Få saker är så emotionella som när den ärrade veteranen som har krigat hela sitt vuxna liv för att få sitt namn ingraverat på ett stort silveråbäke äntligen når sitt mål.
Det mest klassiska av dem alla är så klart Ray Bourques seger, men det finns så många fler. Teemu Selännes tårar som 36-åring och Kimmo Timmonens vinst som 40-åring är ett par andra klassiska ögonblick under 2000-talet.
För egen del har jag också på plats fått uppleva förlösande segrar för Nicklas Bäckström och Alexander Steen, två 30-plussare med fantastiska karriärer som fått leva med oron att deras bedrifter alltid ska minnas med asterisken ”men han vann ingen Stanley Cup”.
Därför håller jag alltid ett extra öga på det här. Vi tappade en hel uppsjö av kandidater till emotionella pokalhöjanden i play in. Jag tänker på sådana som Pekka Rinne, Henrik Lundqvist, Patrick Marleau, Mikko Koivu och Jason Spezza, som alla frambringat tårar om de äntligen fått höja den där jättemuggen.
Vi har dock några kvar som det är lätt att hålla på. Här är min topp fem.
Det mest klassiska av dem alla är så klart Ray Bourques seger, men det finns så många fler. Teemu Selännes tårar som 36-åring och Kimmo Timmonens vinst som 40-åring är ett par andra klassiska ögonblick under 2000-talet.
För egen del har jag också på plats fått uppleva förlösande segrar för Nicklas Bäckström och Alexander Steen, två 30-plussare med fantastiska karriärer som fått leva med oron att deras bedrifter alltid ska minnas med asterisken ”men han vann ingen Stanley Cup”.
Därför håller jag alltid ett extra öga på det här. Vi tappade en hel uppsjö av kandidater till emotionella pokalhöjanden i play in. Jag tänker på sådana som Pekka Rinne, Henrik Lundqvist, Patrick Marleau, Mikko Koivu och Jason Spezza, som alla frambringat tårar om de äntligen fått höja den där jättemuggen.
Vi har dock några kvar som det är lätt att hålla på. Här är min topp fem.
5 – Ilya Kovalchuk
Ilya Kovalchuk har inte riktigt gått den fulla cirkeln än, på sant Jagr-manér. Med det menar jag att Jagr under sin storhetstid var en av världens bästa spelare men ändå inte riktigt omfamnades av hockeyvärlden – särskilt inte då rubriker kring honom ofta handlade om pengar och strul med sådana. Ovanpå det så lämnade Jagr dessutom för KHL under ett antal år av sin karriär.
Ni ser parallellerna va?
Ilya Kovalchuk var en magnifik spelare under sina bästa år i NHL, men han var notoriskt underuppskattad av den nordamerikanska hockeypubliken – som det lätt kan bli när man spelar i undanskymda och usla Atlanta och dessutom är ryss.
Sortin från Devils gjorde inte direkt saken bättre och comebacken i Los Angeles skapade inga stora rubriker. Det var först när han kom till Montreal och tog hockeymeckat med storm som något hände. Kovalchuk spelade med en medryckande passion på isen, och vid sidan av densamma dök det upp idylliska bilder på honom och hans barn på naturisar.
Där tog Kovalchuk det första steget mot en Jagr-förvandling (Jagr blev ju som bekant hela ligans älskling på ålderns höst).
Kovalchuk har en bit kvar att vandra för att nå sådan status, och i ärlighetens namn kommer han nog inte att nå dit. Han är helt enkelt inte en lika bra spelare som Jagr och jag har svårt att se att han ska kunna hålla sig kvar i ligan så länge.
Därför är det här den kanske bästa chansen en av det tidiga 2000-talets bästa spelare får att vinna en Stanley Cup, och addera ännu en titel till det prisskåp som redan har guldmedaljer från VM, OS och KHL.
Det kan han väl vara värd? Om inte annat borde alla Capitals- fans unna honom det dubbelt upp: dels för att han spelar för dem nu, dels för det här:
Ni ser parallellerna va?
Ilya Kovalchuk var en magnifik spelare under sina bästa år i NHL, men han var notoriskt underuppskattad av den nordamerikanska hockeypubliken – som det lätt kan bli när man spelar i undanskymda och usla Atlanta och dessutom är ryss.
Sortin från Devils gjorde inte direkt saken bättre och comebacken i Los Angeles skapade inga stora rubriker. Det var först när han kom till Montreal och tog hockeymeckat med storm som något hände. Kovalchuk spelade med en medryckande passion på isen, och vid sidan av densamma dök det upp idylliska bilder på honom och hans barn på naturisar.
Där tog Kovalchuk det första steget mot en Jagr-förvandling (Jagr blev ju som bekant hela ligans älskling på ålderns höst).
