EKEBJÄR: SHL:s svar på Manchester United – skiten sitter i väggarna

Jag börjar på allvar undra om HV71 har blivit svensk hockeys mest hopplösa fall.

Det spelar snart ingen roll vad den anrika Jönköpingsklubben tar sig för. Man kan byta tränare, öppna plånboken på vid gavel och värva ytterligare en tilltänkt frälsare.

Ändå verkar resultatet bli detsamma.

Sedan återkomsten till SHL 2022 har HV71 tvingats till tre raka negativa kval. Först mot Oskarshamn, sedan Modo och senast Leksand. Tre gånger har klubben stått med ena skridskon i Hockeyallsvenskan och lika många gånger har man lyckats kravla sig kvar.

Nu är vi inne på en ny säsong och inte ser det särskilt mycket ljusare ut.

Det mest häpnadsväckande är att det knappast handlar om bristande resurser. HV71 tillhör den absoluta toppen i SHL när det kommer till ekonomiska muskler, bara Färjestad uppges lägga mer pengar på sin spelartrupp.

Smaka på den.

En av Sveriges dyraste hockeytrupper, men ändå har HV71 återigen fått betydligt mer huvudbry än anledning att jubla.

Det är nästan så att man börjar misstänka att de gjort det till en tradition, för hur kan en förening med sådana förutsättningar misslyckas så kapitalt, år efter år?

Det har värvats meriterade spelare, tränare har kommit och gått och nya sportsliga satsningar har presenterats med stora ord om att återupprätta klubbens forna glans. Förväntningarna har skruvats upp, supportrarna har vågat hoppas och när höstmörkret väl lagt sig över Jönköping har man återigen stått där med samma gamla bekymmer.

Ringer det några klockor?

Det finns ett tydligt liknande exempel i fotbollens värld.

En anrik storklubb med enorma ekonomiska muskler, en trogen supporterskara som år efter år får se förväntningarna grusas och en ledning som ständigt ifrågasätts. Tränare avlöser varandra, stjärnvärvningar floppar och varje nytt projekt lanseras som början på något stort.

Ringer det några klockor?

Manchester United, förstås.

Det är två sovande jättar vi pratar om. Två klubbar som en gång i tiden var vana vid att slåss om de största titlarna, men som numera tycks ha fullt sjå med att hålla huvudet ovanför vattenytan.

Sedan Sir Alex Ferguson tackade för sig 2013 har Manchester United spenderat svindlande summor på nya spelare. Bara sedan sommaren 2022 uppgår nettoutgifterna på transfermarknaden till drygt 664 miljoner pund, motsvarande flera miljarder svenska kronor.

Ändå fortsätter kräftgången.

Världsstjärnor har kommit och gått, tränare har fått sparken på löpande band och supportrarna har gång på gång fått höra att klubben är på väg tillbaka. Men på Old Trafford har det mesta slutat i samma gamla visa.

Under torsdagen fick även klubbikonen Michael Carrick gå på plankan och lämna tränarposten efter en bedrövlig säsongsinledning. Tre segrar på 15 tävlingsmatcher och en 18:e plats i Premier League blev för mycket för klubbledningen.

Nu har Mauricio Pochettino presenterats som hans ersättare. Ännu ett nytt namn som ska försöka få ordning på den engelska storklubben, som hunnit avverka tränare i en rasande takt sedan Ferguson lämnade.

Samtidigt har kritiken mot Uniteds ägare och ledning varit massiv under lång tid, där allt från rekryteringar till den sportsliga styrningen har ifrågasatts. Tidigare storspelaren Gary Neville har bland annat gått hårt åt klubbledningen för hur Carricks avsked hanterades.

Och det är knappast svårt att förstå varför.

För någonstans måste man börja fundera på hur många skickliga spelare och tränare som ska behöva misslyckas innan man inser att problemet kanske inte är människorna som skickas ut på planen, utan de som bestämmer vilka som ska vara där.

Precis samma fråga tycker jag att man ska ställa sig i Jönköping.

”Går omkring och väntar på att något ska gå åt helvete”

I HV71 är det nu Niklas Eriksson som sitter med Svarte Petter.

En tränare jag håller högt och som under sina år i Örebro visade att han kan bygga ett disciplinerat och svårspelat hockeylag. När han kom till Jönköping var förhoppningen att han skulle skapa den trygghet och stabilitet som klubben så desperat saknat under de senaste säsongerna.

Inte heller Eriksson har lyckats få ordning på eländet.

Och missförstå mig rätt. Han ska naturligtvis inte friskrivas från ansvar. Resultaten har inte motsvarat förväntningarna och som huvudtränare är det hans uppgift att få laget att prestera. Det går inte att gömma sig bakom tidigare meriter när verkligheten ser ut som den gör.

Men jag har väldigt svårt att köpa att ännu ett tränarbyte skulle vara lösningen på HV:s problem.

