Därför vände "Freddan" hem: "Var klar med hockeyn"

Fredric Andersson lämnade Björklöven som spelare efter säsongen 2023/2024. Det skulle bli ett äventyr i Danmark efter det. Det blev däremot bara elva matcher med Frederikshvan i den danska ligan innan han var tvungen att sätta ett avslut på spelarkarriären.

– Det var ett beslut som jag kände att jag var tvungen att ta. Min kropp tvingade mig till det, skulle jag vilja påstå. Jag hade två sista tuffa år med kroppen i Löven. Men jag ville verkligen ge det ett försök och prova en gång till. Jag fick inte till det riktigt det sista där, och så fick jag chansen att göra ett litet äventyr.

Det gick däremot fort. Redan efter cirka två månader började han känna smärtor i ryggen. Till slut så drog han upp en gammal skada,

– Efter det gjorde jag ingen nytta där helt plötsligt. Och så kände jag att det inte var rättvist heller för mina medspelare. Och så blev det ett sådant beslut, säger han Andersson och fortsätter:

– Och det var ändå ett bra beslut, känner jag. Det hade inte slutat bra om jag fortsatte där. Och det hade inte slutat bra för laget. Jag kunde inte bidra med det jag önskade att jag skulle bidra med. Så fick det bli.

Han trycker däremot på att han inte känner något vemod över slutet, eller att han känner att han inte fick avsluta på sin egna villkor.

– Jag kände ändå att jag fick fullfölja hela min karriär och spela otroligt många år. Så det var inget jag led emot så. Eftersom det var så pass många år i rad där jag kämpade emot olika grejer, så var det nästan en liten lättnad.

Hur ser du tillbaka på din karriär?

– Jag ser tillbaka på den som en helt fantastisk karriär. När det kommer till alla städer, alla lag, alla olika säsonger som är egna resor i sig. Så mycket som man har fått uppleva. Hockey har tagit mig till olika platser men den har också gett mig den familjen som jag har idag. Mina barn och min fru. Den sistnämnda hade jag inte träffat om jag inte hade spelat hockey.

När det har gått lite tid efter att "Freddan" valde att lägga skridskorna på hyllan och han känner en väldigt stor tacksamhet för vad hockeyn har fått honom att uppleva och för vad den har givit honom för personliga egenskaper.

– Hockey gett mig så otroligt mycket. Ända sedan man var liten, när det kommer till disciplin och uppfostran. Men också, jag tycker att hockeyn är bra på det sättet att man får gräva djupt i sig själv. Både när det kommer till det fysiska men också det mentala.

Så du känner att du har växt som människa genom sporten?

– Verkligen. Framförallt när det kommer till vad man måste våga utsätta sig för om man ska ta steg efter steg. Om du då i mitt fall kommer från Gnesta, en liten by, och så ska man först våga ta sig därifrån och prova att spela i SSK. Om man nu är tillräckligt bra och får chansen, då ska man också våga ta den.

– Sen ska man göra det tillräckligt bra och få ett A-lagskontrakt. Och sen gäller det ju liksom att bli bättre för varje dag. Bara man vågar vara lite obekväm mot sig själv och inte hålla sig alldeles för bekväm och göra det som man alltid har gjort. Det ger jättemycket.

När Freddan får frågan: "När tänkte du första gången att du skulle kunna gå långt?" Minns han ett tydligt tillbaka när han var barn och fortfarande spelade hockey i Gnesta. Då frågade sin farsa om han och sin yngre bror Marcus, han beskriver som "inte lika sportig som honom själv", kunde nå Elitserien.

– Jag frågade pappa: ”Tror du att jag och Marcus kommer att kunna spela i Elitserien?” Då svarade han: ”Ja, det tror jag.” Och då kommer jag ihåg att jag tänkte: ”Du menar bara mig, du menar inte Marcus.” För Marcus ville ju det inte riktigt på samma sätt. Så då var jag ju ung som fan.

