
Kommentarer
Halva priset på TV4 Play Sport Hockey – få kod med Hockeynews här! (Annons)
Hämta Hockeynews app för iOS och Android - gratis: nyheter, spännande silly, unik inside, exklusiva intervjuer och matchrapporter från alla ligor

Leksand såg håglöst, trött och helt utan självförtroende ut. Energin var på semester och offensiven obefintlig. Här är mina fem punkter efter ännu en blek insats i 1-4-förlusten mot Brynäs.
✓ Tacklingarna
✓ Några få som ger energi
✓ Mardrömscomeback
✓ Sätter sig i skallarna
✓ Kraven på att värva
Andro Kaderli köttar på med tacklingar åt höger och vänster. Han hade väl fler tacklingar i första perioden än vad någon annan leksing hade under hela matchen. Det ger energi till medspelare och publik, och jag kan inte förstå hur inte fler kan följa med när han leder med det exemplet. Om inte liret sitter, försök åtminstone skapa något som bryter mönster och skakar om motståndarna lite.
Det är inte många spelare som ser ut att ha energi där ute. Kaderli, nämnd ovan, är en. Wiktor Nilsson en annan, Olle Strandell i offensiv zon och Lukas Vejdemo samt Oskar Lang till och från. Mer än så är det inte, och det är förstås fullständigt ohållbart. Är de trötta? Har självförtroendet tagit slut? Någonting annat? Så som det såg ut efter de första fem minuterna (och spelet som bjöds på då) är för mig oförståeligt.
Anton Johansson är Leksands bästa back. Han är, förutom en gnutta Olle Strandell, den enda som kan skapa offensivt. Men den här comebacken efter sjukdom var verkligen inte den Johansson man vant sig vid. Slarvigt i egen zon, fantasilöst i motståndarnas, och den där pondusen som blivit hans signum lyste med sin frånvaro. Är det någon spelare jag tänker inte kommer falla in i övriga lagets skörhet på grund av bristande självförtroende, så är det Anton. Låt oss hoppas att det bara var ett ringrostigt olycksfall i arbetet.
”Vi måste alla, tränarna, jag och spelarna bidra till att killarna håller huvudet högt. Det är egentligen det enda jag är orolig för. När man förlorar mycket så till slut tappar man det mentala också. Än så länge känner jag inte det i den här gruppen och det är någonting som är positivt, men det är klart att min största rädsla är att vi ska börja se alla faror istället för att se möjligheterna.”