Välkomna till Löntas Lördagslista. Här rankar jag de tio mest oviktiga sakerna jag vill berätta om för er – från faktiskt relevant till total oväsentlighet.
Häng med och se om du orkar ta dig hela vägen ner.
10 – Prata med varandra
I veckan har kampanjen #BellLetsTalk rullat inom hockeyvärlden på sociala medier. Syftet med den är att uppmärksamma mental ohälsa och framför allt att få folk att prata med någon.
Det borde alla verkligen göra.
Nu är det inte så att jag tror att vi alla utbildade läkare som magiskt kan fixa all mental ohälsa bara för att vi pratar med någon, men att öppna upp sig kommer aldrig göra någonting sämre och är alltid ett första steg mot att få hjälp – orkar inte du ordna så att du får träffa ett proffs så finns det garanterat någon annan som kan hjälpa dig med det.
Det andra i det här är att jag tror att det är så viktigt att prata för alla människor. Det behöver inte handla om mental ohälsa, utan bara för att må så bra som möjligt. Lätta på trycket liksom.
Personligen är jag en stor, stor anhängare av gafflande. Det skapar band, man får stöta saker man grubblar på i nya perspektiv och framför allt så är det kul.
Jag har två grejer i mitt eget beteende som jag försöker hålla hårt på. Det ena är att jag är ganska nitisk med mitt telefonanvändande i sociala sammanhang. Luren kan vila när fikar med en gammal vän.
Jag har läst en del om olika studier i ämnet och det verkar som att till och med en nedvänd telefon på bordet försämrar folks koncentrationsförmåga, även om ingen kan se vad som händer på skärmen.
Och om någon i din närhet har något som tynger dem så törs jag nästan lova att det inte är det första som kommer ut. När ni plöjt igenom vädret och andra standardämnen och det blir en sekund av tystnad, det är då man kan bryta igenom till något annat.
Eller ta upp telefonen och kolla flödet och kanske visa en rolig bild på något.
Det andra är att ringa. Att ha ett personligt samtal där man kan plocka fram nyanser eller långsamt treva sig fram till ämnet är svårt i textform, särskilt den kortare varianten vi ägnat oss åt i daglig form.
Att peta i lurarna och slå ett samtal till någon medan man viker tvätt, eller strunta i en kvarts slentrianscrollande, kan i det långa loppet vara det som håller en vänskapsrelation vid liv.
Så mina två råd är att inte använda telefonen eller att göra det, helt enkelt…
9 – En riktig All Star-tävling
Sent omsider, men det var riktigt kul att se USA:s och Kanadas damlag göra upp under All Star-helgen. Det gav det hela lite tävlingsnerv och jag ser gärna att de bygger på det ytterligare nästa år: gör det till en riktig match mellan de två världsledande landslagen och lägg gärna också lite prispengar i potten.
Det gör exponering (och en kanske också en slant) som damerna behöver och det ger All Star-helgen en riktig tävlingsnerv som alla suktar efter. Kan inte se det som annat än en win-win för samtliga inblandade.
Överlag så är NHL rätt på det här. Ur ett humant perspektiv, så klart, men också ett ekonomiskt. I en sport som till viss del kämpar i motvind tack vare sin koppling till ett klimat där en liten andel av världens befolkning bor så vore det ju klokt att i alla fall göra det mesta man kan för att inkludera samtliga i sagda befolkning.
En ny win-win, helt enkelt.
Jenna Fischer, mest känd från The Office, fanns med i båset under All Star-matchen. Foto: Bildbyrån.
8 – Evgeni Malkin-loket tuffar
Här är en intressant övning: om någon skulle be dig omnämna de bästa spelarna de senaste 30 åren, hur många Penguins-spelare skulle ta sig in på topp tio? Jag vill spontant hävda att Mario Lemieux, Jaromir Jagr och Sidney Crosby vore tämligen givna. De två första har båda anspråk på att vara 90-talets bästa, och Crosby är så klart den här generations gigant.
Anledningen till att jag tar upp detta är att Penguins-fansen nog inte inser hur bortskämda de är som har Evgeni Malkin. Han hade varit den bästa spelaren under lönetakseran i alla klubbar utom två eller kanske tre och precis som Ovechkin och Crosby fortsätter han att leverera på ett sätt som trotsat traditionella ålderskurvor.
Betänk att vi talar om en man som gjorde över en poäng per match ifjol och ändå ansågs ha en rätt dålig säsong. Sådana är kraven på den galopperande ballerinatjuren från det stora landet i öst.
När jag kikade i torsdags så hade Malkin högst andel förväntade mål gjorda (61,26 procent) av alla ordinarie spelare i ligan och en faktiskt målskillnad på +15.
Gällande poängproduktion så är 53 på 38 rätt skapligt. Det är 114-poängstempo över en hel säsong. Nu har han dessvärre missat 13 matcher men tuggar han på i samma tempo så klockar han ändå in på skapliga 96 poäng. Mäktigt.
Anledningen till att jag grottat ner mig i Malkin är att vi erbjuder hans Pittsburgh Penguins mot Washington Capitals (alltid smaskigt) i NHL-studion på söndag 18.00 (notera nu att det är söndagar och inte lördagar som gäller under våren).
