Välkomna till Löntas Lördagslista. Här rankar jag de tio mest oviktiga sakerna jag vill berätta om för er – från faktiskt relevant till total oväsentlighet.
Häng med och se om du orkar ta dig hela vägen ner.
10 – Deutschland über alles
Tyskland, anförda av stortalangerna Moritz Seider och Tim Schültze, gjorde ett riktigt fint JVM och det är mycket goda nyheter för hockeyvärlden. Leon Draisaitl har visserligen gått lite trögare på slutet men han är en av NHL:s absolut bästa spelare.
Seider valdes som sexa i den senaste draften och Detroits förhoppning är att han ska bli en minutätande förstaback – och Schültze spås kunna gå högre än så.
Kollektiva och individuella tyska framgångar är riktigt viktigt för hockeyn och NHL. Anledningen stavas pengar.
Hockeyn är en sport som har svårt att växa då dess rötter uppenbarligen finns i länder där det är rejält vinterklimat och de allra flesta människorna i världen bor inte på sådana platser.
Att på allvar slå sig in på den tyska marknaden vore guld. Landet har över 83 miljoner invånare och är Europas största ekonomi. Som kontext kan man säga att det bor fler människor i Tyskland än det gör i Kanada, Sverige, Finland, Tjeckien och Slovakien – tillsammans.
Jag tror detta kittlar ligan enormt. Adderar man dessutom att Österrike och Schweiz (till strax över 60 procent) är tyskspråkiga, har strax under nio miljoner invånare vardera och också är länder med ekonomiska muskler så kan ytterligare mediabevakning och tyska sändningar växa sporten ”gratis” även i de länderna.
Om vi inom ett par år har tre riktiga stjärnor med tysk bakgrund så borde NHL jubla.
9 – Olofssons siffror
Pratade med Victor Olofsson i förra helgen, som ju dessvärre är skadad och inte kommer tillbaka förrän någon gång i februari.
Vid tillfället för skadan hade Olofsson 35 poäng på 42 matcher. Här är en fullständigt lista på svenska rookies som sedan 90-talets början spelat minst 41 matcher och snittat mer poäng per match än Olofsson.
*Peter Forsberg
*Mikael Renberg
*Nicklas Bäckström
*Elias Pettersson
Nu får vi så klart aldrig veta om Olofsson hade kunnat hålla ett snarlikt tempo resten av våren om han fått vara frisk, men det är ändå imponerande.
Olofsson hade kunnat halvera sitt produktionstemp de återstående 40 matcherna och han hade ändå kommit in på 23 mål och 51 poäng. Hade han hållit samma tempo hade det givet honom 31 mål och 68 poäng.
Sedan 80-talets glada dagar har den måltotalen bland svenska rookies bara överträffats av Mikael Renberg, och poängen enbart av Renberg och Nicklas Bäckström.
Nåväl, så blir det inte. Men värt att uppmärksammas.
"Goalofsson" fock målfira i Globen. Foto: Bildbyrån.
8 – Olofssons rapport
Vår studiomatch i helgen är just Olofssons Buffalo mot Vancouver, med så mycket blågult på isen att det lär bli en grön sörja av alltihop. Olofsson är alltså dessvärre inte med, men han fick ändå kommentera tre olika ämnen inför den här tillställningen:
*Det senaste mötet lagen emellan, som Vancouver vann med 6–5 sudden.
– De var riktigt bra, kom ut otroligt hårt och vi hängde inte riktigt med i den första perioden, de skapade otroligt mycket. Det var mycket offensiv och många lägen åt båda hållen. För publikens skull blir det förhoppningsvis något liknande.
*Rasmus Dahlin
– Han har sett otroligt bra ut sedan han kom tillbaka, det känns som att han har växt den senaste månaden. Han tar otroligt bra ansvar över hela banan och börjar verkligen hitta rätt offensivt. Han har varit väldigt bra i PP, och skapar mycket tid och yta åt våra forwards.
*Vad Buffalo behöver göra för att ta sig till slutspel.
– Tålamod är viktigt. När vi har spelat med bra tålamod och tajt försvarsspel så har kunnat stänga ner även många av de bästa anfallen i ligan. När vi gör det är vi ett riktigt bra lag.
18.30 på lördags slår vi upp portarna till NHL-studion. Undertecknad bidrar med ett nostalgisegment om The West Coast Express, en intervju med Rasmus Andersson om hans nya kontrakt och dessutom en Hall of Fame-pitch för en spelare som varit stjärna i både Vancouver och Buffalo.
Om det alltså inte räcker med några av ligans absolut mest kittlande unga spelare, en massa svenska lirare och dessutom två riktigt hungriga lag som vill bryta sina respektive slutspelstorkor.
