Välkomna till Löntas Lördagslista. Här rankar jag de tio mest oviktiga sakerna jag vill berätta om för er – från faktiskt relevant till total oväsentlighet.
Häng med och se om du orkar ta dig hela vägen ner.
10 – Vem är den bäste svensken någonsin?
I vanlig ordning så brukar jag i denna spalt prata lite om helgens studio och så kommer det att bli även denna gång (Penguins mot Capitals går inte direkt av för hackor, 17.30 på söndag) men idag tänker jag också att ta tillfället i akt och redan nu pusha för nästa helgs studio.
Eder utsände kommer då nämligen vara på plats på Ringvägen och medverka i NHL-studion och vi kommer då att kicka igång en i högsta grad spännande lista: vilka är de 30 bästa NHL-svenskarna någonsin.
Jag har fått äran att sitta i juryn tillsammans med några av mina kollegor och jag ska villigt erkänna att det var enormt svårt och att jag redan nu fått kalla fötter på ett par av mina röster.
Den slutgiltiga listan skilde sig dock avsevärt från den jag lämnade in. Jag ska inte spoila för mycket just nu, men jag hoppas ni hänger med på den för det finns enormt många intressanta diskussioner.
Ta bara denna: vem är den bäste Henriken som någonsin spelat i NHL?
9 – Pressen på Elias
Vancouver Canucks är inte en legitim Stanley Cup-utmanare i år, de skulle faktiskt till och med kunna missa slutspel.
Med det sagt så är de i ett lag som spelar i NHL:s svagaste division och har en målvakt som är så het som någon i hela ligan, och deras GM har precis plockat in en skicklig men tämligen dyr rental (efter att ha trejdat bort sitt förstaval i somras och sajnat två dyra veteraner).
De har på grund av ett par mindre lyckade veterankontrakt en jobbig lönetakssituation, som kommer att bli enormt svår efter nästa år då Elias Pettersson och Quinn Hughes ska ha sina monsterförlängningar.
Var lämnar det oss? I ett läge där det har kan vara en chans så god som någon för Elias Pettersson att vinna Stanley Cup, redan hans andra år i ligan. Det låter sjukt men beroende på hur Jim Benning rattar framtiden kan det faktiskt vara så.
Nu, att Canucks skulle gå hela vägen i år skulle vara en enorm skräll. Jacob Markström skulle behöva stå på huvudet och Elias Pettersson skulle behöva vara MVP-mässig.
Det förstnämnda ser vi hända framför våra ögon. Det sistnämnda har vi sett glimtar av, men det skulle förmodligen behövas ytterligare en nivå till.
Kan han göra det? Risken finns att vi om tio år ser tillbaka på den här våren och tänker att hade han gjort det då, då kanske han fått vinna den där Stanley Cup-ringen som ännu lyser med sin frånvaro (och som definierar storstjärnors arv).
Ingen press.
Vancouver har inte varit i slutspel sedan säsongen 2014/15. Foto: Bildbyrån.
8 – Åskan mullrar i öst – och de kan bli ännu bättre
Jag såg Tampa Bay få spö av Vegas i torsdags, en syn som den här våren varit lika sällsynt som en tvåhornad enhörning. Den matchen i sig var inte särskilt imponerande, annat än två kliniska powerplaymål av Dödens Triangel Kucherov-Hedman-Stamkos (funderar på att försöka jobba in det), men vad de i stora drag gjort den här våren imponerar desto mer.
Sedan nyår är de tio poäng bättre än något annat lag (inför nattens omgång) och tar en vinstlinje som läser 20-3-1 – rätt gubbar producerar också: under har tidsspannet har Steven Stamkos 14 mål och 29 poäng på 21 matcher medan Nikita Kucherov tillsammans med Leon Draisaitl är 2020:s poängbäste spelare med 34 poäng (på 23 matcher).
De har dessutom plockat in Blake Coleman som tillför lite mer sandpapper till ett lag som saknat det, men han är också en kompetent hockeyspelare som kan sätta pucken i nät och är ett ess i boxplay. I honom och Anthony Cirelli har de skapat en potentiellt riktigt jobbig lina för motståndarnas bästa, medans Stamkos-Point-Kucherov (på hemmaplan) kan kalasa på andra motståndare.
Lightning ser läskiga ut, det gör dom.
Ännu läskigare för motståndare runtom i ligan: det finns klar förbättringspotential.
Deras powerplay, deras i vanligaste fall kanske vassaste vapen, är 12,9-procentigt under det här tidsspannet. Det borde kunna ligga på en dubbelt så hög utdelning.
Det finns också stor förbättringspotential i lagets disciplin. Sedan nyår är de det enda laget som tar över fyra utvisningar per 60 spelade minuter och deras skillnad mellan tagna och dragna utvisningar är sämst i ligan under det tidsspannet.
Det här var något Jon Cooper pratade om redan innan säsongen och i ärlighetens namn är det lite av ett svaghetstecken. Ett lag med all den här farten och skickligheten ska absolut inte ha den statistiken, och rättar de till de här två sakerna så kommer de att kunna hjälpa till att väga upp för när medstudsen i utdelning de har just nu avtar – och leda till att de alltjämt ser ut som den Stanley Cup-favorit de bör vara.
