Välkomna till Löntas Lördagslista. Här rankar jag de tio mest oviktiga sakerna jag vill berätta om för er – från faktiskt relevans till total oväsentlighet.
Häng med och se om du orkar ta dig hela vägen ner.
10 – Om Cherry och ”you people”
Don Cherry fick sparken i veckan, då han efter en livstid av kontroverser till slut gick över gränsen. De flesta av er känner säkert till historien, men i korta drag så här:
I Kanada så bär många Vallmo-blommor för att visa sitt stöd för veteraner i samband med Hågkomstens dag. Cherry gjorde ett utspel där han använde termer som ”you people” och åsyftade att människor med invandrarbakgrund borde visa tacksamhet och bära vallmo-blommor.
Mycket har blivit sagt om detta och jag har egentligen bara en sak jag vill tillägga om detta: ett svar på frågan ”men borde inte invandrare visa tacksamhet för att de får komma till ett så bra land?”.
Jag misstänker att det är en tankebana så många här hemma i Sverige också kan ha.
Svaret är givetvis ja. Sverige är långt ifrån perfekt, men det är ett förjävla bra land som har gett många människor chansen till ett bättre liv och för detta ska de givetvis vara tacksamma.
Exakt lika tacksamma som oss som fötts in till ett liv i det här landet, som fått växa upp med social trygghet, stora möjligheter och familjer som i generationer sluppit trasas sönder av krig och annat.
Det är det som är det viktiga här.
Vi ska alla vara exakt lika tacksamma mot landet och dem som byggde det, oavsett vilken väg som ledde till ett liv i Sverige.
Det problematiska blir när vi gör skillnad (och använder termer som ”you people”).
Jag tycker alltid att man ska tänka på ett land som en familj, och tar man in någon ny medlem i familjen så är denna så klart lika mycket värd som någon. Som en människa klokare än jag skrev: om du har två barn och det ena är adopterat, vore det rätt att säga ”du ska vara tacksam, du kunde ha suttit på ett barnhem om det inte vore för mig” när den ena av dem gör något fel?
Vi är alla i det här tillsammans, vi har samma skyldigheter och rättigheter – och så klart fantastiska möjligheter.
För detta borde vi alla vara tacksamma. Lika tacksamma allihopa, oavsett bakgrund.
9 – NHL-studion med Dougie Norris (?)
Helgens NHL-studio är Carolina mot Minnesota. På ytan inte det sexigaste mötet, men här finns mycket läckert att beta ur och många heta spelare – kanske ingen hetare än Dougie Hamilton.
Den reslige unge mannen från Toronto klappade i torsdagsnatt in suddenavgörandet mot Buffalo, hans nionde mål för säsongen. Bäst av alla backar i NHL, och hans 21 poäng var tvåa bakom John Carlson inför nattens omgång.
Hamilton är också en corsi-gud (femma bland ordinarie backar den här säsongen med 58,15). Jag tror fortfarande att det är Roman Josis år i år när det gäller Norris, men om någon vill hävda att Hamilton varit NHL:s såhär långt bästa back så finns det goda argument för det.
8 – Monstren i norr
Vi är en fjärdedel in på säsongen och Edmonton leder Pacific Division, och det är läge att vi frågor oss hur långt det här kan bära – Oilers är ett lagbygge med så många hål, men om du har Connor McDavid och Leon Draisaitl på isen 22-23 minuter per match så har du alltid chansen. Det är kusligt hur bra denna duo är just nu.
Och ärligt, vilken läskig slutspelsmotståndare de skulle vara. Förra gången Oilers var i slutspel så var de ett naivt ungt lag med världen för sina fötter, unga män i tron att detta skulle gå per automatik.
Nu har McDavid och Draisaitl sett mörkret, känt hur förlusterna svider, hur svårt det är att ta sig tillbaka och hur ett tunt lagbygge kan fälla individuell briljans. Om de lyckas släpa det här laget till slutspel vågar jag knappt ens tänka på hur motiverade de kommer att vara.
Om du är valfri slutspelsmotståndare X, hur bekväm skulle du vara i att ditt lag klarar av att hålla McDavid och Draisaitl – med hungriga vargar-mentalitet – från att skapa tre-fyra mål i fyra av sju matcher?
Huvaligen vad bra de är.
Klefbom firar tillsammans med McDavid och Draisaitl. Foto: Patrick Gorski/Bildbyrån.
7 – Hall-å och hejdå
Väldigt mycket pekar på att Taylor Hall inte kommer att avsluta säsongen med New Jersey Devils. Elliotte Friedman på Sportsnet har rapporterat att det är osannolikt att Hall skriver på ett kontrakt innan säsongen är över och Hall själv verkar nyfiken på free agent-processen.
Därmed inte sagt att han inte vill vara kvar hos Devils, det är ett lag med framtiden för sig, men han kommer få många fina bud om han går till första juli och jag tror att mer än pengar (chans att vinna) spelar stor roll.
