Ledningarna för våra två största ligor, SHL och Hockeyallsvenskan, sitter i möten för att skissa på framtidens upplägg av kvalet mellan serierna. Imorse avslöjade Sportbladet de olika förslagen som tycks ligga på ritbordet.
Ett slutspelsträd verkar vara vad som gäller.
Det kan naturligtvis vara helt rätt väg att gå.
Kvalmekanismen måste bli mer begriplig och oddsen mellan lagen uppifrån och nedifrån måste jämnas ut. I alla fall om målet är att skapa något som är intressant att följa ur publiksynpunkt (vilket väl i och för sig inte alltid verkar vara fallet).
För visst blir det vackra Buster-historier när en fullständigt uträknad underdog som Leksand kan slå ut en underpresterande best som Modo i ett direktkval över sju matcher. Men ärligt talat, hur underhållande var det egentligen att titta på hur Modo skåpade ut masarna i merparten av matcherna men utan förmågan att knyta ihop säcken med ett illmarigt fälleben på sig själva som avslutning i match sju?
Inte särskilt, sett rent hockeymässigt.
Klasskillnaden har i de flesta av matchserierna sedan det nya systemet infördes varit så stor att det som ska vara säsongens häftigaste matcher haft ett underhållningsvärde i paritet med lunken i november.
Vem minns Modos 4-0 på Vita Hästen, Karlskronas 4-1 på AIK eller Rögles komfortabla avfärdanden av Västerås och BIK Karlskoga? Zzzzzzz.
Majoriteten av direktkvalen mellan SHL- och Hockeyallsvenska-gäng har varit svala historier.
Likaså har det orimligt tillkrånglade upplägget i Hockeyallsvenskan som saluförts under det orimligt fåniga epitetet Meca Hockey Race med den ”Hockeyallsvenska finalen” som kulmen egentligen inte gjort något annat än slitit ut gängen som krigar underifrån så att de blivit lättare byten för SHL-gängen.
Finalen mellan AIK och Tingsryd säsongen 15/16 var förvisso ur åskådarsynvinkel en alldeles fantastisk uppgörelse över fem matcher med ett sudden-avgörande som pricken över i.
Men krasst resulterade det inte i något annat än två lag som körde skiten ur varandra och inte klarade av att göra sig själva rättvisa efter det. SHL-klubbarna gnuggade händerna.
Hockeyrejset med alla sina märkliga steg har varit alldeles för svårt att begripa sig på för att bli en sådan hit som ett kvalsystem uppåt borde kunna vara. Och samtidigt tröttat ut de allsvenska gängen medan SHL-lagen vilat.
Så ett rakt slutspel, ja det låter tilltalande.
Om det läggs upp på rätt sätt.
Och där står parterna naturligtvis långt ifrån varandra och kommer förmodligen inte att kunna enas om det som vore det bästa för publiken.
Enligt Sportbladet vill SHL-bossarna se topp åtta från Hockeyallsvenskan spela slutspel, kvarts- och semifinaler innan två vinnare får ta sig an SHL-motstånd.
Det skulle så klart rent av bli värre än idag. Det skulle köra skiten ännu mer ur de Hockeyallsvenska-gängen innan det är dags att möta SHL-lagen.
Hockeyallsvenskan å sin sida vill se ett slutspelsträd där sex HA-lag går in i kvartsfinaler tillsammans med de två sämsta lagen från SHL. Det skulle innebära att SHL-lagen måste vinna två matchserier för att klara sig kvar i den ädlare serien.
I min bok ett betydligt mer tilltalande upplägg.
Men så kommer det naturligtvis inte att bli.
Och då riskerar ett slutspel att bli precis lika förutsägbart som merparten av de direktkvalserier vi tvingats genomlida fram till idag.
Men i grund och botten. Ett slutspel. Om parterna lyckas hitta en rimlig kompromiss som innebär ett okej upplägg. Det är en tilltalande tanke.
