgöra i en sjunde match på hemmaplan för honom, då känner man ju med honom lite extra så man blir ju glad för hans skull och se hur rörd han blev. Det var mycket som föll på plats och väldigt mäktigt med det och några extra pusselbitar som lades. Det var fantastiskt även om det som sagt var väldigt nära att det gick åt andra hållet också. Så man ska vara väldigt glad att det var vi som gick vidare.
Gunnarsson i närkamp med Dallas Radek Faksa. Foto: Jeff Curry/Bildbyrån.
Blues avancerade då till den västra konferensfinalen där en matchserie mot San Jose Sharks väntade där Blues kunde vinna med 4-2 i matcher efter att ha avslutat med tre raka vinster i matchserien.
Och nu väntade en Stanley Cup-final mot Boston – ett moment som klubben inte hade tagit sig till sedan 1970. Och även här skulle man fortsätta att skriva historia. Efter att man hade förlorat den första matchen på bortaplan med 4-2 skulle sedan Gunnarsson kliva fram som den stora hjälten i match två. Detta då matchen hade slutat 2-2 efter ordinarie tid lyckades sedan Gunnarsson sätta avgörande 3-2 i förläggningen med ett tungt backskott.
Det målet måste ha varit helt otroligt att få avgöra med?
– Ja det var det verkligen. Jag gör ju inte så många mål annars så det blev ju väldigt speciellt att få göra det i en final och speciellt då det är på övertid. Det blir ju så himla definitivt och ingenting att gå att vänta på utan det är det sista som händer i matchen och då blir ju liksom all fokus på en istället för att man gör mål när det är några minuter kvar. Det där blev ju helt fantastiskt och är någonting som jag aldrig hade upplevt förut. Det blev ju väldigt mycket fokus och många intervjuer och man fick stå i centrum på ett annat sätt men allt var ju positivt så det var ju jättekul. Det var väl mer svårt att bromsa det och fokusera på nästa match men det var helt fantastiskt.
Gunnarsson hade tidigare i matchen haft ett bra läge i den tredje perioden när han prickade stolpen och slog mer eller mindre vad med coachen Craig Berube i pausen om att han bara behövde ett försök till. Och det skulle ju till stor del stämma när Gunnarsson sedan satte avgörandet.
– Ja, det blev ju en rolig grej. Det hade jag glömt bort totalt när vi gick ut och spelade men han kom ihåg det där. Jag prickade stolpen i den tredje perioden och så blev det som det blev med övertid och så hamnade man inne i omklädningsrummet. Och i pausen så gick jag och pissade och då sade han att ”fan synd att du kunde nypa dit den där i stolpen som var väldigt nära” Jag svarade då med att jag behövde bara en chans till så skulle den sitta sådär som man kan säga. Och då blev det ju en grej när han tog upp det efter matchen och det var kameror där som fångade det hela. Det tog ju spinn som tusan och folk tyckte att det var skitkul så det blev ju en extra sötma på den kakan med den storyn också. Det är kanske någonting som kommer att leva kvar ett tag.
St. Louis tog sedan kommandot i matchserien och hade också chansen att avgöra på hemmaplan i match sex men föll då med hela 5-1. Och nu väntade alltså en sjunde och direkt avgörande match om den åtråvärda titeln i Boston. En match där Blues tog kommandot och tillslut kunde vinna med betryggande 4-1 och därmed skrivit in sig i historieböckerna som de första St. Louis-spelarna att vinna Stanley Cup.
Ni åkte på några riktigt tuffa förluster i slutspelet ibland annat sjätte matchen där ni hade chansen att avgöra, vad var det ändå som gjorde att ni alltid reste er som lag?
– Jag vet inte riktigt, det var väl att vi var nere på botten vilket hjälpte om man ser i den stora bilden sedan. Vi var nere på botten och vände och tog oss hela vägen till slutspel från att ha legat sist. Det blev någon slags mental styrka i gruppen från det och i slutspelet som sagt så växte vi bara och blev bättre och bättre. Sedan var det väl några smågrejer som spelade in där vi mötte San Jose och de hade något handpass som blev väldigt kontroversiell och som fick stor uppståndelse i medierna med att domarna hade missat den. Men det vände vi till vår fördel istället och bara byggde på vårt självförtroende och blev vårt signum med att vi var nere flera gånger och ute för räkning men hittade tillbaka och lyckades ställa oss upp igen och fajtas.
Om du skulle gå tillbaka till ögonblicket när slutsignalen ljöd, när förstod du att det var klart?
– Ja det var väl när vi skickade iväg pucken nere i deras zon när det kan ha varit runt tio sekunder kvar. Då började man liksom stirra på klockan och tänka nu jäklar kanske det går vägen. Man var ju väldigt restriktiv med att ta ut någonting i förskott då jag har varit med om dåliga grejer förut när man har varit i ledningen och sedan tappat det. Så jag vågade inte ta ut något förens i de sista sekunderna där. Sedan var det galet och det bästa var att jag var på isen när slutsignalen ljöd och jag såg grabbarna hoppa över båskanten och ta sig in på isen i eufori, det var mäktigt.
Det måste nästan ha känts overkligt?
