Välkomna till Löntas Lördagslista. Här rankar jag de tio mest oviktiga sakerna jag vill berätta om för er – från faktiskt relevans till total oväsentlighet.
Häng med och se om du orkar ta dig hela vägen ner.
10 – VM é klart
Nio år är en evighet och därför är jag väldigt glad över att min arbetsgivare NENT Group (alltså TV 3-kanalerna/Viaplay) kommer att visa Hockey-VM för herrar så länge till.
Fram till 2024 delar vi med SVT vartannat år, från och med och fem år framåt så är det bara NENT som gäller.
Förhoppningsvis så får jag vara med på den resan, men oavsett vad så vet jag att det finns enormt mycket hockeypassion i huset och att det kommer att levereras delikat bevakning av turneringen.
9 – Hockey-VM är kul, sursill
Jag vet att VM är en turnering det gillas att klanka ner på, men jag känner att den fått en välförtjänt upprättelse de senaste åren. Den här generationen tycker verkligen att det är kul att komma hem och spela för sitt land, och det är riktigt kul att se. Sverige har alltid ett bra lag, både i bemärkelsen talang på isen och sammanhållning som grupp.
Att bevaka VM i Danmark på plats gav också en djupare förståelse för vad den här turneringen kan betyda för mindre hockeynationer.
Till sist så är den på en grym tid på året: våren spirar ute i Europa (där den ofta avgörs) vilket gör för trevliga supporterresor. Om man blir på hemmaplan så har man ljusa vårkvällar att njuta av (med tv:n på inglasningen).
Det är också en grym chans för folk som inte är NHL-nördiga (vilket jag antar att ni som läser det här är) att få se våra NHL-lirare, uppleva hur bra och sympatiska de är.
8 – Olofssons powerplay
Victor Olofssons sanslösa powerplayutdelning fortsätter. Efter att ha satt två i numerärt överläge i våras så har nu sex den här säsongen. Inför torsdagens match mot Kings satte jag mig och kikade på lite siffror för att sia i hållbarheten i det här.
Hans utdelning i powerplay såhär långt i karriären är sanslösa 44,44 och det kommer omöjligen att hålla.
Nikita Kucherov och Steven Stamkos sköt 22 respektive 21 procent ifjol och där tror jag någon form av tak ligger för vad Olofsson kan göra även om allt faller på plats. Jag jämför med dessa två för att det finns likheter mellan Tampas powerplay och Buffalos, där Sabres också har två spelare i respektive cirkel som kan göra mål, i Olofsson och Jack Eichel. Stilistiskt finns det likheter, men att sätta Stamkos och Kucherov som tak tror jag är rimligt, för Buffalo-gossarna har mycket kvar att bevisa innan de kan nämnas på samma nivå.
Med det sagt tror jag att Olofsson kan fortsätta producera riktigt bra. Han har bara spelat strax över 40 minuter i powerplay i sin karriär, men han skjuter 26,75 skott på mål/60 minuter.
Ingen spelare i ligan har spelat minst 40 PP-minuter kombinerat denna säsong och ifjol och lastat lika många puckar på mål per spelad minut. Spelarna närmast bakom Olofsson är Matt Dumba, Tyler Seguin, David Pastrnak och Auston Matthews, ett fint sällskap.
40 minuter är ett för litet arbetsprov för att dra några större slutsatser, men det säger ändå något. Kan Olofsson fortsätta få puckar på mål så blir det bra, för hans skott är bra nog för att ha en utdelning utöver det normala.
Addera dessutom det faktum att han har Eichel på motsatt cirkel – en spelare vars eget skott är så farligt att boxplay måste respektera det, men som samtidigt har blicken och kompetensen för att skära rakt igenom boxen med passningar om de luckorna öppnas.
Att Dahlin är pointmannen skadar inte heller – så klart främst för hans talang, men också för att han är vänsterfattad och har Olofsson som sitt ”enkla” pass.