7 – M(arkström)VP
Vancouver då? Vi sjunger ofta, och med rätta, Elias Petterssons lov. Det finns dock en annan blågul hjälte i det här laget som åtminstone klubben själva tyckte var ännu viktigare än Pettersson ifjol – Jacob Markström, som blev utsedd till Canucks MVP efter förra säsongen.
Givet att han ifjol stod för en säsong klart bättre än något annat han gjort på NHL-nivå så varnade jag i somras för att dra för stora växlar av det. Målvaktsspel är såpass svårbedömt att jag ansåg att det var på sin plats.
Så här långt har Markström dock gjort allt man någonsin kan begära av honom. Först och främst ska vi komma ihåg att Jacob Markström gått igenom en oerhört tuff höst på det personliga planet, efter hans pappas bortgång.
Trots det har han tagit sig an en enorm arbetsbörda där han startat 30 av de första 40 matcherna han varit tillgänglig för.
Även i matcherna som sådana har han fått jobba mer än de flesta av sina kollegor – av de 42 målvakter som kommit upp i 1000 spelade minuter i onsdags så var Markström åtta i skott mot sig per minut och tolva i farliga avslut emot.
Markströms ligger runt 91,4 i räddningsprocent, tolva i den gruppen. I en allt annat än enkel situation är Markström hållit ihop sitt spel på ett imponerande vis.
Ovanpå det så är faktumet att Markström på många sätt blivit en emotionell ledare i det här unga Canucks-laget. Han osar vinnarskalle och kravbild. Han nöjer sig inte med mindre än excellens från sig själv och det sätter också krav på omgivningen.
Jacob Markström är enormt, enormt viktig för det här laget.
Framtiden i Vancouver är ännu osäker för Markström. Foto: Bildbyrån.
6 – Markströms framtid
Jacob Markström har utgående kontrakt och hans situation är oklar – i mitten på december rapporterade Sportsnet att Canucks ännu inte hade inlett förhandlingar med svensken. Situationen kompliceras av den stundande expansionsdraften och Vancouver länge trott på att Thatcher Demko är den som i det långa loppet ska bli deras förstemålvakt.
24-åringe Demko har dock i ärlighetens namn inte visat så mycket på den här nivån, och det finns inga garantier (även om Markström är ett tydligt exempel på att målvakter kan behöva tid för att blomstra).
Med sommarens värvningar av JT Miller och Tyler Myers så visar Vancouver att de ämnar vinna väldigt snart, och varför då inte satsa på den målvakt som har hållit en högre nivå?
Med utespelare är det en annan sak, målvakters steg från talang till kompetent NHL-spelare är så mycket svårare att förutspå.
Baserat på Jim Bennings historik (han hatar inte direkt veteraner) tror jag att de kommer lasta upp ett marknadsmässigt kontrakt till Markström. Sidonot är att jag tror att marknadsmässigt kommer att krävas. Markström vill garanterat vara kvar i Vancouver, men det här är samtidigt sannolikt hans största casha in-möjlighet i karriären och han bör nog försöka ta den.
Semyon Varlamov fick fem miljoner/säsongen över fyra år i somras. Det var ett märkligt kontrakt, men jag tror Markströms läger kommer peka på det. Min gissning är strax under fem över fem år.
5 – Inte skulle väl Jumbo…?
San Jose är mer eller mindre rökta i slutspelsjakten. De kan mycket väl vara helt avhängda när trade deadline närmar sig och vi måste ställa oss frågan: skulle Joe Thornton överväga en vår någon annanstans för chansen att vinna?
Han har fått frågan och skjutit ner den totalt, och sagt att han tror att Sharks kommer gå till slutspel, men mycket kan hända innan deadline.
40 år gammal är han verkligen inte den spelare han var och han kan överhuvudtaget inte göra mål längre – men han macka kan han fortfarande slå.
När jag kikade tidigare i veckan var han Sharks mest frekventa assistmakare per spelad minut i 5v5 och faktiskt 23:a i hela ligan i den disciplinen bland de 300 spelarna som spelat mest i höst.
Hans underliggande statistisk är också bland de bättre i ett Sharks och på pappret är han en spelare som borde kunna hjälpa en utmanares botten sex.
Då har vi inte ens adderat den mänskliga faktorn. Thornton är en av ligans mest älskvärda figurer och hans historia är välkänd. Ingen spelare behöver väl egentligen extra motivation när det vankas slutspel, men att få chansen att spela Jumbo Joe till sina första Stanley Cup borde ändå vara ytterligare en liten skvätt tändvätska, om veden inte redan är helt mättad.
