Tuuralas orubbliga maskineri
På onsdagskvällen var det dags igen. Hockeyallsvenskans två giganter säsongen 2026/27 skulle återigen stånga sig blodiga.
Senast vann AIK en riktig holmgång efter straffar inför ett fullsatt Globen. Sedan dess hade Leksand tagit hem ett daladerby mot Mora, medan stockholmarna åkt på stryk med hela 1–5 mot Almtuna dagen efter supermatchen.
Två resultat som satte serieledningen i potten i Tegera arena.
Till en början såg det ut som att masarna tänkte ta vara på chansen.
Leksand sköljde över ett AIK som inte fick ordning på spelet i egen zon. Anfallen avlöste varandra och veteranen Jhonas Enroth fick plocka fram flera högklassiga räddningar för att hålla nollan.
Sedan kom målet.
Åt andra hållet, förstås.
LIF var mitt i ett anfall när gästerna snodde pucken, ställde om och skickade fram Scott Pooley i ett friläge. Avslutet var lika distinkt som omställningen.
Kändes det bekant?
Johan Hedbergs gäng blev straffat på snarlikt sätt i Globen för ett par veckor sedan. Och inte heller då borde det ha kommit som någon överraskning.
Viktor Tuuralas framgångsrecept i Kalmar, som han ledde till en andraplats i grundserien i våras, byggde på just det: Sylvassa omställningar.
Motståndaren hinner knappt tänka anfall innan pucken ligger i den egna buren.
Resultaten på hockeyallsvensk nivå talar för sig själva. Det där är uppenbarligen lättare att säga åt sina spelare att se upp med än att faktiskt stoppa.
Men det som låg bakom Leksands två andra baklängesmål i perioden …
VM i självskadebeteende
… borde vara betydligt enklare att rätta till.
Jag syftar på LIF:s förmåga att i perioder krångla till precis allt, eller ”bli för sköna”, som de själva har beskrivit det.
De få plumpar dalalaget åkt på har haft just den gemensamma nämnaren, underläget med 1–3 efter första perioden var inget undantag.
Ett svagt ingripande från Victor Sjöholm bakom egen kasse bäddade för AIK:s 2–0-mål.
Alexander Lundqvist reducerade visserligen bara tre minuter senare, men före paus var det dags igen.
Den här gången tog Rocky Langvardt över stafettpinnen i självskadebeteende.
Den lovande backen försökte dribbla som siste man, tappade pucken och Borna Kopac tackade för bjudningen.
Det går förstås inte att bara prata om Leksands haveri i egen zon. De svartgulas hänsynslösa effektivitet förtjänar också sitt utrymme.
Det oroväckande för masarna är dock att övermodet tidigare främst har dykt upp mot lag Leksand ”borde” slå.
Nu kom det i en tidig seriefinal, då blir notan därefter.
Hockey, bloody hell
Trots AIK:s tvåmålsledning kändes det vidöppet inför mittakten.
Första perioden hade bjudit på för höga toppar och för djupa dalar för att någon skulle våga räkna hem det här.
Och vilken andra period det blev.
Efter sju minuter small det från – hör och häpna – Tyler Kelleher.
Trollgubben från Massachusetts fick pucken på sitt kontor till vänster i powerplay, siktade och hängde upp 2–3 i bortre krysset.
Därmed hade Hockeyallsvenskans poängkung gjort poäng i 15 (!) raka matcher.
Man börjar få slut på superlativ. Tio minuter senare fullbordade Josh Passolt upphämtningen, även det i numerärt överläge.
Klart där?
Vi hade ju trots allt tre hela minuter kvar av perioden. Med en halv minut till paus slog Passolt till igen och gav Leksand ledningen.
Spelformen?
Powerplay, naturligtvis.
Tre raka mål i det som varit masarnas stora sorgebarn sedan Sundsvall brann.
Men målkalaset hade en sista servering kvar.
Med tre sekunder på klockan kvitterade Scott Pooley.
Åtta mål på 40 minuter.
”Football, bloody hell”, sade Sir Alex Ferguson efter Manchester Uniteds osannolika vändning i Champions League-finalen 1999.
Den här kvällen räcker det att byta ut första ordet.
Stora, stygga Gnaget – mot pojkarna från Dalarna
Det är lätt att fastna i AIK:s sylvassa omställningar.
Men när det här toppmötet skulle avgöras var det något annat.
AIK är tyngre, mer rutinerat och framför allt mognare i sättet att hantera en match som den här.
Leksand hade vänt 1–3 till 4–3 med tre raka powerplaymål. Tegera kokade och gästerna hade alla möjligheter att börja darra.
Sedan gick Gnaget ut och vann i tredje.
Leksand kan spela bländande hockey, vrida upp tempot och få motståndarna att åka karusell. Men AIK har fler sätt att vinna på. När finliret inte räcker finns tlamodet och rutinen att luta sig mot.
Över 60 minuter blev det skillnaden.
Att kalla hela tillställningen pojkar mot män vore att ta i efter en match där masarna både hämtade upp och gick förbi.
Men när poängen skulle fördelas var det de vuxna i rummet som tog hand om dem.
Samtidigt ska vi komma ihåg vad Johan Hedberg har att arbeta med.
Leksand står här, i en seriefinal, bara månader efter degraderingen. Egna produkter som August Lissel och Zaki Crookes har redan visat att de håller på den här nivån.
Det är imponerande.
Ungdomen ger fart, mod och en härlig respektlöshet. Ibland följer också beslut som får tränaren att vilja tugga sönder taktiktavlan.
Mot AIK blir sådant dyrt. Serieledaren behöver inte föra varje byte för att styra vart matchen tar vägen.
Där har Leksand en bit kvar.
Det räcker inte att kunna spela sig till ett övertag, man måste kunna förvalta det också. Känna när nästa passning ska vara den enkla, när pucken ska djupt och när ett byte får vara rejält snarare än sevärt.
Är kampen mellan de här lagen avgjord?
Inte i närheten.
Men just nu är stora, stygga Gnaget bäst i Hockeyallsvenskan.
