Magnus Kahnberg är en av de stora profilerna i SHL från 2000-talet och de flesta vet att han var en erkänt duktig målskytt. Genom åren representerade han till största del Frölunda, men det blev också en vända till Nordamerika och två säsonger i Brynäs.
Men vi tar det från början.
Magnus Kahnberg inledde hockeykarriären i Kållereds SK, men det var inte helt självklart att det skulle bli hockey.
– Jag började spela fotboll när jag var sex år, och så var det många från fotbollen som skulle testa hockey. Jag var rätt skeptisk först, men mina föräldrar övertalade mig. Jag tyckte att det var skoj på en gång och sen växte det intresset, berättar han.
Kahnbergs 587 grundseriematcher räcker till en femteplats på listan över flest spelade matcher i Frölunda. Foto: Per Friske/Bildbyrån.
Via succé i Mölndals juniorlag handplockades han av den dåvarande tränaren i Frölunda, Jens Karlsson. Efter ett par säsonger i klubbens J20-lag fick han tillsammans med några andra prova på spel bland de stora grabbarna.
– Det var inte lika vanligt att ge unga spelare chansen då. När Jari (Tolsa), Joel och Henrik (Lundqvist) och jag var i den åldern gick Frölunda igenom ett stålbad ekonomiskt, de hade skatteskulder. För att överleva som förening tvingades de att ha en billigare spelartrupp och det är klart att det var billigare att skriva kontrakt med en junior än en etablerad spelare. Det var nog därför vi fick chansen.
– Det var nervöst och stort så klart. Det var en dröm som gick i uppfyllelse och det hade varit min dröm hela barndomen. Jag minns det som en härlig tid, berättar han.
Hur var det att komma upp som ung bland stjärnorna på den tiden?
– Jag kommer i håg att vi hade väldigt många äldre förebilder i klubben då och sättet som de förde sig och tränade på genomsyrade laget och föreningen. De tog hand om oss på rätt sätt. Sen hade vi tur att vi fick ha kvar den kärnan de kommande åren. Vi var jättekompisar allihopa, men på isen var det ett krig på rätt sätt. Alla tävlade och det tror jag skördade Frölunda och individernas framgångar. Det var häftigt att vara med på resan.
Magnus Kahnbergs karriär tog raketfart och säsongen 2003/2004 blev han framröstad som mest värdefulla spelare, efter att ha vunnit Elitseriens poängliga på 49 poäng (33+16) på 50 matcher.
Succésäsongen öppnade dörrarna till NHL, men de stängdes lika fort.
– Tyvärr blev det lockout säsongen där på, annars tror jag att jag hade fått chansen i Carolina (Hurricanes) som jag tillhörde då.
Under lockout-säsongen vände de stora NHL-stjärnorna hem till Frölunda och laget vann grundserien i överlägsen stil. I slutspelet förlorade de bara två matcher innan de krossade Färjestad i finalen med 4–1 i matcher.
– När vi vann 2005 var det jäkligt häftigt, med tanke på vilka lag alla hade. Det var fantastiskt många duktiga spelare i ligan. Vi hade ett sjukt bra lag, det är många som sagt att det är det bästa lag som någonsin stått på svensk is. Vi hade en otrolig bredd i laget. På det sättet står det guldet ut, säger han.
Vilket guld har varit mest speciellt för dig? Det 2002/2003 eller 2004/2005?
– Första var verkligen en dröm som gick i uppfyllelse, inte bara för mig och laget utan hela Göteborg. Det var otroligt länge sedan Frölunda hade vunnit något då, 1965 var det senaste. Det var ren lycka rätt i genom och står ut för att det var det första.
Kahnberg har redan tackats av en gång. Ikväll blir han hyllad på nytt. Foto: Mattias Persson/HockeyNews.se och Bildbyrån.
Inför säsongen 2006/2007 fick den då 26-årige Magnus Kahnberg till sist sin NHL-chans, men det blev bara 17 matcher och nio poäng i St Louis farmarlag Peoria Rivermen.
– Tyvärr blev det en ganska kort vända. Jag blev nerskickad som sista man från campen och sen gick det väl helt okej i farmarligan men inte mer. Frölunda gick väldigt tungt där hemma och samtidigt kände jag att jag inte var nära en plats i St. Louis, så då valde jag att vända hem i stället, säger han.