Nu verkar Thornton inte vilja spela någon annanstans än i San Jose, men folk har ändrat sig om större saker än så.
Utan någon som helst insyn i hans situation: här några lag som poppar upp i min skalle när jag tänker på Thornton-trejd:
Pittsburgh – Ett tunt lag som drivs av sina två superstjärnor Malkin och Crosby (när de är friska). Faktiskt kanske också ett av lagen där injektionen av Thorntons personlighet och Cup-jakt skulle kunna göra en skillnad – en stor del av det här laget har trots allt redan minst en ring.
Och Jim Rutheford är inte den som den när det gäller att lösa trejder.
Tampa Bay – Av någon anledning ser jag det här som ett potentiellt riktigt bra äktenskap. Det har talats vitt och brett om hur injektionerna av Patrick Maroons och Kevin Shattenkirks personligheter har hjälpt omklädningsrummet, och jag tror att Thorntons livsaptit och kärlek till sporten skulle vara ytterligare en strålande addition på det planet.
Det är ett lag med en bred forwardsuppsättning som är byggda för fart, men om man bryter av det med en fjärdekedja med Maroon och Thornton som djupt nere i zon cirklar runt med pucken som två oantastbara hangarfartyg så skulle det potentiellt kunna ge laget en till spännande dimension.
Colorado – Jag inbillar mig att Thornton om han trejdas hellre skulle gå österut, för att slippa hamna hos en Sharks-rival, men Colorado är ett av lagen i väst som det faktiskt finns reson i.
De är visserligen ligans mest produktiva lag men de skulle nog ändå inte må dåligt av lite mer bredd, och det finns utrymme för förbättring i powerplay.
Addera att de är ligans yngsta lag och säkert skulle må bra av Thorntons ledaregenskaper i ett slutspel där de faktiskt har alla möjligheter att gå hela vägen (och att han skulle vara såpass billig att landa att det inte skulle ta viktiga tillgångar från resten av Avs fönster som precis öppnats).
Dallas – Ett till västligt lag där det inte finns någon direkt rivalitet med San Jose. Än viktigare: de har ett riktigt blekt powerplay och producerar totalt sett minst mål av alla slutspelslag. Och då har vi inte ens berört det uppenbara faktumet att mångårige radarpartnern Joe Pavelski numer lirar här.
Boston – De infriar ett par saker jag tror är viktiga. Ur Thorntons perspektiv att de är ett östligt lag och att de ser ut som en stark utmanare (jag tror inte att han dyker upp i ett Wild Card-lag) och ur klubbens perspektiv så är de ett framtungt lag som skulle kunna må bra av lite offensiv från sin botten sex.
Ändå är det någonting som skaver när jag tänker på det här. Jag kan bara inte riktigt sätta fingret på vad…
Melker Karlsson är inne på sin sjätte säsong i Sharks. Foto: Bildbyrån.
4 – Melker då?
En Sharks-trejd som kanske är aningen mer sannolik är att Melker Karlsson skeppas till en utmanare. 29-åringen sitter på ett utgående kontrakt (värt två miljoner per säsong) och min gissning är att han byts bort – välinformerade Craig Custance på The Athletic pekade också ut Karlsson som en av 25 spelare han kan ses flyttas vid deadline.
Ni kommer inte få läsa spaltmeter om det här, för Melker är uppenbarligen inte det mest spektakulära namnet på marknaden.
Vad han tillför är bredd och framför allt boxplaykompetens – Karlsson är en viktig del i det Sharks-bp som faktiskt varit ligans bästa den här säsongen, och totalt sett femma i ligan de föregående tre säsongerna.
Melker Karlsson har sina begränsningar som spelare – han har inte gjort över 30 poäng på en säsong sedan han spelade J20 – men han har också tydliga tillgångar. Han är smart nog för att spela med bra spelare (han fungerad bra både med Joakim Lindström/Oscar Möller i Skellefteå och även med Joe Thornton/Joe Pavelski i början på sin Sharks-karriär) och dessutom är han totalt orädd.
Melker tar stryk som få andra, i form av täckta skott, crosscheckar framför mål och tacklingar i sarghörn, och han bara fortsätter köra.
Han har också en fin slutspelshistorik. De senaste två åren har varit bleka produktionsmässigt, men när Sharks gick till final 2016 så hade han 5+3 på 24 matcher och i SHL har han klart högre poängsnitt per match i slutspel jämfört med grundserie (0,45 mot 0,31).
