Välkomna till Löntas Lördagslista. Här rankar jag de tio mest oviktiga sakerna jag vill berätta om för er – från faktiskt relevant till total oväsentlighet.
Häng med och se om du orkar ta dig hela vägen ner.
10 – Intervjun
Det första först. När jag skriver de här raderna så sitter jag i Vancouver och har precis träffat Daniel och Henrik och pratat om livet efter hockeyn och förväntningarna inför ceremonin på onsdag.
Den intervjun ser ni i paus på NHL-studion på söndag, som startar 18.00 och ramar in Detroit mot Boston. Undertecknad bidrar med lite trejdfunderingar, Lidas-nostalgi och framför allt då den här intervjun.
Nu vidare till att lista bröderna storhet.
9 – Produktionen
Den uppenbara först – under NHL:s nu över 100-åriga historia så har totalt bara 30 spelare vunnit NHL:s poängliga och bara tre av dem är svenskar (Peter Forsberg och bröderna) och det här sätter dem så klart i väldigt exklusivt sällskap.
Henriks 112 poäng är den fjärde högsta totalen av en svensk någonsin och Daniels 104 året efter kommer in på åttonde plats – men det gör det heller inte full rättvisa.
Använder man hockey-reference.com:s verktyg där de utjämnar poäng från olika eror så är Henriks säsong de facto den bästa svenska någonsin och Daniel kommer in på en fjärdeplats.
Anpassat för era är Henriks 83 assist den säsongen också den bästa noteringen någonsin av en svensk (i faktiska siffror tvåa bakom Forsberg personbästa 86). Henrik vann på toppen av sina förmåga tre raka assistligor och var topp fem tre gånger till – Henrik slutade topp tio i poängligan fyra gånger medan Daniel gjorde det två gånger.
När de stod på toppen av sina förmågor var de snudd på ostoppbara – Art Ross-åren gjorde Canucks i 5v5 mer än dubbelt så många mål som motståndare (137 mot 67) när bröderna var på isen tillsammans – och när de var på isen tillsammans i powerplay de här två åren producerade de 83 mål men släppte bara in 3.
Deras kemi var nästan kuslig.
Daniel och Henrik hyllas i Vancouver. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån.
8 – Tuffheten
Alla vet exakt hur mycket stryk Daniel och Henrik tvingades ta på isen under sina år i ligan. Betänk att de kom in ligan år 2000, under dead puck-erans värsta år, som två tämligen blygsamt byggda pojkar, under en tid då alla backar skulle väga 100 kilo och vara mer precisa i sina slashingar än i sina förstapass.
Så klart ett enormt stålbad, och även om regeländringarna efter lockouten tog bort en hel del av det så var de fortfarande uppenbara måltavlor. Dels för att motståndarna visste att nyckeln till att slå Vancouver var att försöka få dem ur balans, dels för att deras spelsinne med puckinnehav djupt nere i sarghörnen helt enkelt gör fysisk kontakt oundviklig.
Med allt det sagt är det ändå den mentala tuffheten som står ut. Tänk dig att komma över till Nordamerika i en tid då internet inte var en grej och NHL var något mytomspunnet och engelska var ett språk man som svensk inte automatiskt behärskade. Tänk dig vidare att du då bestämmer dig för att du ska spela på ett helt annorlunda sätt än vad i princip varenda tränare och åskådare tycker man ska.
Tänk dig att du blir ständigt häcklad och öppet kallad saker som ingen skulle acceptera idag och att resultaten dessutom inte riktigt kommer – och att du ändå fortsätter att spela på det sättet.
Liksom svenskar före dem så blev Daniel och Henrik pionjärer i sitt fokus på puckinnehav, något som hela ligan sedan följde efter (om än inte på deras oefterhärmliga vis).
För det här krävdes det enorm skicklighet, men den fick bara utrymme att lysa tack vare deras obändiga tro på sig själva och deras enorma mentala styrka.
7 – Vinnarna
Finalförlusterna med Modo 1999 och med Canucks 2011 kommer alltid att förfölja dem och det är plumpar i protokollet – men man ska också komma ihåg att de har både ett OS-guld och ett VM-guld på meritlistan.
I OS 2006 spelade de en mer undanskymd roll men gjorde ändå fyra poäng vardera på åtta matcher – varav två av målen de tillverkade kom i kvart och semi.
Deras stora show var dock så klart guldet på hemmaplan i VM 2013 - det är en av de mäktigaste grejerna jag fått uppleva på nära håll (jag jobbade då för Expressen). Det där tämligen profilfattiga laget som slutade som hjältar var helt uträknade efter en usel inledning på turneringen – och det ändrades inte förrän två ”utomjordingar” (som materialare ”Pudding” kallade dem) anlände.
