Så sent som i går, torsdag kväll, satte HV71-tränaren Niklas Eriksson ord på skillnaden mellan en sportslig kris och en riktig: ”Vi är inte under ockupation av Ryssland, utan vi håller på med idrott”, sade han.
Hans lag hade precis förlorat sin femte raka match och låg sist i SHL. Ändå kunde han lyfta blicken och sätta situationen i perspektiv.
Några timmar senare kommer beskedet att Ryssland får återvända till VM, till och med vinterns JVM öppnas för landet efter utslaget i idrottens skiljedomstol Cas.
Jag skäms.
Jag skäms och blir uppriktigt ledsen över att hockeyn riskerar att bli en scen där Ryssland kan visa upp sig som om allt vore i sin ordning. Som om det bara varit ett ovanligt långt landslagsuppehåll.
Jag älskar att vi kan bry oss så förbannat mycket om den här sporten. Att en felpassning kan förstöra en fredagskväll och hur ett övertidsmål kan få vuxna människor att kasta sig i famnen på fullständiga främlingar.
Hockeyn – och idrott – får vara vår frizon från mörkret. Några timmar när vardagens bekymmer får stå tillbaka och det viktigaste i världen är vem som står framför mål i nästa powerplay.
”Läs de siffrorna en gång till”
Men en frizon behöver gränser och kan inte samtidigt vara ett skyltfönster för staten som skapar mörkret åt andra.
I mitten av oktober rapporterade FN om fortsatta ryska attacker mot Ukrainas energiförsörjning inför vintern. Bara under september hade minst 328 civila dödats och 2 105 skadats i Ukraina. Läs de siffrorna en gång till.
Det kommer förstås sägas att sporten behöver Ryssland, att mästerskapen blir bättre, konkurrensen hårdnar och de bästa ska möta de bästa.
Ja, Ryssland har fantastiska hockeyspelare.
Men oavsett hur många skickliga förstakedjor en nation än må ha gör inte det en pågående invasion mindre relevant?
Det ryska hockeyförbundets vice ordförande Roman Rotenberg talar redan om landets storhet och om att internationell hockey inte är komplett utan det ryska landslaget.
Det är precis den berättelsen jag vägrar köpa. Att resten av hockeyvärlden ska känna sig halv tills Ryssland får komma tillbaka.
Att längtan efter några fler stjärnor ska väga tyngre än solidariteten med människorna vars vardag landet fortsätter att slå sönder.
Ett VM kan sakna bra spelare och fortfarande vara värt något, det blir dock betydligt svårare om det saknar ryggrad.
”Det finns en invändning som förtjänar att tas på allvar”
Och bespara mig föreställningen att hockeyn går att lyfta ur politiken så fort det passar. Alexander Ovetjkin medverkade så sent som inför höstens ryska val i en kampanjfilm för ”Enade Ryssland”, Vladimir Putins parti. En av sportens största stjärnor, använd i ett uttryckligen politiskt sammanhang.
Dominik Hasek, före detta stormålvakt, har länge varnat för hur hockeyns uppmärksamhet kan utnyttjas av den ryska makten. I en krönika i Washington Post i slutet av september riktade han hård kritik mot NHL och dess hantering av Ovetjkin.
Man behöver inte skriva under på varje formulering från Hasek för att förstå problemet. Ett ryskt landslag på VM-is kan användas för att sälja bilden av ett land som åter accepterats. Ett land som hör hemma i gemenskapen igen, som kan vinna och hyllas på samma villkor som alla andra.
Den bilden är värdefull långt utanför en hockeyrink.
Vi kan knappast hävda att sporten förenar miljoner människor och betyder något större än resultat – för att sedan låtsas att dess symboler är betydelselösa när de blir obekväma.
Det finns en invändning som förtjänar att tas på allvar.
De enskilda spelarna har inte startat kriget. En junior som drömt om JVM har inte beställt några robotattacker. Nationalitet gör ingen människa skyldig till en regims brott.
Självklart är det så.
Men att representera ett landslag är också att representera ett land. Att neka en stat plats på mästerskapsscenen är inte samma sak som att tillskriva varje invånare personlig skuld.
Och rättvisan kan inte bara diskuteras utifrån dem som vill komma tillbaka?
Den måste också rymma dem vars möjligheter att träna, tävla och leva förstörs av kriget. Deras förlorade år räknas också.
IIHF motsätter sig beskedet men säger att förbundet kommer att följa det. Nu ska tävlingsformat, scheman och säkerhetsarrangemang ses över.
Jag förstår att ett internationellt förbund måste förhålla sig till ett domstolsutslag, men jag tänker inte förväxla ett juridiskt avgörande med ett moraliskt godkännande. Ilskan ska heller inte riktas mot IIHF som om det här vore förbundets efterlängtade välkomstfest. De har försökt hålla Ryssland utanför.
Niklas Eriksson hade rätt
Däremot måste hockeyn fråga sig hur hållbart skyddet varit när argumentationen så tydligt vilat på säkerheten kring arrangemangen.
Svenska ishockeyförbundets ordförande, Anders Larsson, förklarade redan i juni för SVT att IIHF:s stadgar saknar andra relevanta paragrafer än dem som är kopplade till säkerhet. Samtidigt kallade han ryskt deltagande otänkbart i rådande läge.
Där finns ett problem som är större än nästa gruppindelning. En sport som talar varmt om respekt och gemenskap behöver regler som faktiskt kan försvara de orden – annars är värdegrunden bara något som ligger och skräpar i en powerpoint tills nästa högtidstal ska hållas.
Nu vill jag höra vad svensk hockey tänker göra, vilka möjligheter förbundet ser att agera tillsammans med andra länder. Hur motståndet ska märkas när frågan blivit konkret.
Spelare och ledare ska inte lämnas ensamma att hantera detta vid nästa handskakning.
Det är förbundens ansvar att leda.
Niklas Eriksson hade rätt i går.
Vi håller på med idrott. Vi kan deppa över en förlust, gå hem, sova och försöka igen nästa dag.
Den tryggheten gör vår lilla hockeyvärld möjlig.
Därför är det så förbannat ledsamt att se Ryssland få tillbaka sin plats på mästerskapsscenen medan kriget fortsätter.
Hockeyn ska kunna ge människor en paus från mörkret, den ska inte hjälpa Putin att gömma det.