7 – Blir Golden Knights knekta av målvaktsspelet?
Vegas då? De har ju så klart under uppmärksammade former bytt tränare och har gått bra under Pete DeBoer med ligans femte bästa poängsnitt per match under de 13 matcherna han stått vid rodret.
Ingen chock där, dels för att Vegas redan innan var ett bra lag och dels för att DeBoer är en av ligans absolut bästa coacher. De har en enormt starkt underliggande profil i fem mot fem, både gällande att skapa och förhindra målchanser, men problemet är liksom det varit hela året målvaktsspel.
Det smärtar att se då Marc-André Fleury är en av de mer sympatiska målvakterna i ligan, men han hittar helt enkelt inte rätt den här säsongen. Om han får stäm har under våren så bör Golden Knights ta sig ur Pacific.
Sidonot: Vegas är alltjämt en av de bästa arenorna i ligan när det kommer till inramning och stämning.
Hittar Fleury tillbaka till storformen från 2017/18? Foto: Bildbyrån.
6 – Det tillför Brenden Dillon
Washington Capitals har adderat Brenden Dillon och ni har säkert redan läst om vad han bidrar med på isen: en modern defensiv back som inte skapar väldigt mycket offensivt men har positiv effekt på den egna änden av isen. Dillon hade problem med de vindsnabba Pittsburgh Penguins i finalen 2016 och gjorde efter det en rejäl ansats att få upp sin snabbhet, vilket har gett resultat. Han är nu mobil nog för att använda sin fysisk och defensiva kompetens på ett positivt vis.
Vanan av att spela med fria själar som Erik Karlsson och Brent Burns gör honom också till en potentiellt väldigt naturlig partner till John Carlson. Han adderar dessutom till Capitals sedan tidiga tunga profil, vilket gör dem till ett lag så kraftfullt som något i ligan.
En sista not om Dillon är att han är en av de spelarna som stått för fin hantering av oss i media. Det har blivit många turer till San Jose under mina år i Kalifornien och Dillon har alltid tagit sig tid, för mig och alla andra som frågat.
5 – Kase-trejden bra för Andersson
Av inte helt klara anledningar så har Anaheims GM Bob Murray till synes varit sugen på att trejda Ondrej Kase ett tag och nu har det blivit verklighet – den tjeckiske virvelvinden tillhör numer Boston Bruins och det är väl ingen vågad gissning att Bruins ser honom spela på landsmannen David Krejcis kant.
Kase är en bra värvning för Boston, någon som breddar deras forwardsuppsättning och en spelare med en historik av att producera i 5v5 (i powerplay behöver de inte så mycket hjälp). Han har fart och intensitet och kan överväldiga försvar när han sköljer över dem med pucken på sitt blad – och är dessutom sajnad på ett bra kontrakt i ett år till.
En bra värvning för Bruins, särskilt som Don Sweeney på något sätt fick Bob Murray att ta på sig David Backes kontrakt också.
Utöver Backes så går ett förstarundeval i motsatt riktning och även svensken Axel Andersson. Jag ska villigt erkänna att talanger utanför NHL inte är mitt främsta kompetensområde men däremot vill jag påstå mig har bra koll på Anaheim efter att ha tillbringat de föregående fem säsongerna i trakten och jag ser mig en situation som på ytan tycks passa Andersson. Ducks har en organisation som visat förkärlek för svenskar och har ett gapande behov på högersidan av försvaret, inte minst vad de gäller kreativitet och passningsspel. Deras enda framstående namn där just nu är Josh Manson, som är som en gammal tysk innermittfältare som antingen bara springer spikrakt på djupet med blicken nedborrad eller kapar motståndare så benflisorna yr.
I Hampus Lindholm kommer Andersson dessutom att ha en strålande mentor (och framtida backpartner?) och överlag så kommer han till en till synes bra situation för hans personliga utveckling.
4 – Bengan bara tuggar på
I söndagens studio kommer ett litet reportage om Patric Hörnqvist, som trendar uppåt just nu och går in i det här veckoslutet med 2+3 de senaste fyra matcherna. Ett röstpaket med beundran och spännande insikter kring honungsgrävlingsmentaliteten som den här mannen besitter utlovas.
Hörnqvist har haft en skadedrabbad säsong men ändå lyckas hitta ett sätt att leverera. Trots en högst genomsnittlig utdelning (11,5 i skottprocent) så har han gjort 14 mål på 42 matcher. Fem spelare i Hörnqvists ålder eller äldre har ett bättre målsnitt per match: Alexander Ovechkin, Patrice Bergeron, Evgeni Malkin, TJ Oshie och Zach Parise – och då har faktiskt bara 2 av 12 Bengan-mål kommit i powerplay.
