Blytungt för HV71 – men en seger för sporten

36-18 i skott. Ledning med 3-0. Bud på fler mål. Ändå lyckades Luleå Hockey/MSSK tappa ledningen, tappa matchen – och höll på att tappa segern.

Varför? Ronja Savolainens utvisning i spel fem mot tre under övertiden. Jenni Hiirikoskis skott i ribban. Luleå Hockey/MSSK hade både otur och slarvade. Det var som att man tappade mer och mer ju längre matchen gick, ju närmare HV71 kom, och det är både konstigt och raka motsatsen.

Konstigt, för att det här är landets överlägset bästa lag med landets överlägset bästa förutsättningar.

Helt normalt, eftersom det här inte är spelare som är vana att hamna i en utsatt position.

Luleå/MSSK har marscherat genom seriespelet, mest haft roligt, det har varit skoj med fansen och medspelarna. De förluster som trots allt dykt upp på vägen har hanterats med axelryckningar och sneda leenden – både från organisationen och media. Vi har ju vetat att det här laget är ämnat för större uppgifter, allihop, det har inte varit varken fara på taket eller ko på isen.

Nu var den större uppgiften här.

Det märktes att spelarna insåg det när HV71 hämtade ikapp överläget.

Det var darrigt, handlingsförlamat, man förlitade sig på spelare som åkt slalom genom motståndet hela säsongen men nu knappt hade kraft att lyfta sina egna skridskor. Man försökte utmana spelare för spelare istället för som det lag man varit och det är sällan, aldrig, en framgångsrik väg. Peter Elander, förre förbundskaptenen, har en gång sagt att de mentala aspekterna har en betydligt större betydelse för damer än för herrar och det syntes med all önskvärd tydlighet här.

Men.

Luleå Hockey/MSSK är lite för bra, har lite för många spetsiga spelare, för att ett lag ska orka stå emot över tid. I en match kan det gå, med alla nerver som kan ge sig in i leken när det vankas spel om medaljer, och det var dit HV71 var på väg. Det första hacket i rustningen, det som kan ge ännu större mentalt överläge inför andra matchen, få motståndarna att glömma att de faktiskt är det bättre laget.

Till sist fick Luleå/MSSK den lilla lucka som behövdes. Fanny Rask åkte ut i förlängningen, hemmalaget byggde upp sitt spel, Nora Tuulus fick lite för mycket tid, lite för mycket utrymme och hennes handledsskott satt just ovanför Alba Gonzalos högra benskydd. Allt som HV-spelarna slitit för, allt som man hoppats på, försvann inom loppet av två sekunder.

Närmare än nästan kom aldrig gästerna. Det är naturligtvis blytungt för HV71. Men för sporten är det en seger.

I fjol hade den här matchen avgjorts på straffar, direkt, utan något förlängningsspel. Då hade HV haft ännu större chans att gunga kolossen, att få den att falla. Jag är glad att det här är sättet som slutspelsmatcher avgörs på.

Jag är inte säker på att HV-spelarna håller med mig.