-Ja, man vet ju inte liksom förvänta sig någonting heller då det är någonting som man aldrig har gjort förut. Det var ju mycket på en gång med alla typer av känslor till höger och vänster, det var konstigt.
Hur var det sedan att få hålla i Lord Stanley, det är ju väldigt få förunnat?
– Det är ju coolt när man gör det men det är också någonting som man inte har fattat förens långt senare tror jag. Det har väl inte lagt sig riktigt ännu heller utan det var full fart liksom med firande och allting. Sedan var det att åka hem och försöka komma in i vardagen här och sedan är det helt plötsligt dags att göra sig redo för nästa säsong. Så det går ju liksom i ett och man hinner inte riktigt sätta sig ner och ta in vad som har hänt. Men jag tror att det kan bli lite på måndag att man får tillbaka lite av den här känslan att det var någonting väldigt speciellt som man har varit med om.
St. Louis fans firar lagets första titel. Foto: Zach Dalin/Bildbyrån.
Gunnarsson har nu tillbringat sommaren hemma i Örebro tillsammans med frun Josefin och parets tvååriga dotter. Han har under den senaste veckan tränat på is med Örebro Hockey och kommer sedan att fira triumfen med Örebrofansen under måndagen när Stanley Cup-pokalen nu gästar Örebro och Stortorget.
– Det blir upp på Stortorget med lite spektakel och sedan hemma med en liten privat fest då för familjen och lite vänner.
Hur förbereder man sig annars inför en ny säsong, du håller igång med Örebro Hockey just nu?
– Ah det blir samma upplägg egentligen som vanligt, det är väl bara att man har haft lite kortare tid på sig. Så det gäller att försöka njuta och ta den här vilan som man behöver men som sagt sedan är det dags igen och jag är jätteglad över att få vara med Örebro och köra och träna med dem så mycket som jag vill. Men det är väldigt konstigt när de drar igång och då börjar man känna att nu är det snart dags igen för oss att börja. Då är man lite stressade över att alla andra har liksom tränat sedan april-maj och så ligger man lite bakom där. Men det tog några veckor i början där man inte ville komma igång igen utan fortsätta att avsluta säsongen. Men nu börjar det kännas att det är på G och man börjar få tillbaka lite hockeysug igen.
Det börjar alltså klia lite i fingrarna igen?
– Ja det kommer ju liksom sakta men säkert men man får som sagt inte stressa upp sig för mycket om det inte dyker upp under första veckan i juli liksom. Man behöver bara lite tid och komma bort från rinken och bort från hockeyn och sedan är det alltid kul när man känner att det där suget kommer tillbaka. Det skulle vara kul att lira igen och inte bara gneta på utan det börjar infinna sig nu så det är skönt.
Gunnarsson spelar annars med en utrusning från Warrior Hockey och har gjort det sedan sju år tillbaka.
Hur tänker man när man väljer utrustning och hur mycket är hockeyn en detaljsport nuförtiden?
– Det är väl mer för individen än någonting annat. Det är många som testar olika grejer och byter både vinklar och olika typer av klubbor med flex hit och dit. Då kan man hålla på hur mycket man vill med även skridskor och handskar. Men jag har hållit mig ganska samma rätt så länge, man byter och testar lite här och där. Jag har kört med Warrior ganska länge nu, det är säkert 7 år nu och jag trivs jättebra med de grejerna.
Har du några speciella knep som du använder när man ska till exempel sätta klubbtejpen?
– Det är ju en total vanesak och det går ju inte att byta när man har gjort samma sak i 25 år, det blir svårt att bryta den trenden. Det kan man säkert hålla på och mecka med men det är ingenting som jag gör. Man trivs ju med det som man har vant sig med och som man provade sig lite fram med när man var yngre. Men de grejerna sitter där dem sitter så nu kör man bara på samma.
Många Örebrosupportrar hade nog hoppats från en comeback i den rödvita dressen inför den kommande säsongen. Men efter Stanley-cup segern valde Gunnarsson att skriva på ett nytt tvåårsavtal med NHL-klubben värt totalt 27 miljoner kronor.
Hur ser du annars på framtiden i med det nya tvåårskontraktet?
– Det är väl inte så mycket att tänka på, det är två år till och det är bara att köra på det. Jag vet inte hur man ska kunna se längre fram än så utan vi får ta det som det kommer. Jag är jättenöjd med att vara där borta i två år till och vi trivs jättebra vid sidan om. Sedan har vi kvar 90-95% av laget så vi har ju fortfarande ett väldigt starkt lag och det är ju jättekul att vara en del av det igen. Så det är många bitar som är toppen så två år vet vi i alla fall att vi kommer att vara där. Sedan får vi se vad som händer efter det.
Men Örebro Hockey är huvudalternativet om du ska flytta hem för spel i Sverige?
– Ah sedan får man se, det kanske inte passar dem då och det kanske inte passar mig då men det är det första alternativet som jag kommer att kolla på. Det är ju rätt så naturligt i nu med att det är hemmastaden och man utforskar liksom det först, det är inget snack om det. Man ska ju inte vara negativ men man kan inte någonting för givet med att det ska funka för båda parter, det är ju så det är men det är alltid förstavalet.
ANDREAS LUNDSKOG
