Den första SM-finalen var en mycket märklig historia. Att Linköping skulle vinna var en överraskning, även om det inte var fullständigt otänkbart – men sättet som gästerna gjorde det på var en total chock. Man körde över ett hemmalag som tagit två SM-guld på tre år, som vunnit serien i stor stil, som utklassat allt motstånd fram till finalen.
Samtidigt som Linköping gjorde en stormatch stod det också klart att Luleå/MSSK inte alls stod att känna igen. Lagspelet var icke-existerande, fartbristen enerverande och oskärpan frustrerande. Vi som sett laget förr vet ju hur mycket det kan, vad det vill göra – men ingenting av det fungerade. Efter matchen pratades det om underskattning, till och med av spelarna själva, men jag vill snarare ha det till att det handlade om nervositet.
I en förening som Luleå Hockey, där damerna ges överlägsna förutsättningar, kommer det också större krav än någon annan stans. Från ledare, från sportsligt ansvariga, från fans och media. Jag tror att det snarare var nervositet, en förlamande förlustskräck, som syntes i hemmaspelarna.
Till match två var det uppenbart vilka knappar Luleåtränaren Fredrik Glader hade tryckt på inför matchen. Mer skridskoåkning, bättre passningsspel, fler skott på fantastiska Evelina Suonpää i Linköpingsmålet. Det var korrekt, Luleå genomförde planen hyfsat – men inte tillräckligt bra.
Passningsspelet och skridskoåkningen var inte tillräckligt bra för att tränga igenom hemmaförsvaret. Skotten var inte tillräckligt bra för att besvära Suonpää tillräckligt ofta – och det fanns inte tillräckligt mycket folk framför målet för att skapa chanserna därifrån. Istället kontrade hemmalaget, gjorde 1-0, 2-0 och 3-1. Jenni Hiirikoski tvingades kliva av efter en hård tackling och där tappade Luleå en del kraft i återupplivningsförsöken av matchen. Nu står man där, grundserietitaner, med ryggen mot väggen, en sista cigarett i mungipan och bindeln åtdragen bakom nacken.
Ska Luleå/MSSK klara av att vända på det här?
Det finns inga fler bakdörrar, genvägar eller andra chanser kvar. Det här är inte Melodifestivalen – det är SM-finalen. Det kommer att krävas en övermänsklig insats för att ens ta matchserien till hemmaplan igen. Väldigt mycket talar för att Linköping vinner i tre raka och det vore ett monumentalt fiasko. Tuffa papper? De har spelarna och ledarna själva signerat när de skrev på för Luleå.
Nu är det dags att leva upp till stödet på hemmafronten.
Nu är det dags att ge fans och förening ännu en saga.
