Det är inte så att jag har något svar på den frågan, men den blir allt mer relevant.
Det är inte heller så att jag är övertygad om att Djurgården ens funderar på att byta huvudtränare. Istället bygger jag frågan på de signaler som Barry Smith skickar ut när man ställer frågor till honom efter matcher.
Han själv är brutalt ärlig med att han inte har några svar på varför Djurgården har börjat så dåligt i tre raka matcher. ”Då skulle jag fixa till det”, är hans numera stående förklaring.
Mot Luleå var det snabbt 0–3 på Hovet och matchen var mer eller mindre körd. Det var då som stjärncentern Peter Holland drog på sig ett matchstraff, fyra matchers avstängning och böter.
Det fortsatte borta mot Timrå, men då blev inte uppförsbacken lika brant som mot Luleå och då orkade Djurgården med att vända underlägen till en 5–2-seger.
Men mot Oskarshamn började det på nytt lika illa. Och som Barry Smith har konstaterat uppträder hans spelare paralyserat. ”Frozen”.
Djurgården har många gånger den här hösten haft rejäla ras som har lett till ointagliga underlägen med påföljande förluster. Det började redan i premiären mot Skellefteå och har återkommit.
Varför har som sagt Smith inget svar på. Men om inte han har det – vem ska då ha det?
IKO var en klass bättre när pucken släpptes klockan 19 på Hovet. Mer aggressivt och mer redo för match än vad Djurgården var.
Kanske var det det stora havet av uppfällda och därmed tomma stolar som lyste blått på Hovet som skakade om hemmalaget? Bara 4 307 åskådare hade letat sig hit. Det var halvtomt. Eller halvfullt.
Kanske var det avsaknaden av de etablerade backarna Marcus Högström och Tom Nilsson som rörde till det? För att inte tala om frånvaron på toppduon Sebastian Strandberg och Linus Videll.
Den långtidsskadade lagkaptenen Jacob Josefson är saknad. Den saken är säker.
Josefson skulle vara Barry Smiths förlängda arm in i omklädningsrummet och ut på isen. Men för närvarande är det ingen av Djurgårdens spelare som riktigt tar tag i spelet.
Om man tar förra säsongens degraderade SHL-lag HV71 som skräckexempel är det inte lika illa sett till ansvarsbiten i Djurgården. HV-spelarna gömde sig då bakom varandra och hoppades att någon annan skulle ta på sig ansvaret. Det var främst det som sänkte HV till Hockeyallsvenskan.
I Djurgården fick två nya 17-åringar, Noah Östlund och Jonathan Lekkerimäki, debutera och energin och spelglädjen borde kunna inspirera lagkamraterna. De hade ett antal spännande byten.
Men Djurgården behöver ha ett lag av etablerade spelare som leder sina lagkamrater. Så ser det inte ut.
Marcus Sörensen får för tillfället vikariera som lagkapten och han tryckte in 2–3-reduceringen mot Oskarshamn med 1.39 kvar. Han är en av de som ska producera och han har börjat göra det.
Men mot IKO var det för sent. Och frågan är när det är för sent för Barry Smith att lyfta Djurgården.
Det kan ju helt enkelt bli så att han själv får nog och tackar för sig. Han har sitt liv i USA och är här över en säsong som en sorts mellanspel.
Barry Smith har gjort så tidigare när han har varit coach i Europa.
Det är ingen vacker trend att börja matcherna så svagt som Djurgården har gjort i de tre senaste matcherna. Och att ha tagit två ynka poäng, via en mirakulös vändning mot Brynäs, är på tok för lite.
En tvåpoängare på sju hemmamatcher. Två poäng av 21 på Hovet!
Det är skrämmande för Djurgården. Och det skrämmer definitivt bort publiken.