– Men sen när jag började bli lite äldre, när man börjar närma sig hockeygymnasiet då var det ändå sådär… Alltså, Gnesta, det är inte så många som har gått där och sen lyckats ta sig vidare. Men så blev jag reserv på hockeygymnasiet. Och så var det några Djurgårdare och några stockholmare som tackade nej. Sen lyckades jag ta mig in i B-juniorerna som det hette då.

Det blev en try out för att lyckas ta sig in i SSK:s juniorled.

– Då tänkte jag: "Fan, nu måste jag klara det här först." Gör man inte det, då kan man ju kasta sporten ganska snabbt. Men när jag kom in i juniorlagen här i Södertälje och jag började liksom jämföra mig med spelare som jag visste var liksom där och touchade på juniorlandslag och så, då kände jag: "Vad fan, här kan jag också vara med och tävla." Yngre dagar i Gnesta, då var det mer en dröm. Sen när man lyckades ta sig in i SSK, då blev det mer på riktigt.

Han beskriver de första åren i Södertälje som några av de roligaste i sin karriär.

– De var grymma. Det var som jag sa förut. Där fick man ju verkligen ändra lite sin mentalitet. När det kommer till hur man haft det på träningar och hur man tränar fys och så. Det har jag alltid gjort. Även när jag var liten gjorde jag mina egna grejer och tränade på sidan. Men man fick höra hur andra gjorde... (Niclas) Bergfors var en sån grabb som man fick höra rykten om, som höll på att träna som fan på sidan av. Så ville man härma det.

– Men just det här att bli direkt obekväm och att alla var inte lika schyssta mot varandra här. Det var mer tävling om platser. Både på fysen när det var brottning eller om det var på isen när det var smålagsspel. I Gnesta var vi mer kompisar och tränarna var inte lika hårda. Så där var det en omställning först och främst.

I skolan gick Fredric Andersson på Vackstanäsgymnasiet i Södertälje. SSK hade en stark 88-kull med spelare som Carl Hagelin, Emil Billberg, Andreas Hjelm och Tony Lagerström.

– Där var det ju tre stora år i mitt liv där man kommer ihåg dem som bland de bästa man haft faktiskt. Vi var väldigt tajta. Och vi bodde ju liksom i samma ingång. Vi bodde med varandra dygnet runt och höll på så i tre års tid. Så att det var en grym tid.

Freddan minns tillbaka på gymnasietiden som ett tre års långt träningsläger.

– Framförallt att man fick bo och leva med spelare och juniorer som tänkte samma som en själv. Vi tränade hårt. Vi åt bra. Vi fick grym mat där på skolan. Var kvar, ut till rinken och träna, ut i skolan igen.

– Det var ju tre helt fantastiska år. Och det är ju människor och spelare som jag är kompis med än idag. Det var grymt.

Det måste ha varit en stor konkurrenskänsla också?

– Absolut. Men jag tyckte ändå att vi som kom utifrån Södertälje… Det var bara Carl Hagelin som kom från Nykvarn som bodde på Vackstanäs. Resten av SSK:arna bodde eller gick på Igelsta eller Västergård. Så att det var mer… vi körde mer tillsammans där ute, vi som bodde där.

– Vi hade ju såklart olika förutsättningar… Tony Lagerström var ju en stor talang. Han var med i A-juniorerna och A-laget tidigt. Billberg och Hagelin satsade på college och tog den vägen. Så att det var mer att vi var en grupp tillsammans som pushade och peppade varandra.

Sedan spolar vi fram till säsongen 2006/2007. Fredric Andersson gör A-lagsdebut och spelar det året 22 matcher med Södertäljes A-lag.

– Det var oerhört stort. Nästan overkligt. Jag kommer ihåg det. "Strumpan" (Leif Strömberg) och (Stefan) Nyman rattade grejerna här då. Jag hade ingen agent eller något sånt. Utan de bara gav mig ett kontrakt. Jag tror jag tjänade 6 000 där i början. Och så 8 000 efter några månader. Men då fick man i alla fall tid på sig att visa vad man gick för.

Det var dock en rätt tuff start i A-laget. Andersson beskriver Stefan Nyman som någon som var bra på att "uppfostra och få en att bli mentalt starkt".