Ta bara hans företrädare Anton Blomqvist som exempel. Under sina två säsonger som huvudtränare fick han förhålla sig till fyra olika sportchefer: Chris Abbott, Björn Liljander, Fredrik Stillman och Johan Hult. Samtidigt har det varit turbulent även på andra ledande poster, med förändringar på såväl klubbdirektörs- som styrelsenivå.

Blomqvist berättade själv efter det senaste kvalet att han haft sex olika chefer under sina två år i klubben.

Sex olika chefer. På två år.

Det säger en hel del om den röra som präglat HV71 och hur svårt det måste vara att bygga något långsiktigt när förutsättningarna ständigt förändras. Alla förändringar har förstås inte varit självvalda, men bristen på kontinuitet är likväl ett problem som föreningen måste komma till rätta med.

För hur många tränare ska egentligen behöva misslyckas innan man börjar rikta blickarna högre upp i organisationen? Hur många spelartrupper ska byggas om, hur många miljoner ska pumpas in och hur många gånger ska supportrarna behöva höra att nästa säsong blir annorlunda?

Det är lätt att sparka en tränare och hoppas på en tillfällig effekt. Betydligt svårare att förändra en hel förening som under flera års tid tycks ha tappat förmågan att få ut det mesta av sina resurser.

För mig är det uppenbart att HV:s problem sitter betydligt djupare än hos enskilda spelare och ledare.

När en klubb misslyckas tillräckligt många gånger börjar det till slut sätta sig. Inte bara i tabellen, utan även i omklädningsrummet, i korridorerna och på läktarna. Förväntningarna förändras och det som tidigare var en självklarhet, att HV71 skulle vara med och slåss i toppen, har ersatts av en ständig oro för nästa motgång.

Det är stundtals nästan som att laget går omkring och väntar på att något ska gå åt helvete.

En dålig period blir två, ett insläppt mål blir tre och plötsligt ser ett lag med en av seriens största spelarbudgetar ut som ett gäng som aldrig spelat tillsammans tidigare.

Det är förstås en tillspetsad bild, men jag tycker att den säger en hel del om den situation som HV71 har försatt sig i.

För när samma mönster återkommer år efter år, trots nya spelare, nya tränare och nya satsningar, är det svårt att se det som en tillfällighet. Jag tycker att det finns tydliga tecken på en förlorarkultur som fått alldeles för starkt fäste och som tycks följa med oavsett vilka namn som står på laguppställningen.

Och sådant går inte att värva bort med en ny förstacenter.

Skiten sitter i väggarna

Det krävs betydligt större förändringar än så.

Jag tror att HV71 behöver börja om på riktigt. Inte med ännu ett panikartat tränarbyte eller ytterligare en dyr prestigevärvning, utan genom att rikta blicken högre upp i hierarkin och på allvar syna hur föreningen styrs.

Det behövs en rejäl utrensning av gamla arbetssätt och strukturer som uppenbarligen inte har fungerat.

Nu ska det sägas att HV71 faktiskt har börjat göra förändringar högre upp i organisationen. Tommy Fritz valdes till ny ordförande i somras och Johan Franzén rekryterades som klubbdirektör. Två personer som naturligtvis måste få tid att sätta sin prägel på föreningen och som knappast ska lastas för alla tidigare misslyckanden.

Men det är också här jag tycker att det verkliga arbetet börjar. Den nya ledningen måste våga syna hela verksamheten, ifrågasätta gamla sanningar och göra sig av med det som inte fungerar, även om det innebär obekväma beslut.

Det är den typen av förändring jag efterlyser. En ordentlig omstart där den nya ledningen får chansen att sätta sin prägel på föreningen.

Förutsättningarna finns ju där. Pengarna, historien, publiken och ett intresse som många andra SHL-klubbar bara kan drömma om. Ändå har HV71 gått från att vara en självklar maktfaktor till att bli en återkommande huvudrollsinnehavare i bottenstriden.

Det är ett underbetyg som heter duga.

Och visst, det är möjligt att Niklas Eriksson till slut får betala priset. Att ännu en tränare får packa väskan och lämna Jönköping medan nästa man kommer in med nya idéer, ett nytt spelsystem och löften om en ljusare framtid.

Men vad talar egentligen för att det skulle bli annorlunda den här gången?

Manchester United har försökt köpa och sparka sig ur sin kris i över ett decennium. HV71 verkar vara inne på samma spår och jag ser väldigt få tecken på att ännu ett tränarbyte skulle vara lösningen.

Två sovande jättar som fortsätter leta efter svaren på fel ställe.

För i slutändan handlar det nog inte längre om vilka spelare som ska värvas eller vem som ska stå i båset. Det handlar om vilken förening de kommer till och vilka förutsättningar de faktiskt får att lyckas.

Skiten sitter i väggarna, det är hög tid att börja riva.