Den här mannen är ett fenomen. Han är precis den typen av spelare, med en kombination av krävande spelstil och avsaknad av den där riktiga elittalangen, som borde åldras riktigt illa men ändå så fortsätter han att hitta en väg att bidra.
Lyfter mitt plommonstop för det här eneregiknippet.
"Bengan" bidrar med det mesta för sitt Pittsburgh. Foto: Bildbyrån.
3 – Risto som back?
Det är trade deadline och en årlig tradition är att det spekulera i huruvida Rasmus Ristolainen kommer att bytas bort eller ej. I en sådan artikel presenterade någon i kommentarsfältet idén att Ristolainen istället skulle skolas om till forward och den tanken kittlade mig lite.
Med kraften, storleken, skottet och tekniken så har han en hel del gemensamt med spelare som Brent Burns och Dustin Byfuglien som varit framgångsrika på båda positionerna.
Ristolainens problem upplever jag främst kommer från en brist på följsamhet och spelförståelse i försvarsspelet, och sådana tillkortakommanden skulle maskeras på ett helt annat sätt om han lirade på en kant.
Han spelar redan framför mål i powerplay, så varför inte testa honom som ytter även i 5v5?
Den här funderingar öppnar också för en naturlig följdfråga: vilka andra spelare skulle kunna tänkas vara lämpade för ett positionsbyte? Era förslag är mycket välkomna!
2 – Vem är Rick Kehoe?
Helgens nostalgisegment i studion handlar om Jaromir Jagr och hans flytt från Pittsburgh till Washington, och att jobba på den fick mina tankar att ånyo spinna loss på det sjuka faktumet att Penguins fans sedan mitten på 80-talet haft någon av Mario Lemieux, Jaromir Jagr, Sidney Crosby och Evgeni Malkin i sitt lag (och oftast två).
Jag undrade i mitt stille sinne vem som skulle kunna lägga beslag på epitetet ”Den femte bäste Penguins-spelare någonsin” och slog en sökning på deras poäng genom alla tider.
Låt oss säga såhär: nummer fem på listan är inte deras femte bäste spelare någonsin. Efter de fyra som passerat 1000 så kommer Rick Kehoe in på en femteplats med 636 på 722 matcher – strax före Ron Francis som gjorde 613 på 533 (en spelare som absolut är med i diskussionen om femteplatsen gällande storhet).
Vem var då Rick Kehoe? Han är född i Windsor, en gränsstad i Kanada vars mest anmärkningsvärda bedrift måste anses vara att ha producerat två av de totalt 15 backarna i historien som valts först i draften: Ed Jovanovski och Aaron Ekblad.
Och då även Rick Kehoe, som kom in i NHL 1971 och spelade fram till 1985, och liksom alla andra spelare verksamma under den här tiden så bar han en magnifik mustasch.
I övrigt var han en sällsynt renhårig spelare som vann Lady Byng 1981 och totalt bara drog på sig 120 utvisningsminuter på 906 matcher. Hans sista säsong i ligan var Lemieuxs första och Le Magnifique behövde färre än hälften så många matcher som Kehoe för att tangera och passera hans klubbrekord.
Kehoe jobbade kvar i klubben som scout och var även huvudtränare en sväng och ledde Penguins till två sistaplatser i ligan i början på 2000-talet, och som jag förstått det är han nu scout åt New York Rangers.
Kehoe var som spelare en skarpskytt med sex 30-målssäsonger och 2014 jämförde dåvarande Toronto-coachen Randy Carlyle sin påläggskalv Phil Kessel skotts med Kehoes och där någonstans sluts cirkeln, känner jag.
1 – Introlåtar
Gör boxning i Vegas i veckan och det dammar igång den aldrig tråkiga diskussionen: vilken låt skulle man gå in i ringen till? Skulle också kunna vara mållåt, men jag känner att det är olika kategorier. Mållåtar ska vara festliga, som typ TJ Oshie som valt Country Roads bara för att alla ska kunna sjunga med, medan en låt du äntrar en ring till ska vara mäktig.
Här har ni min topp tre.
3 – Live is Life/Opus
Okej, det behöver inte bara vara mäktigt. Om jag någonsin vill känna mig kaxigt avslappnad så petar jag in den här i lurarna och låtsas att jag är Maradona som värmer i den videon som alla barn av min tid minns.
2 – Touch like an Angel of Death (från Tokyo Warhearts)/Children of Bodom.
Inte för att bli för personlig här, men det var den här låten vi med hjälp av USB-uttag kopplade in i gymstereon första gången jag lyckades trycka 100 i bänk – en väldigt signifikativ punkt i en tonårings liv.
Därför har den en speciell plats i mitt hjärta, men introt de körde i Tokyo (som inte finns på studioversionen) är magiskt oavsett vad.
1 – Crimson Tide/Nightwish.
Iklusive ”Peter Foooorsberg”. Ni vet vad jag pratar om.
Bubblare: den bästa låten som skrivits med syftet att vara ett ring-intro (Sonne/Rammstein) och den tyngsta låten som framförts av en boxare (Can’t be touched/(Body Head Bangerz, där Roy Jones Jr ingår)