– Man gick ju inte runt och drog en massa skämt. Man pratade med någon om någon pratade till een, så var det i början. Jag hade inga problem med det. Vi var ju några juniorer. Fredrik Soontag, jag, Tony Lagerström och Johan Andersson. Vi körde ju mycket tillsammans. Samtidigt alternerade vi matcher med Huddinge och åkte emellan.

– Och sen fick jag chansen att förlänga mitt kontrakt. Det var ju grymt. Jag var bara så himla lycklig att jag fick chansen att ha det som ett jobb. Och då kände jag bara att jag måste visa att jag vill ha kvar det som ett jobb. Och så blev det så.

Freddan var med och tog upp Södertälje till Elitserien sitt första år med A-laget. Där var han kvar till det att SSK åkte ut, efter det fick han chansen med Modo ett år, innan han var tillbaka i Kringelstaden. Två år in på denna sejour i Södertälje blev han inlånad till Linköping i högsta serien och fick då ett SHL-kontrakt.

– De ville ha kvar mig där. Och då fick jag chansen att förlänga mig två år. Så då hade jag två superroliga och grymma år i Linköpin. Där vi gick till semifinal båda åren och var utslagna av Skellefteå som gick och vann finalen. Det var grymma år.

Det skulle däremot ta stopp år två i Linköping. Andersson drog på sig en skada sitt andra år som krävde operation och han kände att han förmodligen skulle behöva röra på sig. Det var en ny situation för honom, då han visste var han skulle spela härnäst. Helt plötsligt dyker ett telefonsamtal upp från en annan ikon inom svensk hockey.

– Det var första gången jag fick träna på sommaren för mig själv. Och sen helt plötsligt så ringer Conny Strömberg från Västervik. Jag visste inte ens att Västervik hade gått upp i Hockeyallsvenskan. Och jag sa nej men vafan. Han bara: ”Jo men kom och prova.”

– Då ringde jag min agent då och ja, så fick vi skriva ett tre månaders kontrakt där med Västervik. Och då åkte jag till Hovet på premiären och kollade när de mötte AIK. Vi torskade med 5–0 och jag tänkte: "Vafan har jag gett mig in på här?" Vi hade inte pucken på hela matchen. Sen gick jag bara in i omklädningsrummet där med trunken. Och spelarna visste inte vem jag var. Ja, då fick jag säga: ”Nej, jag ska åka med er hem.”

Freddan bodde ut ute på en camping tillsammans med Olles Liss och Jørgen Karterud. Västervik gick till slut otroligt bra den säsongen. Med den nye centern i laget vann de elva raka matcher och slutade till slut på en tredjeplats i tabellen. Även om Andersson lämnade för Örebro i slutet av säsongen.

– Det var ett år där jag kände ruggig press på att jag måste leverera och kanske göra poäng. Lite fler poäng än vad jag brukar göra. Och det gjorde jag. Då fick jag chansen att gå till Örebro en kort tid sen i slutet. Där kämpade vi med att hamna på rätt sida strecket och hamnade till slut vid ingenmansland. Och då fick jag gå också lira med Grossam, Jag kände ju honom sen vi var yngre. Så då fick jag chansen att lira med honom i SHL en stund. Också kul, en rolig erfarenhet.

Efter att ha avslutat säsongen 2016/2017 i Örebro så hamnade i Björklöven. Där blev han lagkapten direkt och växte ut till lite av en profil i svensk hockey.

– Det ansvar jag fick ta som hockeyspelare, som jag alltid gillat att kunna ta, som de gav till mig när de hade gått året tungt året innan där. De hade precis klarat sig från kval i den sista matchen. Och så var det att vi skulle börja på lite på en ny kula och starta något bra. Och så fick man dominera på hela den resan och allt som vi upplevde där.

– Och jag träffade min fru Malin där uppe. Två av våra döttrar föddes i Umeå. Vi fick en tredje i sista svängen där som föddes här i Stockholm. Men… det var ju helt magiska år för min del, såklart.

