Michelle Karvinen står, omgiven av fans och flaggor, med pokalen i ena handen och supportern Molly, 3 år, i den andra. Hon vill inte riktigt släppa vare sig den ena eller den andra.
– Vi hade ju ett val, efter andra matchen. Lägga oss ner och dö – eller göra något speciellt. Det var aldrig uppgivet, vi bara såg varandra i ögonen och bestämde oss, säger hon.
När Karvinen var ung, hemma i Danmark – hon har finsk pappa, därav landslagstillhörigheten – spelade hon med killarna i Rödovres juniorlag. De tog sig till slutspel, tappade till 0-2 i matcher, men vände och vann med 3-2. I semifinalen samma sak. Och i finalen.
– Vi vann hele skiten, fast vi låg under med 0-2 i matcher tre gånger i rad. Jag berättade det för tjejerna efter andra matchen, att det här är ju inga problem, vi måste bara göra det en gång…
Jag vet inte vad ni tänkte när ni såg den första finalmatchen mellan Luleå/MSSK och Linköping. Själv satt jag med hakan någonstans i navelhöjd, så pass att skägget tvinnade in sig i livremmen. Att finalserien skulle bli jämn förstod vi väl alla, i någon mån – men att Luleå skulle bli fullständigt utspelat såg jag inte komma. Det var den kollektivt sämsta insats jag kan komma ihåg att jag sett det här laget prestera sedan starten för fyra år sedan, samtidigt som Linköping gjorde en komplett match. Jag förväntade mig väl en reaktion på det i andra matchen på bortaplan, men det enda jag fick var en reaktion på Jenni Hiirikoskis frånvaro efter den tunga tacklingen hon åkte på.
Efter det var det ju tack och god natt.
2-0 i matcher vänder man inte i en femmatchersserie, det har varit sanning sedan dinosaurierna lekte tafatt i Persöfjärden, men ändå… Som jag skrev då: Finns det något lag som ska göra det är det Luleå/MSSK.
Där någonstans bestämde sig Fredrik Glader. Luleåtränaren kallade till lagmöte och kom förberedd. Han hade med sig en lista på saker som han tyckte att Luleå/MSSK egentligen var bättre på än Linköping. Han skrev upp den listan på en whiteboard. Sen kompletterade han varenda punkt med videoklipp på situationer där man varit bättre än Linköping på just de här sakerna. Sen skrev han under listan med sin namnteckning, sa till spelarna att ”det här står jag för, det här tror jag på – vad tror ni”.
De trodde tillräckligt.
Sen: Linköpings målvakt Evelina Suonpää blev mänskligare. Jenni Hiirikoski kom tillbaka – och blev omänskligare. Michelle Karvinen blev som vanligt. Så satt vi här, med en avgörande guldmatch i knät, jag och nästan 5 000 sjungande, skrålande, så småningom skrattande norrbottningar.
Och jag kunde bara tänka på Linköping.
De hade vunnit en match på bortaplan. De hade ledningen med 2-0 i matcher. De hade sin nemesis i ett fruktansvärt, förlamande, strypgrepp – och ändå lyckades de inte avgöra. Det här var tredje gången de här klubbarna möts i en direkt avgörande match om SM-guldet i Luleå. Det här var tredje gången Linköping förlorade. Spelarna har gjort fantastiska matcher, framför allt var förlusten i match fyra direkt orättvis. Pernilla Winberg, Sidney Morin, Emilia Ramboldt, Susanna Tapani – de har varit fruktansvärt bra.
Ändå återstår bara tårar och ljudet av ännu ett förlorat guld.
Emma Nordin. Dunk. Noora Tulus. Knack. Linn Peterson. Smack. Rebecca Stenberg. Pang-flärp. Åh, Luleå, åh LU-LE-Å från publiken.
Det finns bara hjältar i det här laget. Sara Grahn, som höll världsklass när hennes lagkamrater inte gjorde det. Rebecca Stenberg, som avslutade sin karriär med två mål och sitt fjärde raka SM-guld. Jenni Hiirikoski, som spelat i runda slängar nio månader per match. Melinda Olsson, som stängde finalserien med vad som måste vara den bästa match jag någonsin sett henne göra. Emma Nordin, som vräkte in sitt första slagskott i finalen 23 sekunder in i matchen, när det som bäst behövdes. Michelle Karvinen, som galärslavsslet hela matchen för att skapa lägen åt lagkamraterna. Johanna Fällman, Ronja Savolainen, Noora Tulus, Linn Peterson, jag skulle kunna hålla på hela natten men Luleå Hockey/MSSK har vänt 0-2 i matcher och tagit sitt tredje SM-guld på fyra år.
Här är sång, här är dans, här är fans och spelare i en enda svärande, skrikande massa på isen.
Här är det som det ska vara.