Kovalchuk har en bit kvar att vandra för att nå sådan status, och i ärlighetens namn kommer han nog inte att nå dit. Han är helt enkelt inte en lika bra spelare som Jagr och jag har svårt att se att han ska kunna hålla sig kvar i ligan så länge.
Därför är det här den kanske bästa chansen en av det tidiga 2000-talets bästa spelare får att vinna en Stanley Cup, och addera ännu en titel till det prisskåp som redan har guldmedaljer från VM, OS och KHL.
Det kan han väl vara värd? Om inte annat borde alla Capitals- fans unna honom det dubbelt upp: dels för att han spelar för dem nu, dels för det här:
4 – Shea Weber
Man tänker sig kanske inte Weber som gammal, eftersom att han alltjämt är en av de bättre backarna i ligan, men han fyller 35 år i sommar. Weber är en spelare av den gamla skolan, som alltid leder genom att föregå med gott exempel. På isen är han en stenhård vinnarskalle med skyhög smärttröskel. Vid sidan av isen har han i både Nashville och Montreal varit väldigt involverad i välgörenhetsprojekt, även om man sällan hör om det eftersom att Weber själv aldrig vill prata om det eller söker ryggdunkar.
Shea Weber gör helt enkelt det mesta rätt.
Han har ännu inte fått uppleva en Stanley Cup-final och det blir förmodligen inte den här vintern heller – men han förtjänar det.
Shea Weber gör helt enkelt det mesta rätt.
Han har ännu inte fått uppleva en Stanley Cup-final och det blir förmodligen inte den här vintern heller – men han förtjänar det.
3 – Mark Giordano
Giordano är en riktig bustersaga, en spelare som aldrig draftades och etablerade sig i NHL först som 26-åring – för att så småningom bli kapten för Calgary Flames och vinna en Norris som 35-åring.
Han verkar också av allt att döma ha ett hjärta av guld. Jag har bara hört bra saker från folk som varit runt honom och i Calgary är hans dedikation till välgörenhetsarbete välkänt – till exempel fick jag höra att han under coronavåren en dag betalade mathandlingar åt folk på stan, för att underlätta lite i en svår tid.
Han verkar också av allt att döma ha ett hjärta av guld. Jag har bara hört bra saker från folk som varit runt honom och i Calgary är hans dedikation till välgörenhetsarbete välkänt – till exempel fick jag höra att han under coronavåren en dag betalade mathandlingar åt folk på stan, för att underlätta lite i en svår tid.
2 – Andy Greene
Den äldste spelaren som är kvar i slutspelet är definitivt inte den mest namnkunnige. Michigan-sonen draftades aldrig och tog den långa vägen via college och ett år i AHL innan han som 25-åring blev ordinarie i NHL.
Han fick vara med om Devils oväntade resa till finalen 2012, som slutade i förlust mot Los Angeles. Han blev laget fortsatt trogen och fungerade bland annat som mentor och backpartner åt Adam Larsson. Som 33-åring fick han ett C på sitt bröst och fram till årets tradedeadline var Devils det enda laget han representerat. Hans förra boss Lou Lamoriello plockade då över honom som en breddvärvning till sitt Islanders.
En skada på Johnny Boychuk öppnade upp en plats för honom och han tog tillvara på möjligheten med stabilt spel. 37 år gammal så kan det här mycket väl vara Greenes sista chans på en ring.
Tillåt mig punkta upp ovanstående:
*Underdog som tog sig till NHL utan att draftas.
*Defensivspecialist som spelar de oglamorösaste av minuter och alltid sätter laget först.
*Varit en klubb trogen hela karriären, och får nu en chans att vinna med en annan klubb – en klubb där mannen som tog in honom i NHL nu basar.
*Den äldste spelaren som är kvar i slutspelet.
Greene checkar väldigt viktiga boxar i den här kategorin.
Han fick vara med om Devils oväntade resa till finalen 2012, som slutade i förlust mot Los Angeles. Han blev laget fortsatt trogen och fungerade bland annat som mentor och backpartner åt Adam Larsson. Som 33-åring fick han ett C på sitt bröst och fram till årets tradedeadline var Devils det enda laget han representerat. Hans förra boss Lou Lamoriello plockade då över honom som en breddvärvning till sitt Islanders.
En skada på Johnny Boychuk öppnade upp en plats för honom och han tog tillvara på möjligheten med stabilt spel. 37 år gammal så kan det här mycket väl vara Greenes sista chans på en ring.
Tillåt mig punkta upp ovanstående:
*Underdog som tog sig till NHL utan att draftas.
*Defensivspecialist som spelar de oglamorösaste av minuter och alltid sätter laget först.
*Varit en klubb trogen hela karriären, och får nu en chans att vinna med en annan klubb – en klubb där mannen som tog in honom i NHL nu basar.
*Den äldste spelaren som är kvar i slutspelet.
Greene checkar väldigt viktiga boxar i den här kategorin.
