Det tog mig två perioder att riktigt börja sortera intrycken och hänga upp dem som små gula post-it-lappar i mitt inre.
Sången från Djurgårdsfansen – och sången från de 300 vittröjade leksingarna: ”Vi älskar Leksand”, klapp-klapp-klapp – fyllde mig med energi, men knyckte också en del kraft för det var nästan svårt att höra vad jag tänkte.
Som det ska vara i de här sammanhangen. Man ger och man får.
Det är underbart att vara en liten beståndsdel i en fullsatt arena. Särskilt i en sådan anrik hockeylada som Hovet.
##Akustiken med publik är magnifik.
Och det är härligt att se folks lycka över att få vara med om det här igen. Att vi kan umgås och uppleva spänningen och njuta av hockeyn som underhållning.
Vi har lärt oss nu att inget i det här livet går att ta för givet. Men nu är vi här igen och förhoppningsvis för att ständigt återvända match efter match.
Så vem hade mest saker att glädja sig åt på Hovet?
Sannolikt Leksandscoachen Björn Hellkvist. Åtminstone sett till det som hände på isen.
I sin stålgrå kostym på väg in till Leksands spelarbås inför den tredje perioden vid ställningen 1–1 såg han lite lätt segerviss ut. Leksand dominerade den andra perioden och vann skotten med 15–4.
Djurgården gjorde det enda målet.
Men Hellkvist promenerade avslappnat på gummimattan på väg bort till avbytarbänken och slängde upp vänsterhanden och highfivade med några små Leksandssupportrar till tonerna av Depeche Modes 40 år gamla superhit ”Just Can’t Get Enough”.
Hellkvist kunde inte få nog.
För sett till logik och statistik borde Leksand vinna en sådan här match.
Och det är alltid kul när logik är något logiskt. Därför var det som världens naturligaste sak i världen att Max Veronneau kunde pricka in 2–1 på en iskall passning från Patrik Zackrisson. Kanadensaren fick tom kasse till sitt första mål i SHL för Leksand.
Med nollan spräckt var det också Veronneau som stängde publikfesten på Hovet när han smällde in 3–1 i powerplay med knappt fem minuter kvar.
Leksand gjorde en bättre match än Djurgården. Backen Calle Själin är landslagsmaterial och han blir bara bättre och bättre. Så var det förra säsongen och så är det denna.
Hovet är fullt! Djurgården-Leksand och det är magi. Släpp loss! pic.twitter.com/sY7m3zKE9e
— HockeyNews.se (@HockeynewsSe) September 30, 2021
Själin hade en hel del flyt på sitt 1–0-mål, som gick via Djurgårdsbacken Tom Nilssons nacke och in, men ni vet vad man säger om att bra spelare har tur.
Djurgårdsforwarden Marcus Sörensen, bäste offensive spelaren i hemmalaget, får nog också ha en del flax för att inte bli anmäld för den incident där han tryckte ner Leksandsforwarden Emil Heinemans huvud i isen vid en duell bakom Mantas Armalis i Djurgårdsmålet.
Sörensen kommer att göra mycket nytta för Djurgården och är det någon som kan få igång hemmapubliken på rätt sätt så är det han. Vilken energin. Vilken fart. Vilken jävlaranamma.
Men som helhet är Djurgården ute på tunn is. Det här spelet kommer inte att ge många segrar. Mantas Armalis tvingas till storspel i kassen.
Och alldeles för ofta blir det rörigt.
Leksands målvakt Kasimir Kaskisuo börjar också hitta in allt bättre i SHL-hockeyn och efter att inte ha spelat knappt något förra säsongen ser han ut att trivas i hettan.
Vem gör inte det, förresten. Publiken är tillbaka. Allt kan bara bli bättre!