När han tänker tillbaka på höjdpunkterna från sin karriär, utöver junioråren i SSK, så är det främst åren i Björklöven som Freddan vill lyfta fram. Då tänker han främst på den avbrutna säsongen på grund av pandemin när Björklöven slog poängrekord, finalen året efter inför tomma läktare mot Timrå, tredje raka finalen där laget pressade storfavoriten HV71 till förlängning i match 6 och semifinalen mot Djurgården.

– De kaosiga åren när det kommer till covid och hur bra vi spelade och gängen vi fick ihop där. Det är en grym höjdpunkt. Man kan säga att vi kanske skulle gått upp när det varit inställt, men det vet man aldrig såklart. Vi tror ju att vi hade gjort det.

Det måste ha varit en annan känsla i gruppen däremot året det blev inställt, kontra att slå ur underläge mot exempelvis HV och Timrå?

– Exakt. Där hade vi ju ett annat typ av kanske självförtroende och självsäkerhet. Det är var det vi som var laget som ingen ville möta. Och det året var ju också att vi förmodligen skulle möta Oskarshamn i bäst av sju, som hade haft ett tufft år.

– Det är ju också både en av höjdpunkterna den säsongen men det var också sjukt hur det bara small från en dag till en annan. Där kommer jag ihåg att jag såg det på nyheterna hemma på sporten. Nu är det bestämt. Ingen uppflyttning eller nedflyttning. Hockeyn stängs ner. Och så fick vi samlas på hallen och så blev det som det blev.

– Och sen att spela hela det året efter med alla de här reglerna som fanns. Hela laget fick inte sitta i omklädningsrummet och vi fick dela upp oss. Tio i ett omklädningsrum och tio i andra. Riktigt skumt, nu när man tänker tillbaka.

Det går inte att snacka bort att mycket känslor byggdes upp för Freddan under tiden i Björklöven.

– Det är den klubben jag har spelat längst i. Det är ju det som har funnits flest år i sammanhängande. Så absolut. Det kändes ju som hemma. Och min fru kommer från Piteå. Så hon är en riktig norrlänning. Vi träffades i Umeå. Hon bodde där redan.

– Jag blev även jättetajt med (Daniel) Rahimis familj. När man bor där uppe så länge, man hinner ju lära känna så mycket människor utanför hockeyn också. Så det är klart. Det var vårt hem. Vi byggde ett hus där. Vi bodde tre år i huset och vår plan var också när vi byggde att vi skulle bo kvar där.

Det blev däremot ändrade planer efter äventyret i Danmark, då fruns släkt inte var samlad i Umeå.

– Hon hade inte sin familj där. Och vi skulle få ett tredje barn. Och min familj, jag har en jättestor familj här nere, med släkt och hela skiten, från Gnesta upp till Stockholm. Så liksom gemenskapen där, den blir ju tydlig när man får barn tycker jag.

– Så då helt plötsligt kände jag att vi ville komma närmare den. Någon av de delarna. Och Malins familj är lite mer utspridda där uppe. Så då hamnade vi här. Men absolut är det ju en stor känsla till Umeå. Det är det både för mig och Malin.

I årets bortapremiär blev även Fredric Andersson hyllad av sin gamla klubb när Södertälje spelade i borta mot Björklöven.

– Det är kul och det vet jag ju att det är ömsesidigt, att de flesta har uppskattat mig när jag har varit där. Det har jag märkt och känt. Och det har de märkt och känt från mig också. Så det är ju bara kul att man kan få den uppskattningen.

– Sen vet jag att det ju alltid är känsligt när det kommer till hockey, när man sitter och pratar såhär. Och det ska jag väl göra klart här för er. När vi möter Björklöven, då är jag inte på deras sida överhuvudtaget. Då tävlar vi mot dem.

Det går att konstatera att Fredric Andersson har varit runt en hel del under sin hockeykarriär. I varje klubb kan han lyfta fram några spelare som han har varit extra tajta med. Från Linköpingstiden lyfter han fram exempelvis David Rautio och David Lilja. Han menar att det finns liknande karaktärer i varje omklädningsrum.

