I Andreas Johanssons podcast Hockey from the Heart (spännande grej, Andreas!) sa den svenske världsmålvakten Henrik Lundqvist:

”Det fanns inget bättre än att få vinna när man var barn, när du hade lagt ner all den tiden. Ibland förlorade du, men då uppskattade du vinsten så mycket mer. Utan det är det svårt att se var moroten ska finnas. Du måste lära dig förlora och vinna för att växa som person och idrottsmänniska. Tar man bort det, då tar man bort det bästa som finns. Då vet jag inte vad idrotten är. Idrott går ju ut på att tävla och mäta sig.”

Lite senare följde Torontoikonen Börje Salming upp med i Expressen: 

”Varför ska man inte få tävla? Det är ju en del i allting man behöver lära sig. Spänningen i att tävla, på rätt sätt, måste få finnas. Jag fattar inte hur de tänker där. Det är ju därför man kämpar, spelar och tävlar. Det är ju för att få vinna.”

Det tycks föreligga ett gigantiskt missförstånd här.

Trist om snöbollen växer bara för att Henrik och Börje inte tagit reda på fakta, alternativt kunde någon ha förklarat läget för dem.

En meriterad ungdomsledare sa till mig häromdagen:

– Jag förstår Henke. Jag förstår hans reaktion. Om han tror att det är så här det är.

Precis. Om. Men fakta är ju följande:

Barn under 13 inte bara får tävla – de ska tävla.

Barn under 13 ska till och med tävla utav helsike, lära sig hantera vinster, lära sig komma tillbaka efter förluster, men de ska göra det för stunden, leva i nuet.

Deras tävlan ska vara just där och då, inte som en del av en lång serie som börjar i oktober och slutar i mars.

Mål räknas, vinnare och förlorare skapas – men när nästa dag gryr ges nya chanser.

## Det är så man behåller glädjen och utvecklas mest och bäst.

## Det är så Sara, 9, och Dragan, 12, vågar testa nya finter.

Tjejerna och killarna ska inte frestas att tänka långsiktigt redan innan de lärt sig läsa och räkna ordentligt, framför allt ska inte tränare och föräldrar göra det.

Säkert löser inte detta alla problem med för tidig toppning, för hetsiga ledare – men inte fan skadar det.

Tror ni tioåringar går under för att ingen vuxen tar fram en tabell åt dem?

Trams. Vill de får de väl göra egna. 

Kidsen spelar, vinner eller förlorar, sedan är det läxor, Pokémon, fritidsgården eller föräldrafritt som gäller.

Precis som det ska i den åldern.

Inte på något sätt vill svenska hockeyförbundet, eller för den delen fotbollsditot, ta bort tävlingsmomentet, det som finns inbyggd i de flesta av oss från låg ålder.

Tvärtom, Henke och Börje, tvärtom.

Barn under 13 ska stimuleras att hela tiden tävla, kämpa, för laget, för sig själva, jubla efteråt, eller deppa.

Men – när matchen är över så är den över. Den är inte en del av en lång serie, det kommer en ny chans nästa vecka, tio förluster i rad eller tio vinster i rad spelar ingen roll.

## Här och nu.
## Ännu en cupfinal.
## The Winner Takes It All … den dagen.

Helt annan sak när det handlar om cuper, må det vara stora GP-pucken eller en helgcup i Brunflo, Kiruna, Nacka eller Osby.

Självklart görs tabeller här, självklart går någon vidare, självklart blir någon utslagen.

Cuper avgörs över kort tid, en bro in i tonårslivet, det som är steget in i allvaret.

Men att ta bort långa tabeller för de riktigt unga, att skapa ett här och nu-tänk snarare än ”i dag måste vi vinna för att ligga bra till om tre månader”, det kan aldrig vara fel.

## Det är idrott på barns villkor. Inte vuxnas.

Om det tar bort tävlingsmomentet? Tvärtom, det skapar bara ett ännu större driv att vinna, även om man förlorat en massa matcher tidigare under säsongen.