Det här slutspelet har tvivelsutan varit Miro Heiskanens stora genombrott för den breda massan. Med Nathan MacKinnon utslagen finns det goda argument för att 21-åringen är den bästa spelaren kvar i slutspelet.
Han har gjort 22 poäng på 19 matcher (varav 14 i lika styrka!) och det som verkligen står ut är att han gör det här samtidigt som han är en klippa defensivt. På rak arm är det svårt att komma på någon back som i närtid kommit in i ligan och direkt blivit en sådan tvåvägskraft (för han var ruggigt bra även sitt första år, det ska vi minnas).
Vi ska dock inte prata om Heiskanen idag, utom om John Klingberg. Det är nämligen väldigt lätt att glömma bort John när Heiskanen varit så bra. På ett sätt är det lite typiskt för Klingberg.
Han har nämligen levt lite i skymundan under sin NHL-karriär. Hans bedrifter som offensiv back överskuggas av att det är lite av en guldålder för sådana, med namn som Brent Burns och Erik Karlsson.
Även på inhemsk nivå så har två år äldre Karlsson och Victor Hedman – och till viss del ett år äldre Oliver Ekman-Larsson – varit givna fokus för uppmärksamhet.
Så det är inga dåliga namn John slåss med rampljuset om. Efter hans fina insatser i det här slutspelet är det dock dags att rikta lyktan mot honom.
Här är fem goda anledningar till varför John Klingberg förtjänar mer uppmärksamhet.
5 – Ledaregenskaperna
Låt oss börja med lite transparens: jag gillar John Klingberg. Faktum är att de flesta som har träffat John Klingberg gör det, han är en väldigt sympatisk och rolig människa.
Det märks inte minst på hur omtyckt han är av andra NHL-svenskar.
Vad John också har är dock en ruggig vinnarskalle och ambitionsnivå. Jag har pratat om det förut, hur hans lättsamma framtoning kan förleda folk att tro att han är oseriös, och jag ska inte tjata om ämnet.
Han brinner, så enkelt är det.
Sättet han hanterat hur Miro Heiskanens intåg petat ner honom i hierarkin visar också att han faktiskt lever efter en devis som alla predikar, men kanske inte efterföljer: laget före jaget.
Det är riktigt ledarskap.
4 – Talangmaximeringen
John är en vital del av kullen med tidiga 90-talister som blev svenska backundret, men det är lätt att glömma bort att han slagit ur underläge på ett helt annat sätt än de andra.
Hedman, Karlsson och Ekman-Larsson gick alla i förstarundan. Det gjorde även Adam Larsson och Jonas Brodin, liksom Hampus Lindholm och Oscar Klefbom.
Faktum är i hans egen draft så tingades både Patrik Nemeth och Petter Granberg högre än Klingberg, som gick först som 131:a spelare till Dallas.
Spelare som väljs i femterundan blir allt som oftast inte NHL-spelare, och definitivt inte stjärnor.
Klingberg har verkligen maximerat sin potential.
3 – Försvarsarbetet
På temat att maximera sin talang så måste vi ta upp defensiven, som jag ofta tycker att folk ser på som något man kan ta upp för att kritisera Klingberg. För mig är det tvärtom.
John Klingberg spelare i NHL på grund av sin förmåga med pucken. Det är ett obestridligt faktum. Det betyder inte bara att det är hans offensiva förmåga som tog honom till NHL, det är också den som håller honom relevant.
Han måste fortsätta skapa, och med det kommer vissa risker. Detta är oundvikligt och något som jag tycker Klingberg hittat en bra balans i.
Det andra är det faktiska försvarsarbetet.
En del i att Klingberg var såpass (relativt sett) oattraktiv i draften är att han inte har en överdrivet stor atletisk begåvning. Klingberg är ganska lång men i grunden väldigt smal. Han har helt enkelt inte lätt att lägga på sig muskler. Han är vidare en väldigt skicklig skridskoåkare, men på samma sätt så upplever jag honom inte som en i grunden särskilt explosiv eller kvick atlet.