– I alla klubbar så hittar man ju i alla fall tre, fyra spelare som man blir ruggigt tajt med. Speciellt när man är lite yngre, när man inte har egna barn. Då är det bara att träna och gnugga på. Men det tycker jag är det coolaste med hockeyn. Att när man hittar sina närmsta. Hela laget såklart men det är oftast några man hänger med lite extra.

– Sen är det ju för oss hockeyspelare helt naturligt att efter sista matchen: ”Ja, vi får se när vi hörs. Hej då. Jag får hitta någon annan som är som du i nästa lag.” Och så gör man det och så kör man på. Det är ju roligt det med. Jag brukar säga att alla lag har samma typer av spelare. De har bara olika namn och olika utseenden. Men den där clownen finns, den där jätteseriösa finns, juniorerna har sin grej och de äldre med barn har sin grej.

Nu är Freddan assisterande tränare i Södertälje. Det var däremot långt ifrån klart att det skulle bli en fortsättning inom hockeyn,

– Nu är det klart med hockeyn, tänkte jag efter Danmark. När man blir äldre och man är över 30 så är det naturligt att man tänker lite då och då sådär på vad man ska göra efter, oavsett fast man fortsätter spela hockey eller inte.

– Jag var väldigt öppen för det mesta. Jag kollade till och med med några kompisar som snickrar. Jag kikade med någon kompis som var polis och hur det var. Samtidigt som jag hade hockeyn i bakhuvudet hela tiden ändå. Sen vad det skulle bli för roll eller något.

Han hade möte med en klubb hyfsat tidigt. Sedan pratade han med en kompis inom Växjös organisation men när möjligheten att skriva på för SSK dök upp så tvekade han inte.

– Då hade vi redan planerat att flytta ut till Sundsvik här utanför Nykvarn. Då vart det väldigt sådär: ja fan, självklart ska jag hoppa på det om den chansen finns. För att bara vara i ett lag, det är en jävla ynnest att få kämpa åt samma mål och liksom träffas varje dag.

– Åka buss, gå igenom förluster och vinster och det ena och det andra, precis som man har gjort som spelare. Nu får man vara på andra sidan men se det från ett annat håll. Men då kände jag att det var självklart att bara hoppa på.

Han hade spelat med Emil Georgsson i Västervik, känt Grossman en längre tid och spelat med honom i Örebro samt så hade han Andreas Johansson som spelare i Södertälje säsongen 2012/2013. Det är ett team som han menar att han trivs att arbeta med.

– Det är roligt varje dag skulle jag vilja säga. Där är det ju, tycker jag, lite skillnad mellan tränare och spelare. Man är ju en lite mindre grupp som tränare. Just det jobbet vi gör, utöver att vara med laget hela tiden. När det kommer till förberedelser, när det kommer till scouting och lägga upp träningar, när det kommer till att prata ihop oss. Hur vi ska göra, om måste vi prata lite extra med någon eller om något? Och så vidare.

– Och när man får vara så tajt med en huvudtränare som man får vara när man är assisterande och verkligen se pressen som byggs upp, den känner man ju själv. Även fast det är AJ och Georgsson som får stå där längst fram hela tiden. Det är en liten mindre grupp som får kämpa dag ut och dag in tillsammans, då gör det heller inget att man tycker om dem heller. Det är rymt roligt att få jobba med dem. Jag har lärt mig massor på väldigt kort tid.

För Andersson har det dock funnits en stor utmaning med att gå från spelare till tränare.

– Jag har aldrig haft något problem med att stå och prata och ta ansvar och bestämma saker när jag var spelare. Men då är man ju en av spelarna och har kämpat med dem och åkt skridskor eller kört fys på sommaren. Man är liksom en av dem.

– Som tränare måste man bygga upp ett slags självförtroende att kunna göra det ändå. För det är ju självklart ditt jobb att göra det. Det är tycker jag har varit utmaningen mitt som första år som coach. Att bygga upp den självsäkerheten och det självförtroendet. Där har de hjälpt väldigt mycket. Och där tycker jag det är en stor, stor skillnad från första månaden till efter jul liksom.