Vad de gjorde på isen såg alla men det tål att upprepas – på fyra matcher gjorde Henrik 4+5 och Daniel 2+4 – och på sant Sedin-manér lyfte sin kedjekamrat till nya nivåer. Trots på pappret sämre klart motstånd så var Loui Eriksson 2+0 de första sex matcherna i VM – de fyra efter brödernas intåg var han 3+5.
Vi kan också snacka clutch: de låg bakom båda målen under ordinarie tid i straffsegern mot Kanada (och fick sedan tacka Fredrik Petterssons för att hans bössa vägde upp för deras mindre framstående egenskaper i straffläggningen). I semin mot Finland låg de bakom alla tre mål i en 3–0-seger och tillverkade sedan hälften av målen i finalsegern mot Schweiz (6–1).
De var magiska på isen, men för mig stod också ledaregenskaperna ut enormt mycket – till exempel så kallade de till möte med laget bara timmar efter att de landat efter maratonflygningen från Vancouver för att utvärdera situationen laget var i.
De satte ett exempel med sin enorma hängivenhet, genom att exempelvis vara på hallen 45 minuter före alla andra spelare och att kolla extra video utöver ledarstabens genomgångar.
Jag tycker också att de visade vägen genom hur självsäkert de uttryckte sig i media (något jag själv minns att jag reagerade på eftersom man fortfarande hade den försynta bilden av dem) och hur tydligt det var att de ville ha så mycket ansvar och istid det bara gick.
Swagger är inte det första ordet man associerar med bröderna, men det var det som de gav laget – och i mitt tyckte är deras VM 2013 bland det mest dominanta insatserna av några spelare någonsin i Tre Kronor-tröjan.
Tvillingarna firar VM-guldet 2013 i Kungsträdgården. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån.
6 – Spelsinnet
En sak som glöms bort med bröderna Sedin är att de faktiskt inte hade några framstående fysiska egenskaper. De flesta superstjärnor i ligans historia har genom historien haft någon atletisk förmåga som stått ut. Ta till exempel Peter Forsberg var stark som en oxe och Mats Sundin var en orubblig jätte, eller dagens fartvidunder som Connor McDavid och Nathan MacKannon.
Daniel och Henrik var dock varken stora, starka eller för den delen kvicka och explosiva. De var vältränade utan dess like, men det berodde mer på en enorm dedikation än medfödda förmågor.
Så hur kan två spelare födda med rätt ordinära fysiska verktyg och som inte hade några imponerande skott eller ens förmågan att kontinuerligt göra bort motståndare en mot en lyckas så bra? Svaret är så klart spelsinne.
Kollar du spelare genom historien som vunnit poängligan så får du söka hårt för att namn som lutade sig mer mot spelförståelse än dessa två och det säger bara en sak: deras spelsinne är bland det bästa vi någonsin sett.
För egen del var det också därför de var mina favoriter (kanske att Ö-vikspatriotismen kan ha något att göra med det också…). När vi spelade landhockey som små så var det insticken som var det coola, inte att göra mål, och det var på grund av dem. I mina ögon finns det inget mer underhållande i hockey än finare passningsspel, och vilka gjorde det bättre än de här två?
5 – Humanismen
Det sista sist: ni har alla hört vilka enorma personer de här två är och det stämmer verkligen. Det är nästan kusligt hur man från tonåren kan få sådan enorm uppmärksamhet som dem, först hemma i Sverige och sedan i en notoriskt tuff hockeymarknad som Vancouver, och ändå aldrig göra ett snedsteg.
De har berömt alla människor med respekt och gett tillbaka så oerhört mycket, inte bara i tid utan också i pengar – deras donation på 10,5 miljoner kronor för att hjälpa till att öppna ett barnsjukhus i Vancouver står ut som den största men är bara en av många.
Jag summerar det med en rad som Dallas coach Rick Bowness sa när jag frågade honom om Sedinarna tidigare i höst (han tränade dem under ett par år i Canucks):
– Min dotter brukade bli tokig på mig för att jag alltid sa att de är så bra människor att de är sådana som du vill att din dotter ska gifta dig med. Som pappa sa jag alltid ”om du kan gifta dig med någon som tvillingarna, då har du gift dig bra”.
4 – Erik till VM?
För dem av som antingen har den 1) goda smaken att inte hänga så mycket på sociala medier eller 2) den usla smaken att hänga där men ändå inte följa mig så bifogar jag nedan ett snack med Erik Karlsson om eventuellt VM-spel.
Jag förstår att mycket kan hända och att han bara kan snacka i hyfsat generella termer, men jag tycker ändå att det där låter som någon som är sugen på en sväng till Schweiz.
