För tredje matchen i rad tappade Vita Hästen en klar ledning i slutet av matchen.
Den här gången var det Tyringe som hämtade in ett 0–2-underläge under de sista fyra minuterna.
Visserligen vann Vita Hästen i sudden, men frågan är om inte tränaren Jesper Kemi börjar hänga löst nu.
Vi måste samtidigt slå fast att Vita Hästen gjorde en betydligt bättre insats än i den otroligt bleka matchen mot Boro/Vetlanda.
Framför allt i den andra perioden och stora delar av den tredje hade man ett fast grepp om händelserna.
Samtidigt var den första perioden långt ifrån bra.
Där var det faktiskt Tyringe som hade mest puck och att skotten i perioden kunde sluta 14–4 är svårt att begripa.
Hästen hade problem med ett kreativt och fartfyllt Tyringe.
Samma mönster igen
Men åter till slutet.
Hästen leder med 2–0, har spelat bra i 15 minuter – men så kommer 2–1 lite från ingenstans.
Då drabbas plötsligt hemmalaget av stora skälvan.
I det läget handlar det om att spela smart. Chippa ut ur egen zon. Hålla pucken framför sig.
Det handlar inte om att dra på sig en idiotisk utvisning och sätta laget i skiten.
Något som den oerhört rutinerade Albin Carlsson borde veta.
Men likt förbannat crosscheckar han en Tyringespelare i ryggen och med knappt tre minuter kvar får Tyringe chansen att etablera tryck.
Med bara sju sekunder kvar är kvitteringen ett faktum.
För tredje matchen i rad har den tunga favoriten tappat en ledning på två mål eller mer i slutet av tredje perioden.
Hade det hänt en gång hade man kunnat avfärda det som ett misstag.
Men när det händer tre gånger i rad är det ett mönster.
De rutinerade Hästenspelarna borde veta bättre.
Men tydligen gör de inte det.
Vem ska bära ansvaret?
Någon måste ta ansvar.
Mycket talar för att tränaren Jesper Kemi får bära det.
Men jag tror ärligt talat inte att det är hans ansvar ensam.
Visst kan man med fog säga att det är han som borde få spelarna att förstå hur man spelar på ett resultat.
Men jag är inte säker på att det är så enkelt.
För vad har han egentligen för spelartyper att tillgå?
Missförstå mig rätt.
Samtliga 26 spelare i truppen håller högsta Hockeyettanklass, och i många fall ännu högre.
Men vad är det för spelartyper?
Det är spelare som är vana vid att spela högt upp i hierarkin i sina tidigare lag.
Spelare som ska vara med och göra skillnad offensivt.
Och på något vis sitter det i deras inlärda beteende:
”Jag är en offensiv spelare som ska vara konstruktiv.”
Då spelar det inte så stor roll om du säger till spelaren att nu ska vi spela destruktivt, lägga sarg ut och göra det enkla.
När stressnivån går upp är det ryggmärgen som slår till.
Man gör det man brukar göra – inte det man blivit tillsagd.
Där kan problemet sitta
Det är lite som Visbys tränare Jens Gustavsson sa när han förklarade för mig varför de valde att behålla spelare som Wille Bärehag och Hampus Engman och i stället skickade bröderna Wahlgren, som egentligen är betydligt bättre spelare.
– Tvillingarna hade säkert köpt om jag sagt att de ska spela i en fjärdekedja, jobba hårt och spela enkelt. Men det är en sak att köpa det med hjärnan och en annan sak att göra det naturligt. Engman och Bärehag har spelat 0–0-hockey hela sina karriärer och gör det automatiskt och konsekvent. Det hade aldrig Wahlgrens kunnat göra.
Och frågan är:
Vem är Vita Hästens Bärehag och Engman?
Är det kanske där man måste börja?
Att byta ut några spelare för att få en naturligare rollfördelning?
Blir det Kemi som får gå?
Men i slutändan blir det väl som det brukar bli.
Tränaren får gå.
Helt utan ansvar är Kemi heller inte.
Men frågan är om Vita Hästen verkligen löser sina problem genom att byta tränare.