Han får helt enkelt förlita sig på sin skalle även i försvarsarbetet, och det tycker jag man ska komma ihåg när man jämför honom med andra toppbackar som oftast är antingen explosiva, urstarka eller båda två.
2 – Leveransen
Klingbergs jobb är som sagt att skapa saker offensivt, och han är onekligen klivit fram i det avseendet under de (hittills) fem slutspelsrundorna Dallas spelat de senaste två åren. På 31 matcher han har gjort 22 poäng, endast överträffat av Jamie Benn och Miro Heiskanen som båda gjort 26.
På tal om leverans: Klingberg klockade efter den här säsongen in på 291 poäng under de första 425 matcherna av sin karriär. Den enda aktiva backen som överträffade det under inledningen av sin karriär var Erik Karlsson.
Och han har gjort det utan att det kostat mer än det smakar – Klingberg är under sin karriär +64 vid spel i lika styrka, elva av alla backar sedan han kom in i ligan.
Han är helt enkelt en av de bästa backarna i den här eran, och definitivt en av de bästa backarna Sverige fått fram.
Vilket för oss till den sista punkten.
1 – Norris-John
När man pratar svenska backar så är de fyra platserna på Mount Rushmore helt givna – de tillfaller våra tre Norris-vinnare Lidström, Hedman och Karlsson, samt Börje Salming.
Utanför denna kvartett så är det högsta någon svensk back placerat sig i Norris-omröstningen sexa – och det är John Klingberg, som har gjort det inte bara en utan två gånger.
Du kan diskutera hur det priset bedöms och så vidare, men att två gånger om placera sig högre än vad namn som Ekman-Larsson, Niklas Kronwall, Stefan Persson, Calle Johansson, Mattias Öhlund, Alexander Edler och så vidare har gjort, det är imponerande.
Imponerande.
Någon Norris-statyett har det dock som bekant inte blivit, och det är väl tveksamt om det blir det.
Men en Stanley Cup-ring vore ju inte fy skam det heller.
***
***
Gillade du artikeln? Värd en kaffe - för en månads läsning? Swisha till 123 529 7163.
Han har gjort 22 poäng på 19 matcher (varav 14 i lika styrka!) och det som verkligen står ut är att han gör det här samtidigt som han är en klippa defensivt. På rak arm är det svårt att komma på någon back som i närtid kommit in i ligan och direkt blivit en sådan tvåvägskraft (för han var ruggigt bra även sitt första år, det ska vi minnas).
Vi ska dock inte prata om Heiskanen idag, utom om John Klingberg. Det är nämligen väldigt lätt att glömma bort John när Heiskanen varit så bra. På ett sätt är det lite typiskt för Klingberg.
Han har nämligen levt lite i skymundan under sin NHL-karriär. Hans bedrifter som offensiv back överskuggas av att det är lite av en guldålder för sådana, med namn som Brent Burns och Erik Karlsson.
Även på inhemsk nivå så har två år äldre Karlsson och Victor Hedman – och till viss del ett år äldre Oliver Ekman-Larsson – varit givna fokus för uppmärksamhet.
Så det är inga dåliga namn John slåss med rampljuset om. Efter hans fina insatser i det här slutspelet är det dock dags att rikta lyktan mot honom.
Här är fem goda anledningar till varför John Klingberg förtjänar mer uppmärksamhet.
5 – Ledaregenskaperna
Låt oss börja med lite transparens: jag gillar John Klingberg. Faktum är att de flesta som har träffat John Klingberg gör det, han är en väldigt sympatisk och rolig människa.
Det märks inte minst på hur omtyckt han är av andra NHL-svenskar.
Vad John också har är dock en ruggig vinnarskalle och ambitionsnivå. Jag har pratat om det förut, hur hans lättsamma framtoning kan förleda folk att tro att han är oseriös, och jag ska inte tjata om ämnet.
Han brinner, så enkelt är det.
Sättet han hanterat hur Miro Heiskanens intåg petat ner honom i hierarkin visar också att han faktiskt lever efter en devis som alla predikar, men kanske inte efterföljer: laget före jaget.
