Välkomna till Löntas Lördagslista. Här rankar jag de tio mest oviktiga sakerna jag vill berätta om för er – från faktiskt relevenas till total oväsentlighet.
Häng med och se om du orkar ta dig hela vägen ner.
10 – Den store Henrik Lundqvist
I helgens studio inleder vi vårt arbete med att presentera de 30 bästa NHL-svenskarna någonsin, en handfull namn i stöten. Jag vill inte spoila något, men jag kan avslöja att Henrik Lundqvist kommer att placera sig högre än plats 26–30 och således inte kommer att omnämnas där (dock i själva sändningen, för vi visar Philadelphia-Rangers).
Vi kommer att återkomma till Henkes storhet, men i mitt tycke förblir den underskattad. Hans prestation har avtagit med ålder men han har också fått mindre och mindre hjälp av laget. De tre föregående säsongerna (då Henke halkat ner under 92 procent efter sju raka säsonger på den nivån) så har han också spelat väldigt tuffa minuter.
Bland de 40 målvakter som spelat mest under de här tre åren så har bara Frederik Andersen och John Gibson haft en högre andel förväntade mål mot sig per spelad minut.
Nu, Henke har inte lyckats maskera sådana brister i försvarsspel som han gjort tidigare under sin karriär men det tål att sägas att han i ett ombyggande och svajigt Rangers haft enormt tuffa förutsättningar.
Hoppas ni hänger med på hela studion, blir mycket sevärt utöver själva matchen – inte minst att förbundskapten Garpenlöv är på plats. 17.30 drar drar vi igång!
Är Lundqvist fortfarande bättre än vi tror? Foto: Bildbyrån.
9 – Svenska målvaktsundret
Det finns en analysföretag som heter Clear Sight Analytics, som drivs av förre NHL-målvakten Steve Valiquette, som gör spännande analyser av målchanser. Många offentliga modeller tittar på varifrån skotten kommer, men de väver också in ytterligare data som passningar innan avslut, skymningar och andra relevanta faktorer.
Helt enkelt ett sätt att försöka avgöra hur tuff arbetsbörda målvakter ställs inför, och jag får intrycket av att det är en väldigt seriös och bra modell de arbetar efter. En sak de räknar på är +/- för målskillnad, det vill säga skillnaden mellan det förväntade antalet mål en målvakt skulle ha släppt in baserat på deras arbetsbörda och deras faktiska antal insläppta mål.
Deras data publiceras inte i sin helhet och bara månadsvis, men följande saker har jag sniffat rätt på via In Goal Magazines skribent Kevin Woodley och Valiquette själv.
*Den sjunde januari, alltså fram tills dess att Rangers började rotera på tre målvakter, var Henrik Lundqvist sjua i hela NHL med +8,96 mål hindrade.
*Den 14:e februari var Jacob Markström bästa i hela NHL med +22,06 mål och Robin Lehner var trea med +13,76.
*Den 20:e februari ledde Markström hela NHL med åtta stulna matcher (enligt Clear Sights definition). Linus Ullmark var för övrigt delad tvåa med fem.
Som jag sa ovan är Lundqvist förmodligen bättre än vad vi ger honom credd för, men även utöver honom är det en bra tid för svenska målvakter. Anders Nilsson och Marcus Högberg kommer högst sannolikt att vara Senators duo nästa år, Linus Ullmark har något bra på gång i Buffalo – och framför allt så har vi två Vezina-kandidater i Jacob Markström och Robin Lehner.
Sverige har aldrig vid samma tillfälle haft två målvakter av den här kalibern i NHL och det är bara att njuta av det.
8 – Rangers ljusa framtid, långsiktigt
Eftersom att Rangers har mycket fans i Sverige gissar jag att jag riskerar att få en redig famn hipster-hat om jag talar gott om dem (vilket är befogat, jag gör det egentligen bara för lajksen) men jag är väldigt positiv till den här klubbens närmsta kommande säsonger – i synnerhet säsongen 2021-22.
Artemi Panarin, Mika Zibanejad, Chris Kreider och Jacob Trouba (och spelare X de sajnar i sommar, typ Torey Krug/Alex Pietrangelo/dylikt) kommer fortfarande vara hyfsat i sin prime. Kaapo Kakko, Adam Fox och Igor Shesterkin bör vid det här laget vara rejält varma i kläderna
Lönetaksmässigt så är de då också utan Henrik Lundqvists, Marc Staals och Brendan Smiths lönetaksträffar, något som skulle frigöra cirka 18,5 miljoner som kan spenderas betydligt mycket mer effektivt.
Addera att Kakko och Fox ännu kommer att ha ett år kvar på sina rookiekontrakt, och Mika dito på sitt lagvänliga kontrakt, och det är lite av det perfekta läget att gå för det.
Om de draftar bra i sommar (de har totalt tio val varav två i den första rundan), värvar smart och får en smak på slutspel nästa vår så tror jag att de kan vara redo att på allvar utmana om en titel våren 2022.
