Växjö och Skellefteå har varit två av de tydligaste titanerna i svensk hockey de senaste åren, med varsin tydlig filosofi. Smålänningarna med sin avundsvärda värvningsprecision, Västerbottensklubben med sitt juniorgrundade stjärnbygge. De skulle stångas i finalen i fjol, men det slutade med att Växjö sprang rakt över Skellefteå och sedan dess har mycket hänt. Skellefteå tappade lite ungt och Pär Lindholm och har fyllt på, med hemvävt och SHL-rutin.
Som alla mästarlag tappade Växjö väldigt tungt, till både Ryssland och Nordamerika. Om sportchef Evertsson fyllt på med den sedvanliga kvalitén? Låt mig svara så här: Roman Horak.
Det där avslutet i andra perioden, efter att ha fyllt på som fjärdeman och fått pucken till skänks, med en liten sidledsdragning och sen ett backhandavslut rakt upp i nättaket, finns det inte så jäkla många forwards som klarar av att utföra i den här serien. Nu har den tjeckiske OS-spelaren gjort fyra mål på fem matcher och det lär komma mer.
Med det sagt spelade inte Växjö sin bästa hockey mot Skellefteå. Offensiven har inte kuggat i ordentligt, det är lite svårt att ta sig in framför mål och i mångt och mycket är det väl det som gjort att regerande mästaren inte vunnit mer än man gjort. Det där är naturligtvis fullständigt strunt samma för tillfället – Växjö kommer att klättra i tabellen och sannolikt vara ett av lagen som gör upp om SM-guldet framåt vårkanten. Det som är intressant är hur mycket bättre Skellefteå faktiskt blivit.
För så här är det: Bud Holloway, två assist. Juhamatti Aaltonen, ett assist. Det finns sparkapital att hämta. Det här laget kommer förvisso alltid att ledas av stjärnorna Möller, Lindström och vem de nu råkar kampera ihop med – just den här matchen var det Andreas Wingerli – men det behövs andra- och tredjehandsproduktion när spelet om pokalen tar vid. För tillfället har förstakedjan gjort hälften av lagets 19 mål och det räcker naturligtvis inte i längden. Men än så länge räcker det – till landets näst bästa offensiv och en andraplats i serien.
Jag ska erkänna att jag gått och väntat en smula. Möller är 29, Lindström 34, de har varit runt en del och vunnit en del titlar. Någon gång ska de ju bli trötta, mätta eller bara övermannas av ålderdomens symptom i en liga där allt handlar om fart, fart, fart.
Men det händer aldrig – och definitivt inte i år.
De ser faktiskt bättre ut än någonsin.