Häng med!
7 – Clutch-Malkin
Lite mer Malkin: NHL annonserade nyligen sin All Star-sexa för årtiondet, framröstat av en panel av klubbledare, NHL-com-skribenter och experter på de sändande bolagen i Nordamerika. Malkin tog inte plats i den uppställningen (men väl andrauppställningen) och det är svårt att rasa mot när forwardsen före honom var Ovechkin, Crosby och Patrick Kane (även om Drew Doughty framför Erik Karlsson går att diskutera och framför allt Marc-Andre Fleury framför Henrik Lundqvist).
Vad vi har i Malkin är dock en speciell, speciell spelare. Han är en av bara 15 spelare i historien att vinna mer än en Art Ross, en av bara fem spelare som gjort tre 100-poängssäsonger under 2000-talet och den enda som man med någon form av rimlighet kan jämföra med Mario Lemieux.
Hans slutspel 2009 när Penguins säkrade titeln var magiskt – 36 poäng på 24 matcher gör honom till den sjunde mest produktive spelare någonsin i ett slutspel (efter Wayne Gretzky x 4, Mario Lemieux och Paul Coffey). Detta behöver knappast poängteras att dessa noteringar alla också kom i en helt annan era.
Malkin är för övrigt redan topp 20 genom alla tider i gjorda slutspelspoäng med 168 (på 164 matcher) och är ”bara” 20 stycken ifrån att ta sig in på topp 10 (i praktiken 22, eftersom mannen som är på tionde plats just nu är Crosby och det lär bli knivigt att hinna ikapp honom).
Senast Malkin fick kyssa Stanley Cup-pokalen var 2017. Foto: Bildbyrån.
6 – Super-Mario
I det numera stående nostalgiinslag jag kör i NHL-studion så kommer vi denna vecka att viga scenen åt just Mario Lemieux, den elegantaste hockeyspelare som någonsin beträtt en NHL-is.
Jag kunde inte klämma in allt i det segmentet (även om ni inte bör missas, för få spelares highlights har åldrats lika bra som Marios) och tänkte därför trycka in lite extra siffror här.
Något som slår mig är hur mycket han fick slåss mot skador. Lemieux spelade faktiskt aldrig en hel säsong under sin karriär och som bekant slutade han första gången redan som 31-åring, och då hade han som 29-åring tagit en hel säsongs paus för att läka ihop.
Han fick även sina primeår upphackade. Hans personbästa i poäng var 88-89 då han gjorde 199 pinnar. Han hade med lätthet nåt 200 om han inte missat fyra matcher på grund av skador.
De efterföljande fem säsongerna, från 24 till 28, så snittade Lemieux makalösa 2,15 poäng per match och dundrade in 496 poäng på bara 231 matcher. Hade han varit frisk och spelat samtliga match under de här primeåren hade han kommit upp i 408 spelade matcher – och med samma produktionstempo hade han istället klockat in på 877 pinnar. Under fem säsonger, alltså.
Hans bästa år i grundserien var tveklöst 1992-93 då han besegrade cancern och kom tillbaka och trots bara 60 spelade matcher vann poängligan med 160 poäng – det var ett 218-poängstempo utslaget över en hel säsong.
Mario är inte den mest meriterande, men det är möjligt att han är den bäste som någonsin spelat i NHL.
5 – Bäckis besegrar formeln
En förvånade sak jag har noterat är att Washington faktiskt inte varit så framgångsrika med sin förstakedja på isen. Nicklas Bäckström och Alexander Ovechkin har tillbringat över 500 minuter tillsammans i 5v5 den här säsongen och är bara +2.
Vid en närmare titt så kan det nog främst tillskrivas målvaktsspel. Brayden Holtby har en svajig säsong och Capitals räddar under 90 procent med sina stjärnor på isen. Det är inte alls bra iden spelformen.
Deras förväntade målskillnad är faktiskt bara +4, men den modellen har sina brister och den här duon är ett typexempel på det.
De senaste tre säsongerna har gjort knappa 1900 minuter tillsammans och förväntas producera 77 mål – men Capitals har de facto gjort 96 mål med dem på isen.
Med tanke på att modeller för förväntade mål i nuläget inte tar försvårande passningar innan avslut (Bäckströms styrka) eller kvalité på skott (hallå Ovie) i beaktning så är det här inget man behöver skylla på en slump.
De har fortsätt producera klart mer än förväntade mål-modellen säger även denna säsong och det är i sin ordning, och faktum är att deras defensiva resultat faktiskt är snäppet bättre än de senaste åren.
Bara en intressant tanke och en intressant detalj att hålla utkik efter i söndagens match: vilken typ av passningar är det Nicklas Bäckström slår i 5v5 som gör att han Capitals gör mer mål än förväntat med honom på isen (det gäller för övrigt även utan Ovechkin, så det är inte bara hans vildsinta bössa som gör det).