7 – Rangers ljusa framtid, kortsiktigt
Varför inte vara ännu mer positiv till blåskjortorna, när vi liks är igång. New York Rangers är lite löst med i slutspelsracet i kraft av ett sanslöst bra februari (12 segrar på 15 matcher inför nattens omgång, näst bäst poängprocent per match efter Vegas).
De straffas också av att spela i ligan bästa conference och division (de hade varit tvåa i Pacific med nuvarande poängtotal), men den här laget gör ingen dum säsong.
De har tappat sin bästa målvakt i Igor Shesterkin men samtidigt så har de också fått lite tillfällig arbetsro i den obekväma situationen som uppstod med tremålvaktsrotation, och Henke och Georgiev är ingen dum duo.
Rangers kan på riktigt göra en liten push här på våren och om inte annan tror jag det är nyttigt för laget att spela viktiga matcher hela vägen i mål, även om det till slut inte blir något slutspel.
En stor anledning till deras enormt starka spel på senast stavas Mika Zibanejad. Mika gick in i nattens omgång som den poängbäste spelaren i hela NHL under februari, med 12+11 på 15 matcher.
Han är en gigant.
Trots flera missade matcher så toppar Mika svenskarnas interna poängliga. Foto: Bildbyrån.
6 – Mika the MVP
Härom veckan skrev jag här i spalten att Mika Zibanejad skulle kunna vara den bästa svensken i hela NHL den här säsongen. Låt oss titta lite närmare på varför jag kommer med sådana kraftfulla uttalanden.
*Förtroendet
Jag säger inte att David Quinn älskar Mika Zibanejad, men jag kan berätta att han är femma i ligan bland centrar för total istid per match (21.24), sexa gällande boxplay (2.42), 14:e i powerplay (3.27) och 25:a i lika styrka (15.15).
Fick Rangers coach bestämma skulle 93:an bara komma av isen för omspolning.
*Produktionen
I skrivande stund är Mika delad nia i hela NHL i poäng per match (1,24, delad med Jack Eichel). De närmsta namnen bakom (bakom!) honom är Patrick Kane, Sidney Crosby, Jonathan Huberdeau, Auston Matthews och Mitch Marner.
Mika har missat ett dussintal matcher men håller ett 82-matcherstempo värt 49 mål och 101 poäng. Betänk också att det inte är någon Panarin-effekt. De två spelar inte ihop särskilt mycket i fem mot fem, och Panarins intåg har dessutom gjorde att Zibanejad tappat sin plats till vänster i PP där han hade så stora framgångar ifjol.
Givetvis gynnas han av att motståndarnas defensiva fokus till viss del läggs på ryssens kedjor, men o andra sidan drar han ett enormt lass defensivt – betänk att Zibanejad missat 13 matcher den här säsongen och ändå startat fler byten i försvarszon än någon annan Rangers-forward.
*Pondusen.
Lägg det här i kategorin svårdefinierat och luddigt, men Mika har en aura av beslutsamhet kring sig – gå tillbaka och kolla hans sudden-avgörande mot Islanders i tisdags eller laserhandledaren mot Montreal i torsdags, och säg sedan att det är inte är en man som osar av kraft och självförtroende.
Mika kan göra allt offensivt, vare sig det är att fördela puck, avsluta eller skapa ytor med sin teknik och styrka, och defensivt är han Rangers stora stöttepelare. Det här är Sveriges mest komplette forward.
5 – Flyers flyger, med en brunkig kapten
Eftersom Flyers-supportrar är notoriskt aggressiva och snara till våld så vore det ju synnerligen ogenomtänkt av mig att inte också ge det här laget lite välförtjänt ros, efter att ha orerat så om Rangers förträfflighet.
Philadelphia är nämligen det delad fjärde bästa laget i NHL i februari (inför nattens omgång), i kraft av 9 segrar på 13 matcher. Kapten Claude Giroux har gjort 12 poäng på 13 matcher den här månanden, efter tämligen blygsamma 35 på de första 50 (sett till standarden han satt för sig själv).
Låt oss dock ge Giroux lite kärlek han också.
Han är känd som en offensiv maskin, men han har tagit en riktig brunkarroll i år. Han har startat 241 5v5-byten i egen zon – det är 66 fler försvarszonstarter än närmsta Flyers-forward bakom honom (Sean Couturier).
Han är näst mest använda forward (efter Couturier) när motståndarna plockar målvakten och snittar en minut per match i boxplay. Så ja, man hade velat se mer poäng men han gör andra bra saker också.
Dessutom är hand känd för att vara lite av en gris. För att citera Tyler Seguin: ”Han är förmodligen den trevligaste killen i ligan när jag träffar honom, men den elakaste på isen. Han är helt enkelt en ful, grinig spelare” (sagt med glimt i ögat).
Giroux är en spelare som kan smälla på och som gillar att snacka på isen. Vi minns alla hur han gick efter Crosby när han stod på toppen av sin förmåga, verkligen försökte utduellera en hel generations bäste spelare.
Giroux slår mig som den typen av spelare som kan titta på laget runtom sig, titta på laget han möter och inse att motståndarna är mycket bättre – men istället för att sura ihop över det bara tänka att om han bara överglänser deras stjärna, då finns det en chans.