Det är riktigt ledarskap.
4 – Talangmaximeringen
John är en vital del av kullen med tidiga 90-talister som blev svenska backundret, men det är lätt att glömma bort att han slagit ur underläge på ett helt annat sätt än de andra.
Hedman, Karlsson och Ekman-Larsson gick alla i förstarundan. Det gjorde även Adam Larsson och Jonas Brodin, liksom Hampus Lindholm och Oscar Klefbom.
Faktum är i hans egen draft så tingades både Patrik Nemeth och Petter Granberg högre än Klingberg, som gick först som 131:a spelare till Dallas.
Spelare som väljs i femterundan blir allt som oftast inte NHL-spelare, och definitivt inte stjärnor.
Klingberg har verkligen maximerat sin potential.
3 – Försvarsarbetet
På temat att maximera sin talang så måste vi ta upp defensiven, som jag ofta tycker att folk ser på som något man kan ta upp för att kritisera Klingberg. För mig är det tvärtom.
John Klingberg spelare i NHL på grund av sin förmåga med pucken. Det är ett obestridligt faktum. Det betyder inte bara att det är hans offensiva förmåga som tog honom till NHL, det är också den som håller honom relevant.
Han måste fortsätta skapa, och med det kommer vissa risker. Detta är oundvikligt och något som jag tycker Klingberg hittat en bra balans i.
Det andra är det faktiska försvarsarbetet.
En del i att Klingberg var såpass (relativt sett) oattraktiv i draften är att han inte har en överdrivet stor atletisk begåvning. Klingberg är ganska lång men i grunden väldigt smal. Han har helt enkelt inte lätt att lägga på sig muskler. Han är vidare en väldigt skicklig skridskoåkare, men på samma sätt så upplever jag honom inte som en i grunden särskilt explosiv eller kvick atlet.
Han får helt enkelt förlita sig på sin skalle även i försvarsarbetet, och det tycker jag man ska komma ihåg när man jämför honom med andra toppbackar som oftast är antingen explosiva, urstarka eller båda två.
2 – Leveransen
Klingbergs jobb är som sagt att skapa saker offensivt, och han är onekligen klivit fram i det avseendet under de (hittills) fem slutspelsrundorna Dallas spelat de senaste två åren. På 31 matcher han har gjort 22 poäng, endast överträffat av Jamie Benn och Miro Heiskanen som båda gjort 26.
På tal om leverans: Klingberg klockade efter den här säsongen in på 291 poäng under de första 425 matcherna av sin karriär. Den enda aktiva backen som överträffade det under inledningen av sin karriär var Erik Karlsson.
Och han har gjort det utan att det kostat mer än det smakar – Klingberg är under sin karriär +64 vid spel i lika styrka, elva av alla backar sedan han kom in i ligan.
Han är helt enkelt en av de bästa backarna i den här eran, och definitivt en av de bästa backarna Sverige fått fram.
Vilket för oss till den sista punkten.
1 – Norris-John
När man pratar svenska backar så är de fyra platserna på Mount Rushmore helt givna – de tillfaller våra tre Norris-vinnare Lidström, Hedman och Karlsson, samt Börje Salming.
Utanför denna kvartett så är det högsta någon svensk back placerat sig i Norris-omröstningen sexa – och det är John Klingberg, som har gjort det inte bara en utan två gånger.
Du kan diskutera hur det priset bedöms och så vidare, men att två gånger om placera sig högre än vad namn som Ekman-Larsson, Niklas Kronwall, Stefan Persson, Calle Johansson, Mattias Öhlund, Alexander Edler och så vidare har gjort, det är imponerande.
Imponerande.
Någon Norris-statyett har det dock som bekant inte blivit, och det är väl tveksamt om det blir det.
Men en Stanley Cup-ring vore ju inte fy skam det heller.
***
***
Gillade du artikeln? Värd en kaffe - för en månads läsning? Swisha till 123 529 7163.
Allt på Hockeynews PLUS för bara 69kr. Skaffa PLUS. Säg upp när du vill.