Lägger man ihop grundserie och slutspelsmatcher klockade Robin Jonsson in på 586 matcher i landets högsta serie för Färjestad, Timrå och Luleå.
Spelarkarriären tvingades han avsluta under säsongen 2014-15 på grund av ryggproblem. Våren 2014 opererade han ryggen och gjorde sedan comeback under vintern, men det blev bara fyra matcher innan han i februari meddelade att karriären var över.
Särskilt länge blev han däremot inte borta från ishockeyn efter att spelarkarriären tagit slut.
Redan till den efterföljande säsongen var han tillbaka i Luleå som assisterande tränare i J20-laget och numera är han spelarutvecklare på klubbens junior- och ungdomssida.
– Det var inte helt frivilligt som jag slutade spela, jag hade gärna fortsatt i ett gäng år till så det var inte energin och passionen för hockeyn som svalnade utan det var ju kroppen som inte fungerade längre så när väl erbjudandet väl kom from Luleå att vara kvar i hockeyvärlden så blev det rätt så solklart att jag skulle försöka hitta någon lösning med familjen och så blev det. Nu är jag inne på mitt femte år och det är kul, säger han.
Vad är det du gör i din roll?
– Rollen bygger väl lite på att vara någonstans mittemellan spelarna och tränarna men framförallt att vara ett verktyg för spelarna för dem i vad de anser vara vägen till att ta nästa steg. Om det sedan är på isen eller utanför och livet i allmänhet för att få rutiner att stämma så är jag där för deras skull och försöker backa upp och hjälpa till. Och är det så att jag inte kan det själv så ser jag till att vi skaffar den kunskapen.
Från och med den här säsongen är han också med i ledarstaben kring Småkronorna där han är en av två assisterande förbundskaptener och inte helt oväntat styr han backsidan under träningarna. För Jonssons del är det den andra landslagsturneringen som tränare efter att han varit med under Hlinka Gretzky Cup i augusti också.
Till denna samling är halva backsidan utbytt.
Något som adderar en liten extra krydda till landslagsuppdraget han är stolt över att ha fått.
– Det är en ny utmaning och någonstans är det en ära också och en förmån att få tillfället att få vara med kring landslaget. Det har varit jättekul hittills och man lär sig något nytt varje dag, framförallt så är det väldigt roligt att jobba med den här gruppen som är så väldigt ambitiösa och vill suga åt sig något nytt varje dag, säger han.
Och nog har han märkt en stor skillnad på livet som spelare jämfört med det som tränare.
– Det är en jättestor skillnad, framförallt så har man fått större uppskattning för de ledare man hade under sin spelarkarriär, för vilken tid de faktiskt lägger ned och vilken apparat det är runtomkring, Det är inte bara att köra igång träningen så är man klar utan det är väldigt mycket som går in i varje ispass, i varje dag och individ. Där har man fått en större uppskattning för ledarna man haft, säger han.
Under Småkronornas träningar i Sundsvall har Jonsson varit väldigt aktiv med feedback till de sju backar som är på plats inför femnationsturneringen.
Alla kan däremot inte hanteras på samma sätt men under de här fem åren har han lärt sig undan för undan hur man når fram till spelarna, en del han själv tycker att han utvecklat sedan han slutade spela.
– Personligen är det väl retoriken och sättet man framför saker på, på olika sätt. Framförallt att se spelarna, vissa behöver man vara lite hårdare med och där det går jättebra, vissa måste man prata mer med där den hårda vägen inte går och tvärtom. Det är något man sugit i sig mycket av och där man försöker ta intryck av andra man jobbar med. Sedan når man inte alla, men man kan alltid försöka, sedan är det alltid någon man inte riktigt kommer åt och känner sig tillfredsställd med där man funderar på om man kunde gjort på något annat sätt men man lär sig något nytt hela tiden, säger Jonsson.
Hur mycket kan man peta i detaljer och pusha på spelarna?
– Pusha på kan man göra, men någonstans tror jag att det måste finnas en nyfikenhet och hos varje spelar och individ. Om det sedan är på isen eller kring kost så måste de vara drivande sedan måste alla människor någonstans ha stöttning och hjälp med vissa saker, man är långt ifrån självlärd. Man kan vara inne och peta i mycket men man får peta i rätt saker, framförallt i saker som de vill själva. Jag och andra tränare, oavsett förening, har säkert jättemycket åsikter men någonstans gäller det att hitta rätt nycklar till varje individ och det är inte alltid lätt.
Vad är det för skillnader mellan jobbet i klubblaget och här i landslaget?
– Egentligen blir det bara att ribban höjs. Hockey är fortfarande hockey oavsett om du spelar i division 2 eller i NHL, det är bara att nivån på utförandet höjs. Här kanske man får snäppa upp det lite då det är de bästa i årskullen medan man i Luleå får, inte snäppa ned, men kanske köpa att det inte är det bästa av det bästa. Här har vi eliten i den här gruppen och då får man höja nivån, vara lite petigare och mer noggrann att allting sitter och då gäller det att man är på.