7 – Bara leftare
Powerplaymålskytte är kanske ingenting man historiskt associerar med våra svenska stjärnor, men ska Olofsson in på topplistan för alla tiders bästa svenska PP-säsonger så gäller det att han håller i produktionen.
De blågula toppnoteringarna ser ut som följer:
1 – Markus Näslund, 24
2 – Kent Nilsson, 20
3 – Mats Näslund, 19
4 – Markus Näslund/Daniel Sedin, 18
6 – Tomas Sandström/Henrik Zetterberg, 17
En sak som förvånade mig är den totala avsaknaden av högerskyttar här ovan. Bland sju bästa powerplaymålstotalerna i svensk NHL-historia så hittar vi ingen med den fattning som jag tänker mig brukar fira störst framgångar som avslutare i numerärt överläge.
Det här hänt åtta gånger att en svensk klockat in på 16 powerplaymål och två av dem har gjorts av två herrar högerfattade herrar som jag trodde skulle ha placerat sig ännu högre på den här listan: Mats Sundin och Daniel Alfredsson.
6 – Blågula kanonparet
Inför torsdagens omgång hade 69 backpar spelat minst 50 5v5-minuter – bara ett enda par hade en bättre xGF (förväntat målfördelning baserat på fördelning och kvalité på skottförsök) än Rasmus Andersson och Oliver Kylington.
Jag såg dem två gånger i veckan. Mot Detroit i torsdags var Andersson pigg med flera bra påfyllningar i anfall. I tisdags när de mötte Philadelphia var jag väldigt imponerad av Kylington. Resolut i försvarsspelet, kreativ och framför allt så åkte han ut pucken ur egen zon riktigt bra ett par gånger.
Där finns en potential för Kylington att verkligen vara effektiv. Han påminner litegrann om Cam Fowler när det gäller den där hala förmågan att ta sig ur sarghörnen med kontroll, och det är en enormt värdefull spetsegenskap att ha – och kan han bygga ett solitt spel runt det i övrigt så kommer det kunna ge honom en bra karriär här bort.
5 – McDavid mot… hur många poäng?
På grund av de enorma förväntningarna på Connor McDavid så känns som att vi inte riktigt visat tillräcklig vördnad för hans inledning på säsongen.
Trots en poänglös match mot Detroit i natt står McDavid på mastiga 5+12 efter åtta matcher. Det ger ett poängsnitt på 2,125 poäng per match. Det skulle för tydlighetens skull betyda 174 poäng över en hel säsong.
Det är så klart drivet av några lyckosamma procenter, men även om han inte når riktigt så högt så tror jag vi kan få se en historisk säsong – kanske den som kommer bli McDavids produktiva i karriären.
Tillåt mig utveckla.
Oilers har fått en bra start och i en svag division bör det hålla hoppet om slutspel vid liv även när Oilers mojo avtar en smula. Ovanpå det så har laget en ny coach (Dave Tippett) som verkar redo att spela skiten ur sina stjärnor. McDavid snittade 22.30 per match och Draisaitl hela 24.23 inför nattens tillställning.
På tal om Draisaitl så verkar den store tysken också redo att ta ett steg till (vilket inte säger lite för en spelare som gjorde 50 mål och 100 poäng ifjol), och deras kemi går inte att förneka.
Sidonot: coolt att se hur McDavid och Draisaitl tog ett byte på uppåt två minuter för att försvara 2–1-ledningen mot Detroit i natt. Inte bara mål de här herrarna bidrar med.
Vad törs vi då hoppas på produktionsmässigt? Om Nikita Kucherov gjorde 128 ifjol ska McDavid absolut kunna bli den första sedan Jagr och Lemieux (båda 95-96) att ta sig över 130.
Det beror alltså dels på omständigheterna ovan, dels på tajmingen.
Tillåt mig utveckla även det.
4 – 23: den gyllene åldern
Connor McDavid är snart 23 och inne på sin femte säsong – det är här någonstans stjärnorna brukar peaka produktionsmässigt.