4 – Respekten för Silfverberg
Är i Kalifornien i veckan och det är coolt att se respekten som Jakob Silfverberg för med sig. Anaheims coach Dallas Eakins fick frågor om svensken efter en morgonvärmning och talade sig varm både om människan Silfverberg och spelaren, som han använder i alla viktiga situationer i matcher vare sig det är offensivt eller defensivt.
Jag hörde också ett par lokala skribenter prata om honom och Selke, och de flesta verkar vara överens om att han med marginal varit Anaheims bästa forward.
Rakell och Silfverberg har spelat tillsammans sedan säsongen 2013/14. Foto: Bildbyrån.
3 – Rakell på väg bort?
En sak till gällande Anaheim: det var lite tisslande och tasslande runt Rickard Rakell. Bob Murray var villig att trejda Ondrej Kase för Justin Faulk tidigare den här säsongen, vilket visar hans vilja att släppa en bra forward för en back.
Nu har Rakell uppnått mer i NHL än Kase och har sannolikt ett högre anseende inom organisationen, men det betyder också att han har ett högre värde i en trejd.
Ducks har inte mycket i form av rentals och vill de skaka om det här lagbygget i grunden så måste de bli kreativa.
Jag tror att Kase hänger lösast. Sajnad denna säsong och nästa till 2,6 och med ett högt tak så kan han ha ett stort värde för en utmanare , inte minst tack vare att han med sin fart och förmåga att utmana inte är en spelare som är beroende av powerplay för att producera.
Forwardstörstande Buffalo har en uppsjö av högerbackar och Rasmus Ristolainen är den typen av spelare som GM Bob Murray gillar. I ärlighetens namn är jag förvånad att det inte hänt tidigare.
Med det sagt så undrar jag om Murray skulle överväga att trejda Rakell. Han har ytterligare två år kvar på sitt nuvarande kontrakt med en väldigt fördelaktig lönetaksträff på 3,789.
Ett lag jag ringar in är Edmonton. De har bra, unga backar i till exempel Ethan Bear och Evan Bouchard och ett stort behov av hjälp på kanten. Rakell är många sätt att perfekt komplement till McDavid eller Draisaitl. Han är tillräckligt snabb för att hänga med i omställningar men samtidigt smart och stark nog för att spela en bra cycle eller göra lite grismål runt kassen.
Oilers skrikande behov av hjälp på kanterna (och begränsade lönetaksutrymme) gör honom mycket attraktiv.
Bara en tanke.
2 – Varför +/- är kasst
Kikade Ducks mot San Jose på tv häromdagen och en av kommentatorerna nämnde att Brent Burns är –23 och haft ett tufft år i 5v5.
Det gjorde mig provocerad, på det sättet som man blir över oviktiga men irriterande saker.
Det sistnämnda är visserligen sant, men siffran han kopplar samman med det är helt missvisande: i 5v5 var Burns nämligen vid sagda tillfälle –11. Inte en vacker siffra det heller, men mindre än hälften av det som han kopplades ihop med.
Återstoden av minuset kommer från insläppta boxplaymål och mål i tom kasse.
Inte mål man vill släppa in heller, men eftersom powerplaymål inte har något värde alls i traditionell +/- så säger det ingenting om hur bra man varit där.
En spelare kan vara inne på 30 powerplaymål på 100 försök och ett bakåt och fortfarande vara –1, medan spelaren som under samma antal powerplay bara är inne på 10 powerplaymål framåt men inget bakåt kommer klara sig utan minus.
Det är ju dock uppenbart vilket scenario som är bättre för laget.
Att man sedan blandar in spel med tom kasse är fel, för det är väldigt svårt. Ett enda lag i hela ligan är i skrivande stund på plus i den spelformen, två är neutrala och 28 lag har släppt in fler mål än de gjort när de plockat målvakten.
Medianvärdet ifjol var att lag gjorde 25 procent av målen med sin målvakt plockad. Det här är en stor anledning till att vi ofta ser bra spelare i dåliga lag i botten av +/—ligan. Dåliga lag ligger oftare under i slutet av matcher och får plocka målvakten oftare – och då kommer man oftare än inte att släppa in fler mål än man gör.
Jag säger inte att det är irrelevant vad man gör i de här två spelformerna, jag säger bara att det blir helt fel när man blandar ihop dem med 5v5 på det här sättet.
Skall du prata +/- så kolla på 5v5.
Även i den spelformen finns så klart en mängd faktorer som påverkar förutsättningar och dessutom en stor risk för slumpens påverkan, men det är en diskussion för en annan dag.
Det är i alla fall klart bättre än att börja blanda ihop en massa vitt skilda spelformer, och godtyckligt välja ut vilka siffror ur dem som ska inkluderas.
1 – McInnis bössa
Craig Conroy berättade en sjuk historia för Eric Duhatschek på The Athletic i samband med All Star-helgen: när Al McInnnis (och Conroy) spelade i St Louis så orsakade McInnis våldsamma slagskott fyra fakturer på tre matcher.
Det började med en match mot Chicago där han bröt målvakten Jocelyn Thibaults hand och Steve Dubindskys fot, följt av att han i vardera av de efterföljande två matcherna orskade fotfrakturer på motståndarna med sitt bullrande skott.
Helt galet.