1 – Pierre-Edouard Bellemare
Det finns sex spelare kvar i slutspelet som är äldre än Bellemare, men frågan är om det finns någon spelare i hela ligan som är mer sympatisk än den 35-årige fransosen. Bellemare har gjort en fantastisk resa från den obefintliga ungdomshockeyn i Frankrike via Leksand och Skellefteå till att 29-åring skriva sitt första NHL-kontrakt.
Jag har sagt det förr och säger det igen: jag vet inte om jag pratat med någon NHL-spelare som på samma sätt som Pierre uppskattar privilegiet det är att spela i NHL.
Därför tänker jag också sätta honom överst på den här listan: det kanske finns matigare argument för herrarna ovan, men jag tänker inte göra någon hemlighet av att jag verkligen unnar Bellemare det här.
***
Grej som är rolig att spekulera i: bara en av de fem herrarna ovan känns given för en sådan där klassisk Cup-överräckning där veteranen står direkt på tur efter kaptenen att få höja bucklan. Giordano och Weber skulle så klart själva ta emot den, eftersom de är kaptener, så de går bort.
I Bellemares fall kan jag inte se något annat än att kapten Landeskog skulle räcka bucklan antingen till lagets storstjärna Nathan MacKinnon eller till Eric Johnson, 32-åringen som är den nu aktiva spelare som varit längst i klubben – två spelare Gabbe krigat med under många (ibland svåra) år.
Greene ligger bra till hos Islanders men Josh Bailey vore inte heller ett dumt val för kapten Anders Lee. Bailey har gjort över 800 matcher för Islanders och visade dedikation till klubben när han sajnade en femårsförlängning sitt UFA-år 2018, samma vår som Tavares velade fram och tillbaka kring huruvida han skulle bli kvar eller inte.
Kovalchuk däremot: i ett lag där de flesta har en Stanley Cup-ring är det väldigt lätt att se att kapten Ovechkin langar bucklan till sin landsman.
***
NHL-studion ramar in Bellemares Avalanche på lördag klockan 20.30. Undertecknad bidrar med ett reportage om just Pierre och hans resa i Sverige. Jag tror för övrigt på en kanonmatch. Nu skickar jag in den här texten innan match två har dragit igång, men den första matchens inledning var som att se en vargfolk vildsint cirkulera kring en bisonoxe.
Avalanche sköljde på i våg efter våg av anfallshunger, Coyotes försvarade sig stoiskt men kraftfull.
Två väldigt olika men också väldigt väl utförda stilar.
***
Pierres enda plump: tydligen hatar han falukorv. Märkligt.
***
Riktigt bra! Värd en hamburgare – för en månads läsning? Swisha till 123 529 7163.
Jag har sagt det förr och säger det igen: jag vet inte om jag pratat med någon NHL-spelare som på samma sätt som Pierre uppskattar privilegiet det är att spela i NHL.
Därför tänker jag också sätta honom överst på den här listan: det kanske finns matigare argument för herrarna ovan, men jag tänker inte göra någon hemlighet av att jag verkligen unnar Bellemare det här.
***
Grej som är rolig att spekulera i: bara en av de fem herrarna ovan känns given för en sådan där klassisk Cup-överräckning där veteranen står direkt på tur efter kaptenen att få höja bucklan. Giordano och Weber skulle så klart själva ta emot den, eftersom de är kaptener, så de går bort.
I Bellemares fall kan jag inte se något annat än att kapten Landeskog skulle räcka bucklan antingen till lagets storstjärna Nathan MacKinnon eller till Eric Johnson, 32-åringen som är den nu aktiva spelare som varit längst i klubben – två spelare Gabbe krigat med under många (ibland svåra) år.
Greene ligger bra till hos Islanders men Josh Bailey vore inte heller ett dumt val för kapten Anders Lee. Bailey har gjort över 800 matcher för Islanders och visade dedikation till klubben när han sajnade en femårsförlängning sitt UFA-år 2018, samma vår som Tavares velade fram och tillbaka kring huruvida han skulle bli kvar eller inte.
Kovalchuk däremot: i ett lag där de flesta har en Stanley Cup-ring är det väldigt lätt att se att kapten Ovechkin langar bucklan till sin landsman.
***
NHL-studion ramar in Bellemares Avalanche på lördag klockan 20.30. Undertecknad bidrar med ett reportage om just Pierre och hans resa i Sverige. Jag tror för övrigt på en kanonmatch. Nu skickar jag in den här texten innan match två har dragit igång, men den första matchens inledning var som att se en vargfolk vildsint cirkulera kring en bisonoxe.
Avalanche sköljde på i våg efter våg av anfallshunger, Coyotes försvarade sig stoiskt men kraftfull.
Två väldigt olika men också väldigt väl utförda stilar.
***
Pierres enda plump: tydligen hatar han falukorv. Märkligt.
***
Riktigt bra! Värd en hamburgare – för en månads läsning? Swisha till 123 529 7163.