Hemma i Frölunda fortsatte han att leverera och det blev ytterligare tre säsonger i klubben, innan den dåvarande sportchefen Kent ”Nubben” Norberg valde att att gå skilda vägar med forwarden.
– Det var omtumlande först och främst. Jag är uppvuxen i Göteborg och i Sverige har Frölunda alltid legat mig varmt om hjärtat. Vi kom till en tid och jag fick inte förnyat kontrakt. Jag ville spela och då kollade vi av marknaden, Brynäs var intresserade. Jag har alltid trivts bra där uppe som motståndare och i efterhand var två väldigt nyttiga och härliga år, berättar han innan han fortsätter:
– Jag tror att det var väldigt bra för mig som människa, min fru och för mig som hockeyspelare att få distans från Göteborg och Frölunda. VI fick våran äldsta son (Isac) där uppe, så vi har väldigt många fina band kvar där i från.
Efter två säsonger i Brynäströjan vände han återigen tillbaka till Frölunda, där det blev fyra säsonger innan han tvingades att lägga skridskorna på hyllan i förtid på grund av för många smällar mot huvudet. Trots att det gått nästan fem år sedan den senaste hjärnskakningen lever han än i dag med sviterna från smällarna.
– Nu när jag pratar med dig är jag rätt mör. Jag har varit på arbetsträning på ett hunddagis, det gör jag två gånger i veckan. Jag går ut med hundar i skogen mellan 9-12, så nu är jag lite mör.
– Det har varit så här i fyra och ett halvt år nu, så det vore katten om om det inte går framåt. Det går rätt långsamt, det är först sista halvåret-året jag känner att det accelererat lite. Jag håller på med en slags hjärnträningsteknik som jag går på en dag i veckan. Men det är något som strular med ögonen, det kopplar inte riktigt. Jag får rätt mycket yrsel och så där, men jag börjar känna lite framsteg. Det känns väldigt skönt mentalt.
Magnus Kahnberg blev utburen på bår under en match mot LHC 2011. Foto: Carl Sandin/Bildbyrån.
Trots att processen går framåt är han inte i närheten av att kunna jobba på heltid.
– Jag försökte arbetsträna på ett kontor förra vintern. Jag höll på i tre månader och jobbade två-tre timmar om dagen, men bara det lilla blev väldigt mycket för mycket. Jag var rejält dålig i ett halvår efter det där och hade exakt samma symtom som de som går in i väggen. Jag orkar inte med lika mycket som friska vanliga människor gör. Någonstans har jag landat i där jag är nu och börjat acceptera det.
– På något sätt känns det skönt att den värsta tiden förhoppningsvis ligger bakom mig, både för mig men också för familj. Det har nästan varit det jobbigaste, jag har haft mycket skuldkänslor. Jag har inte haft orka att leka med barnen eller att vara en trevlig man till min fru. Det känns väldigt skönt att det är på rätt väg.
Hur känns det att hockeyn gett dig så mycket samtidigt som det förstört väldigt mycket?
– Om jag ska se det positivt så är det ju att jag har kvar alla de fina vännerna från hockeyn. Det kanske var priset jag fick betala, då är det mer värt det. Med all respekt för de som har ryggproblem och dåliga knä, så hade jag hellre skadat någon sådan kroppsdel än det jag har problem med i dag. Jag försöker vara positiv som människa och det känns skönt att man kan se framstegen i stället för att älta allt dåligt. Det har varit en lång resa.
När Magnus Kahnberg nu ser tillbaka på sin karriär är det framförallt några specifika minnen han kommer bära med sig.
– Det är klart att SM-gulden sticker ut, du spelar någonstans för att vinna. Sen förstås första matchen i A-laget, första landskampen och målen där. Jag har fått spela tre VM också, så jag har fått vara med om mycket kul. Men det är klart, SM-gulden är de finaste minnena, berättar han.
Det blev totalt fjorton säsonger i Frölunda för Magnus Kahnberg. Inför morgondagens match mot Rögle ska han tillsammans med några fler trotjänare hyllas för sina insatser i klubben i initiativet ”Stjärnmatchen”.
– Det ska bli jättekul att få träffa alla spelare jag spelat tillsammans med och dela med sig av minnen från karriärerna. Vi ska träffas några timmar innan matchen och snacka lite. Sen ska vi ha någon slags hyllning på isen, det är klart det är häftigt. Jag känner mig stolt att få vara del av den skaran, säger han.