Frågan måste däremot ställas: Är det rimligt att gå från avslutad spelarkarriär direkt in i proffshockeyn som tränare? Andersson förnekar inte att det är en stor utmaning.

– Det är väldigt utmanande. Och jag tror nog att det är svårare än vad folk, eller jag vet att det är svårare än vad folk tror och framförallt spelare tror. Det skulle jag vvåga påstå. Just det här, allt man måste plocka upp. Och man måste plocka upp spelare som man kanske sätter åt sidan eller peta spelare som vill spela powerplay. Så händer det en massa saker.

– Jag vet att som spelare att man så tänker man på allting. Och när när det är tränarna som bestämmer, så då är det de som får plocka upp en också. Förhoppningsvis.

Hur har ansvarsfördelningen sett ut i båset?

– I båset så gillar AJ att coacha forwards, så han har forwards och Grossa coachar backar. Jag står och kollar lite mer övergripande. Försöker hjälpa till. Har koll på lite statistik. Jag har koll på om det är något vi måste kolla upp på iPaden till exempel, som vi har med oss hela tiden.

– Sen på slutet, efter jul till exempel, så har jag haft lite mer ansvar över powerplay. Grossa har ju då haft boxplay hela säsongen. Och sen när Grossa har sina landslagsuppdrag så har jag klivit in på hans områden då och coachat backarna och tagit PK.

Det blir med andra lite av en roll som tredjetränare den här säsongen för Freddan.

– AJ har såklart det sista ordet. Jag har känt att om ni ser mig som en en tredjetränare, så har jag försökt, så har jag försökt göra som jag tycker jag har sett när jag haft den här uppdelningen med tre coacher tidigare.

– Med det menar jag att en coach ska ju vara där och försöka hjälpa både AJ med det ena och det andra, det han inte hinner plocka upp. Och samma sak med Grossa. Om det är saker han inte hinner plocka upp. Så där har vi försökt på.

Det låter väldigt annorlunda jämfört med om du exempelvis hade satsat på att få mer ansvar i ett juniorlag?

– Absolut. Så är det ju. Men när den den här chansen kom, då hoppade jag på den direkt. Sen vet jag inte vad som händer. Man kanske är där någon gång. Men jag tycker ändå att det här har passat mig ganska bra, i alla fall som start. Och jag har verkligen fått vara med och se och lära när det kommer till mycket. Men jag har också fått utmana mig själv.

– Sen kan det kan absolut vara bra det också (att börja i ett juniorlag). Då får man verkligen prova sin egna idéer och laborera. Snickra ihop övningar själv och så vidare. Nu är det två rena fullbordsproffs jag jobbar med som har koll på grejerna och jag lär mig lika mycket där. Det är en annan infallsvinkel.

När intervjun publiceras är SSK mitt inne i ett pågående kvartsfinalspel mot Kalmar. Däremot när Hockeynews satte sig ner mer Fredric Andersson så var grundserien fortsatt igång och SSK var inne i jakten på topp-6. Intervjun avslutades med att Freddan berättar hur han ser på att SSK inte lyckades plocka så många i grundserien som man kanske hade kunnat förvänta sig.

– Summeringen är så att vi gav oss själva en ruggig uppförsbacke där i början. När det kom till lite ineffektivitet fick vi inte igång målskyttet. Defensiven fanns där och har funnits där nästan igenom hela säsongen. Men den uppförsbacken och det tryck som vi fick på oss snabbt... Det har vi varit lite av en liten berg- och dalbana här. Att vi har lyckats trycka oss igenom den tuffa delen och att spelarna, AJ och Grossa har hanterat det, det tycker jag är grymt starkt.

– Vi har från dag ett egentligen levt här och nu hela tiden, att det är bara den här matchen som gäller. Och så nästa match. Om man då jämför med ett lag som Löven till exempel, så tror jag att man kan blicka lite mer framåt i en säsong när man har lite mer råd med det.