Spelarkarriären tvingades han avsluta under säsongen 2014-15 på grund av ryggproblem. Våren 2014 opererade han ryggen och gjorde sedan comeback under vintern, men det blev bara fyra matcher innan han i februari meddelade att karriären var över.
Särskilt länge blev han däremot inte borta från ishockeyn efter att spelarkarriären tagit slut.
Redan till den efterföljande säsongen var han tillbaka i Luleå som assisterande tränare i J20-laget och numera är han spelarutvecklare på klubbens junior- och ungdomssida.
– Det var inte helt frivilligt som jag slutade spela, jag hade gärna fortsatt i ett gäng år till så det var inte energin och passionen för hockeyn som svalnade utan det var ju kroppen som inte fungerade längre så när väl erbjudandet väl kom from Luleå att vara kvar i hockeyvärlden så blev det rätt så solklart att jag skulle försöka hitta någon lösning med familjen och så blev det. Nu är jag inne på mitt femte år och det är kul, säger han.
Vad är det du gör i din roll?
– Rollen bygger väl lite på att vara någonstans mittemellan spelarna och tränarna men framförallt att vara ett verktyg för spelarna för dem i vad de anser vara vägen till att ta nästa steg. Om det sedan är på isen eller utanför och livet i allmänhet för att få rutiner att stämma så är jag där för deras skull och försöker backa upp och hjälpa till. Och är det så att jag inte kan det själv så ser jag till att vi skaffar den kunskapen.
Från och med den här säsongen är han också med i ledarstaben kring Småkronorna där han är en av två assisterande förbundskaptener och inte helt oväntat styr han backsidan under träningarna. För Jonssons del är det den andra landslagsturneringen som tränare efter att han varit med under Hlinka Gretzky Cup i augusti också.
Till denna samling är halva backsidan utbytt.
Något som adderar en liten extra krydda till landslagsuppdraget han är stolt över att ha fått.
– Det är en ny utmaning och någonstans är det en ära också och en förmån att få tillfället att få vara med kring landslaget. Det har varit jättekul hittills och man lär sig något nytt varje dag, framförallt så är det väldigt roligt att jobba med den här gruppen som är så väldigt ambitiösa och vill suga åt sig något nytt varje dag, säger han.
Och nog har han märkt en stor skillnad på livet som spelare jämfört med det som tränare.
– Det är en jättestor skillnad, framförallt så har man fått större uppskattning för de ledare man hade under sin spelarkarriär, för vilken tid de faktiskt lägger ned och vilken apparat det är runtomkring, Det är inte bara att köra igång träningen så är man klar utan det är väldigt mycket som går in i varje ispass, i varje dag och individ. Där har man fått en större uppskattning för ledarna man haft, säger han.
Under Småkronornas träningar i Sundsvall har Jonsson varit väldigt aktiv med feedback till de sju backar som är på plats inför femnationsturneringen.
Alla kan däremot inte hanteras på samma sätt men under de här fem åren har han lärt sig undan för undan hur man når fram till spelarna, en del han själv tycker att han utvecklat sedan han slutade spela.
– Personligen är det väl retoriken och sättet man framför saker på, på olika sätt. Framförallt att se spelarna, vissa behöver man vara lite hårdare med och där det går jättebra, vissa måste man prata mer med där den hårda vägen inte går och tvärtom. Det är något man sugit i sig mycket av och där man försöker ta intryck av andra man jobbar med. Sedan når man inte alla, men man kan alltid försöka, sedan är det alltid någon man inte riktigt kommer åt och känner sig tillfredsställd med där man funderar på om man kunde gjort på något annat sätt men man lär sig något nytt hela tiden, säger Jonsson.
Hur mycket kan man peta i detaljer och pusha på spelarna?
– Pusha på kan man göra, men någonstans tror jag att det måste finnas en nyfikenhet och hos varje spelar och individ. Om det sedan är på isen eller kring kost så måste de vara drivande sedan måste alla människor någonstans ha stöttning och hjälp med vissa saker, man är långt ifrån självlärd. Man kan vara inne och peta i mycket men man får peta i rätt saker, framförallt i saker som de vill själva. Jag och andra tränare, oavsett förening, har säkert jättemycket åsikter men någonstans gäller det att hitta rätt nycklar till varje individ och det är inte alltid lätt.
Vad är det för skillnader mellan jobbet i klubblaget och här i landslaget?
– Egentligen blir det bara att ribban höjs. Hockey är fortfarande hockey oavsett om du spelar i division 2 eller i NHL, det är bara att nivån på utförandet höjs. Här kanske man får snäppa upp det lite då det är de bästa i årskullen medan man i Luleå får, inte snäppa ned, men kanske köpa att det inte är det bästa av det bästa. Här har vi eliten i den här gruppen och då får man höja nivån, vara lite petigare och mer noggrann att allting sitter och då gäller det att man är på.
Allt nytt innehåll på Hockeynews PLUS för bara 69 kr! Skaffa Hockeynews PLUS
JUST NU: TV4 Play+ på köpet! (värde 118 kr)