Jag vet att det är tidigt och att han bara kan prata i generella termer, men jag kunde inte låta bli att fråga – och nog låter det som att det att vi kan få se Erik Karlsson i Tre Kronor-tröjan i vår?#trekronor#viasatnhlpic.twitter.com/lU8Oj3LSIe
— Jonatan Lindquist (@Lindquistik) February 4, 2020
Vad får vi då i Erik? Det är inget snack om att det här inte varit Karlssons bästa säsong. Han började svajigt individuellt och laget har som helhet gått kräftgång, även om han själv har trendat i rätt riktning.
Karlsson är trots allt en av bara fyra ordinarie Sharks-spelare som står på plus i förväntad målskillnad och han har bäst målskillnad i fem mot fem efter kapten Logan Couture, är lagets näst mest använde back i boxplay och leder lagets interna poängliga (och är tia i den totala backligan).
Ögontestet då?
Jag såg honom också här i Calgary i tisdags när Sharks slog Calgary och jag kan varken säga bu eller bä om den insatsen. Karlsson stod inte ut i spelet med puck som han brukar göra, men han gjorde ändå en överlag stabil match i försvarszon.
Så av detta drar vi inga större växlar.
Vad jag kan säga att en revanschsugen Karlsson i Tre Kronor vore en enorm tillgång, och väldigt underhållande. Låtom oss hoppas på detta.
World Cup 2016 var Karlssons senaste landslagsuppdrag. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån.
3 – Beastmode Draisaitl
Det var en väldans massa saker som hände i Battle of Alberta i helgen, men en sak som vill jag snacka om med en veckas distans är hur dominant Leon Draisaitl. Han såg som han gjorde i den där serien mot Anaheim 2017 (som ledde till hans då väl generösa kontrakt) och var fullständigt dominant.
Draisaitl lurade folk som om de spelade med fel vinkel, stal puckar på Pavel Datsyuk-manér och om någon försökte göra detsamma av honom så musklade han bort dem som han vore en björn bland mårdhundar.
Eller något.
Bäva månde blivande slutspelsmotståndare om han vaknar på den sidan i en serie, då kan han ta över fullständigt.
Och det bästa av allt, för Oilers-fans, är att han gjorde det i en kedja utan Connor McDavid.
En not till på det hela: lätt att säga efter seger, men befriande att höra Oscar Klefbom säga hur kul det var att spela en så grisig match.
2 – Kovalchuk som pingvin?
I helgens funderare i studion kommer jag gå igenom de många trejdryktena som omger San Jose, både gällande svenskar och stjärnor. Givetvis är veteranerna Patrick Marleau och Joe Thornton hyperintressanta.
En annan åldrande stjärna utan Stanley Cup-ring är Ilya Kovalchuk, som är som pånyttfödd i Montreal och kan skeppas vidare vid deadline när Canadiens ser ut att gå mot att vara relativt avhängda då.
En dark horse i racet på honom tror jag blir Pittsburgh Penguins. Det känns på något sätt som en typisk Jim Rutherford-värvning att plocka in Kovalchuk i det här läget, och de har saknat högerfattad spets till vänster i powerplay sedan Phil Kessels utgång.
Rutherford har gjort klart att han vill vinna nu och är öppen för att plocka in rentals, och en Kovalchuk-värvning borde han kunna lösa trots att deras pool av talanger och draftval knappast kan beskrivas som djup.
1 – Bostons stjärnor fixar PP
Givetvis måste vi säga något om vår match vi visar också. Jag tänker inte sitta här och pumpa upp Detroit som ligans intressantaste lag, men Bruins är däremot väldigt kittlande i egenskap av att vara en av de främsta Stanley Cup-utmanarna.
Boston har ett av NHL:s bästa powerplay, inte minst tack vare David Pastrnak och Brad Marchand. Marchand styr från höger medan Pastrnak är avslutaren ute till vänster.
De bidrar dock inte bara i själva powerplayen, utan också till att fixa dem. När jag kikade i tisdags så var de från och med starten på säsongen 2017-18 och framåt trea respektive sjua i antal utvisningar de fått med sig.
Marchand hade hela 99, tvåa bakom Tom Wilson och Matt Tkachuk – ingen slump att just dessa tre retat gallfeber på motståndarna. I Wilsons fall har han dock tagit 18 fler utvisningar än han fått med sig medan Tkachuk har dubbelt så många utvisningar med sig som mot sig (102 mot 51).
Marchand är skapliga +17 medan Pastrnak är hela +42 i skillnad mellan tagna och dragna utvisningar.
På tal om Pastrnak: Fortsätter han att producera på det här viset kommer han att bli ett av NHL:s verkliga ansikten utåt, för han har onekligen personligheten för det. Pasta har alltid ett leende på läpparna och bjuder gärna på sig själv.
