Djurgården fick en hel del att fundera på mot Södertälje. Redan i första bytet satte SSK-kaptenen Henrik Eriksson in en riktigt tung tackling på Djurgårdens toppback Colby Sissons. Sissons var halvvägs inne i eget bås och vände.
En tydlig signal från ex-djurgårdaren ”Hank” att Södertälje tänkte sälja sig betydligt dyrare än senast på Hovet där Djurgården vann med 4–0.
SSK visade vad man ville och det tog väldigt lång tid i matchen innan Djurgården talade om samma sak.
Och då var det ändå Djurgården som tog ledningen. I spel fem mot tre serverade Dick Axelsson ett skottläge till Colby Sissons som såg Marcus Krüger fri framför Frans Tuohimaa i SSK-kassen. Sissons sköt, Krüger styrde in 1–0 och Tuohimaa såg inte ett smack.
Sedan var det Djurgårdens tur att samla på sig utvisningar och fastän både Max Krogdahl och David Blomgren offrade sig och täckte skott fick Nicolai Meyer till slut ett läge och skickade in 1–1 på en retur i powerplay.
I den andra perioden försvann Djurgården mer eller mindre in i en dimma av virrighet.
Och vem som täckte vad och när och hur när SSK:s Sebastian Dyk omarkerad fick panga in 2–1 på en retur från Djurgårdsmålvakten Hugo Hävelid kan tränarstaben ha långa videogenomgångar om.
Djurgårdscoachen Robert Kimby tog en timeout några minuter efter det andra baklängesmålet, men som svar på det blev Patrick Thoresen utvisad några minuter senare.
Efter halva matchen låg Djurgården under med 2–1 och hade skotten 20–8 emot sig.
##Så var höll stjärnorna hus?
Dick Axelsson var alltså tillbaka efter sin avstängning och parades ihop med Linus Klasen med Marcus Krüger som center.
Det är många som ifrågasätter att Axelsson och Klasen spelar ihop i lika styrka för att det blir lite kaka på kaka och aningen omständligt.
Och till stora delar kan jag dela den bilden. I powerplay är de magnifika när de får mer ytor att operera på. Men även i lika styrka kan de skicka pucken till varandra med sina exakta passningar för förr eller senare kommer det att leda fram till målchanser.
Frågan är om det händer tillräckligt ofta bara.
I två perioder såg man inte mycket av någon kemi. I tredje perioden slog Dick Axelsson till.
Det gick så fort. 21 sekunder in i tredje perioden gick pucken från back till back, August Berg till Colby Sissons och när Sissons sköt var det bara Dick Axelsson som hann tänka klart.
En fräck styrning lurade Frans Tuohimaa fullständigt och så var det 2–2 utan att Djurgården riktigt var inne i matchen.
På så sätt är det förståeligt att Robert Kimby knuffar ihop Klasen och Axelsson med Krüger. De trivs ihop. Och när ingen begriper hur det går till hittar de på något som ingen motståndare kan förutse än mindre förutspå eller förbereda sig på via minutiös scouting.
Det bara händer. Plötsligt finns läget där.
Det var lite på samma sätt som Djurgården tog det utsträckta lillfingret vid underläge med 3–2. Skott från backen Hugo Blixt och så sopade Patrick Thoresen in 3–3.
Inte ens när Linus Klasen drog på sig en utvisning för hög klubba med mindre än fyra minuter kvar lät sig Djurgården sänkas av Södertälje. Tvåminutaren klarades av. Och tro det eller ej.
Med 46 sekunder kvar strulade Södertäljebacken Albert Wikman till det och då flög bokstavligen Arvid Costmar fram pucken till Ludvig Rensfeldt som sopade in 4–3.
Tre poäng till Djurgården som höll sig kvar i matchen gång på gång och som därmed också håller fast serieledningen.
Djurgården är som den där katten med nio liv. Räkna bara antalet gånger laget har legat under i den tredje perioden och vänt till seger.
Det är ofattbart. Men för Niklas Wikegård och Djurgården är det underbart.