Den trio under lockouteran som vi kan nämna i samma andetag som McDavid är Crosby, Ovechkin och Malkin. De här tre gjorda sina bästa offensiva säsonger (hittills?) tidigt.
Ovechkin och Malkin var båda 22 när han de gjorde sina personbästa (112 respektive 1123). Crosby PB 120 kom redan som 19-åring under hans andra år i ligan, men det ska tilläggas att han vid samma ålder som McDavid är nu, alltså 23, höll ett 132-poängstempo under de 41 matcher han spelade.
Även historiskt skvallrar det om att superstjärnor maxar ut i den här åldern. Jagr var 23 när han nådde 149, och det var Mario Lemieux också när han klockade in på 199.
Gretzkys rekordsättande 215 poäng kom när han var 25, men det ska sägas att han som 23-åring hade ett bättre produktionstempo (rekordsättande 2,77/match) men då missade sex matcher.
Jag tror ni förstår poängen. Gissningsvis så är det vid den här åldern som teknisk kunnande och rutin möter fysisk peak på det mest fördelaktiga sättet, kombinerat med att kropparna fortfarande (förhoppningsvis) är relativt förskonade från hämmande skador och slitage.
Så njut, det här kan bli en säsong det kommer talas om i många år framöver.
3 – Henke hatade att skjuta
I kvällens NHL-studio så bjuder vi på Vancouver mot New Jersey, och jag ska borra ner mig i korrelationen mellan att välja först i draften och att vinna Stanley Cup.
Det blir också ett nytt nostalgisegment, och till detta så fick jag djupdyka i en av mina favoritämnen i hockeyväg: notabla bedrifter av bröderna Sedin. I detta fall blir det matchen då Henke Sedin säkrade sin Art Ross och tvillingarna kombinerade för sitt kanske mest spektakulära mål.
Jag gillar också att hitta saker som påvisar exakt hur osugen Henrik Sedin var på att skjuta hockeypuckar mot hockeymål. Därför måste jag dela med mig en liten statistiskrad från researchen till det här inslaget.
Inför den sista matchen hade Vancouver redan säkrat seriesegern och det enda de hade att spela för var Henkes poängligaseger. Han var en pinne efter Ovechkin och fick lira hela 25.24. På den tiden hade han totalt två skottförsök.
Två!
För att ni ska förstå hur lite det är: 726 spelare lirade minst 100 minuter den säsongen – 703 av dem snittade fler skottförsök per spelad minut än vad Henke gjorde den matchen han skulle säkra sin Art Ross.
Henke höll ett tempo värt 4,72 skottförsök per spelad timme. Närmast jämförbara ordinarie spelare var Anders Eriksson och Nicklas Grossmann.
Eriksson och Grossmann!
Kan man vara mer av en flippare än att spela 25+ minuter hockey med ett enda syfte – att göra poäng –och tycka att det räcker att försöka göra mål själv två gånger?
Över hela säsongen hade Henke 9,74 skott per spelad timme, vilket var klart mer men samtidigt på plats 423 i ligan. Så ja, han strösslade inte med skotten när det begav sig, den äldre av tvillingarna.
2 – Henke hatade verkligen att skjuta
På det här temat så är Henkes sista säsong fantastisk. Han klockade in på 3+47 för 50 pinnar. Betänk att innan dess så hade ingen forward någonsin gjort 50 poäng med mindre än sju mål. Faktum är att ingen forward i historien ens gjort 30 poäng utan att göra så få mål som tre. Henkes 0,79 skott/match som han hade den säsongen är också det lägsta snittet per match någon 50-poängsforward haft så länge den statistiken har förts.
1 – Slut på siffror
Har ni tagit er hela vägen hit så har ni tuggat er igenom en herrans massa siffror, så nog med det: Anthony Manta har NHL:s fulaste klubba. Det är allt, tack för visat intresse.