Han är 32 nu och har sannolikt sin bästa hockey bakom sig, men det vore kul att se vilken växel han kan hitta om Flyers lyckas göra en push i slutspelet.
Kommer Couturier att knipa Selke Trophy? Foto: Bildbyrån.
4 – Sean Couturier
Epitet som Flyers bästa spelare har Giroux dock fått släppa. Den äran tillfaller numer Sean Couturier, tvåvägsesset som håller ordning och reda i mitten för Flyers. Den här mannen driver Flyers. Inför torsdagens omgång var han +19 i 5v5. Utan honom är Flyers –4.
För att åskådliggöra effekten kan man kolla på den forward i laget som har bäst målskillnad utöver Couturier – Jakub Voracek.
Så här ser splitten ut då.
Voracek/Couturier tillsammans: +12
Couturier utan Voracek: +7
Voracek utan Couturier: +/- 0.
Man anar ett mönster på vem som driver resultaten. Givetvis vet vi dock också att mål ibland kan vara slumpartade, och därför tittar man ofta på underliggande statistisk. Couturiers förväntande målfördelning på 55,97 procent är föga förvånande bäst i laget.
De tre forwardsen som har bäst fördelning av förväntade mål efter honom är James van Riemsdyk, Claude Giroux och Travis Konecy. I samtliga tre fall hade spelarna bättre xGF med honom än utan, och i samtliga tre fall hade Couturier bättre xGF än spelaren om de var ifrån varandra.
Den här mannen driver helt enkelt resultat på ett löjligt imponerande vis. Jag hade honom som tvåa på min Selke i Mid Season Awards (efter Ryan O’Reilly) men mina kollegor gillade honom mer och han blev utsedd till bäste defensive forward i halvtid.
En spelare att verkligen hålla ögonen på på söndag.
3 – Oflyt för Elias
Den ende svensken som kan utmana Mika Zibanejad om titeln som bäste blågule forward är Elias Pettersson. Intressant sak om Elias: han är tvåa i hela NHL med 13 ramträffar den här säsongen. En miss är alltid en miss, oavsett om det är nära, men det säger oss kanske något om att hans redan imponerande produktion hade kunnat vara ännu bättre.
På tal om redan imponerande produktion som hade kunnat vara bättre: den som leder ramträffsligan är Leon Draisaitl, 14. Ni vet han som har gjort 99 poäng på 64 matcher den här säsongen.
2 – Tidernas stolpskott
Okej, man var ju tvungen att snöa in sig lite på den här också. NHL har fört data över ramträffar sedan 2009-10 och alla tiders stolpskott är ingen mindre än Alexander Ovechkin, som under sagda tidsspann haft jämna 100 puckar i ramen.
Kanske inte så oväntat i och med att han är den som gjort flest mål och skjutit flest puckar under det tidsspannet.
Tittar vi dock på enbart svenskar så hittar vi en liten olycksfågel. Alexander Steen är bara sexa i gjorda mål för svenskar och fyra i antal skott på mål, men han är med stor marginal (11 framför tvåan Erik Karlsson) den med flest ramträffar med 61 stycken.
Osis.
Stolparna är knappast Alexander Steens bästa vän. Foto: Bildbyrån.
1 – Öviksdominans
Jag passade på att ta några dagar i den förlovande hemstaden i samband med det här Sverige-besöket och det har som alltid varit en fröjd. Kanske till och med lite extra då isen legat spegelblank i inre hamn och diverse sorglösa hockeymatcher har utförts.
Vän av spalten vet att jag nu och då helt skamlöst tar tillfället i akt att pumpa upp bedrifter från hemstädernas stora söner. Som ni vet är de enda svenskar som vunnit NHL:s poängliga lirare fostrade i Ö-vik (Peter Forsberg, Henrik Sedin, Daniel Sedin) men om vi expanderar till andraplatser är dominansen lika total.
Här är alla svenskar som slutat etta eller tvåa i poängligan.
Ö-vik
Peter Forsberg (1, 2)
Markus Näslund (2, 2)
Henrik Sedin (1)
Daniel Sedin (1)
Resten:
–
Samtliga sex topp två-placeringar i svensk historia har uppnåtts av lirare från Potatis-Pelles stad. Sagt det förr, säger det igen: Markus Näslund får aldrig det erkännande han förtjänar.
Vad händer om vi expanderar till topp tre?
Ö-vik:
Peter Forsberg (1, 2)
Markus Näslund (2, 2)
Henrik Sedin (1)
Daniel Sedin (1)
Resten:
Kent Nilsson (3)
Okej, nu hände det något i alla fall. Topp fem?
Ö-vik:
Peter Forsberg (1, 2, 4)
Markus Näslund (2, 2, 4)
Henrik Sedin (1, 4)
Daniel Sedin (1)
Resten:
Kent Nilsson (3), Mats Sundin (4), Nicklas Bäckström (4), Erik Karlsson (4)
Säg mig att det här är inte är sjukt? Vi har har 13 topp fem-placeringar i poängligan i historien och nio av dem kommer från nolaskogsare.