Vem kan tänka sig vara intresserad av en slitvarg från Västerbotten? Colorado har ett tämligen blekt boxplay för att vara en potentiell utmanare och skulle kunna må bra av ett breddnamn med rutin från stora matcher (jag tror inte de lägger så stor vikt vid SM-finalerna, men en Stanley Cup-final och ytterligare en conferencefinal är inte fy skam).
Jag tror inte att Melker är vad Edmonton behöver, men det är lite önsketänkande att han skulle hamna där. Det finns någon del av mig som tror att han skulle kunna snubbla in i en galet het streak på McDavids högerflank.
En breddforward av det här slaget är billig – det behöver inte kosta mer än ett sjätterundeval – och något lag lär ta chansen för att bredda sin trupp och förbereda sig för eventuella skador.
3 – Tröjnummersspaning
Härom dagen kom min gode vän Peter Sibner med en strålande reflektion gällande Vancouvers märkliga nummer: de har en förstamålvakt med 25, deras bästa sniperytter har nummer 6, de har en nummer 88 (Adam Gaudette) som bara gör en halv pinne per match och deras framtida (nuvarande?) superstjärnor Elias Pettersson och Quinn Hughes har 40 och 43.
Avigt.
Också mycket alert av den gode Sibner, och jag började tröska ämnet i skallen. Här är några andra reflektioner gällande tröjnummer:
*Spelar du i Tampa och är en vänsterfattad forward av hyfsat normal talang- och storleksnivå så måste du tydligen ha en sjua på ryggen. Se Alex Killorn (17), Anthony Cirelli (71), Mathieu Joseph (7) och Yanni Gourde (37). Ifjol hade de dessutom Adam Erne (73) som föll in i det här facket.
*Ibland kan jag gilla när målvakter bryter mönster med lite udda nummer. Ta till exempel Mike Smith, som lirar med 41 (för att han var så less på att byta nummer när han skickades mellan olika lag). Det ser snyggt ut, tumme upp.
Mitt förstående för nymodigheter har dock en gräns och den går DEFINITIVT innan hans kollega Mikko Koskinen. 19 på en målvakt är ett rent ögonsår och ingenting annat.
*Ettan har blivit hipstrig. Detta en gång ack så vedertagna målvaktsnummer har denna säsong bara använts av tre slipsar, varav två är valpar som inte är ordinarie (Eric Comrie och Ukko-Pekka Luukkonen).
Den enda etablerade NHL-målvakten som spelar med 1 är Thomas Greiss. Det hade jag aldrig kunnat gissa.
*Det är hyfsat trendigt att lira med sitt födelseår på ryggen, även om denna trend nog inte kom igång förrän sent 80-tal. Det finns fortfarande ett dussintal spelare födda 1984 i ligan, men ingen av dem har 84 på ryggen.
Faktum är att bara en enda spelare gjort ett framträdande med det numret på ryggen i vinter och det är William Lagesson, av alla människor.
*NHL:s vanligaste nummer är 28, vilket jag nog inte hade gissat. Det här draperats över länden på 25 lirare den här vintern. Elias Lindholm är med andra ord riktigt basic.
2 – Wilda observationer
Minnesota Wild var i stan i torsdag och här kommer lite slumpmässiga reflektioner kring dem.
*Det är lite Jamie Benn över Jordan Greenway. Tycker mig ana det i alla fall, när han stannar upp bakom förlängda och suger åt sig bevakning innan han levererar passningar med silkeslena händer.
Eller så är det bara för att han kör typ samma tejpning som Benn, med bara något varv extra.
Hur som en rolig spelare att titta på.
*Jag tror helt ärligt inte att Zuccarello flexar sin klubba när han skjuter handledsskott. Den är för lång för det. Han måste liksom bara svepa iväg gammeldags dragskott.
*Det finns väldigt få saker med som är spektakulärt med Jonas Brodin. Han är en spelare man behöver titta på en hel match för att uppskatta, och det gjorde jag i torsdags.
Stark i närkamperna och klok i beslutsfattandet. Osexigt men ack så effektivt.
*Ryan Suter är riktigt gubbstark.
*Minnesota var, i alla fall just inte den här kvällen, så tråkiga som jag och andra slentrianmässigt tror. De saknar den riktiga spetsen men har gedigna spelare och skaplig bredd, så de kan skapa byte efter byte. Dessutom var det fysiskt och härligt.
Just bristen på spets tror jag blir för utslagsgivande (närtidshistorien säger att man behöver elit-talang för att vinna i den här ligan) men jag vill ändå ge dem lite välförtjänt credd.
1 – Pukken är inne
Man hatar inte när målvakter gör mål, och framför allt inte när en sådan hyvens kille som Pekka Rinne får göra det. En av de absolut trevligaste människor jag stött på under mina år här borta. Var bara det.