Från Devils synvinkel så är de just nu i botten av öst och även om det är för tidigt att ge upp så kan de med god marginal till deadline veta om slutspelschansen i praktiken är rökt.
Addera att de har sina offensiva grundbultar i Jack Hughes och Nico Hishier, och plötsligt känns det inte lika livsnödvändigt att göra allt man kan för att behålla en Hall som är i slutet av sin prime.
Colorado uppges intresserade och de ha en läcker talangbank att ösa ur. Jag skulle inte heller räkna bort San Jose. De är i ett nu eller aldrig-läge kanske mer än något annat lag i ligan, och även om talangbanken känts tom i många år så verkar Doug Wilson alltid lyckas hitta tillgångarna som krävs för att få spelare han vill ha. Sharks har inte ens sitt förstaval kvar, så för dem finns det ingen anledning att dra pluggen på en säsong som börjat uselt. Räkna istället med att Wilson kommer att undersöka möjligheter att få till en sådan här affär så tidigt som möjligt, för Sharks behöver hjälp framåt – inte minst i 5v5, där Hall av hävd är en riktigt bra spelare.
6 – Han ska in i Hall of Fame
Stora gratulationer till årets Hall of Fame-klass: Hayley Wickenheiser, Sergei Zubov, Vaclav Nedomansky och Guy Carbonneau på spelarsidan, Jerry York och Jimmy Rutheford på spelarsidan.
Det roligaste med Hall of Fame är så klart att spekulera vem som stor näst på tur. Jarome Iginla är så given man kan bli, och jag hoppas att det är också är dags för Alexander Mogilny.
Liksom Nedomansky var han så mycket mer än vad han bara gjorde på isen, då han 1989 flydde Sovjet för friheten i väst. Han var en pionjär utanför isen men också en stjärna på den – en medlem av trippelguld-klubben, förste europé att vara kapten i NHL, en 1000-poängsspelare och som mest gjorde han 76 mål på en säsong.
Mogilny hör hemma där.
Svenskar då? Daniel och Henrik Sedin är givna, räkna med att de blir invalda sitt första år av tillgänglighet. Daniel Alfredsson tror jag också kommer att komma in så småningom, även om han redan fått vänta ett par år sedan han blev tillgänglig. Alfredsson hade inte peak-nivån som Hall of Fame ofta kräver, men han är Senators störste spelare någonsin.
Henrik Zetterberg tror jag är en gränspuck. Det är ett fall som kommer behöva marineras några vintrar.
5 – Lidas, giganten
Cool historia från Globen-veckan: när jag och Nicklas Lidström kikade in i Tampas omklädningsrum efter morgonvärmningen förra helgen kom Luke Schenn fram till Lidas och hälsade.
Schenn berättade att när han var rookie så flög Toronto med honom till en försäsongsmatch i Detroit som han inte ens skulle spela – lagledningen satte honom på pressläktaren med en enda uppgift: titta på varenda byte Lidström gör och försök ta efter så mycket du kan.
4 – Elias är curlad
Elias Petterssons roll i Canucks såhär långt kan inte annat än beskrivas som curlad: svensken har såhär långt startat 78 5v5-byten i anfallszon och bara två i egen zon. En sanslöst fördelning. Han har också totalt spelat 16 sekunder i boxplay den här säsongen – alltså inte per match, utan totalt sett.
Pettersson har onekligen en curlad roll, och frågan är om det verkligen är nödvändigt till en så extrem utsträckning? Jag förstår att han har sina största tillgångar i offensiven och fortfarande är orutinerad, men samtidigt borde han med sitt spelsinne, rörlighet och räckvidd kunna bli en enastående defensiv spelare när han fått till lite mer styrka.
Jag förstår att Travis Green är frestad att spela oxen Bo Horvat i så många tuffa minuter som möjligt, men nog kan han bjussa Elias på några sådana byten också?
Elias Pettersson har inlett säsongen med att göra 24 poäng på 20 matcher. Foto: Anne-Marie Sorvin/Bildbyrån.
3 – Baklängesmål
Inför nattens omgång hade 589 spelare varit på isen minst 100 minuter den här säsongen. En enda av dem har inte varit inne på ett enda baklängesmål – Pär Lindholm (klubbklapp till Friedmans 31 thoughts).
I andra änden hittar vi Erik Karlsson på en femteplats från slutet (31 baklängesmål) och Anton Strålman (delad sexa på 30).
De här siffrorna säger egentligen ingenting om någonting, men jag tänkte att det kanske kunde vara kul att veta.
2 – Snygga tröjnummer
Här är en lista över estetiskt snygga tröjnummer: 63, 37, 73, 56 och 71. Gör vad du vill med den.
1 - Samme i boxen
När Anaheim Ducks vann Stanley Cup 2007 var Samuel Påhlsson en klippa i defensiven. Den stoiske Ånge-sonen snittade hela 5.06 per match i boxplay – ingen annan forward spelat mer än sju matcher i slutspel och snittat så mycket boxplaytid sedan den statistiken började föras (1997-98).
Mäktigt.
