Niklas Olausson har räddat Luleå Hockey många gånger den här säsongen, framför allt på slutet, och det är lika oväntat (jaja, klart han ska göra poäng, men knappast mål) som välkommet. Mot Brynäs var det han som gav sitt lag ledningen för att så småningom assistera till segermålet. Olausson är en av få offensiva spelare som glänst efter jul. Sedan årsskiftet toppas den interna poängligan av honom, Kovacs – och Karl Fabricius.
Trots Olaussons målsuccé saknar inte Luleå Hockey problem. Lagets egentliga offensiva dynamo, Jack Connolly, har inte stått att känna igen sedan han skrev på en förlängning med klubben vilket fått Petter Emanuelsson att gå i träda. Samtidigt har inte spelet i numerärt överläge fungerat sedan Isac Lundeström vände hem och tränarna tvingades mixtra en smula med formationerna. Defensivt gör man många märkliga misstag – jag tycker inte att Daniel Sondells hoppfulla lilla skutt innan Jesper Boqvists drömmål är ett enskilt misstag utan symptom på en större problematik.
Men framför allt tycker jag att Luleåspelarna saknar den fart och frenesi som skapat så mycket oreda för motståndarna.
Det märks i forecheckingen, där forwards inte riktigt hinner fram till sina positioner och backarna inte riktigt vågar stå upp så högt och hårt som de behöver för att skapa kaos. Det märks i uppbyggnadsspelet, där Luleåspelarna inte alls hittar passningsspel, tajming eller fart från säsongens första halva. Det här kan naturligtvis ha sina rutiga skäl och randiga orsaker. Thomas ”Bulan” Berglund har sannolikt låtit piskan vina, både under landslagsuppehållet och innan dess, för att förbereda sin trupp för ett långt slutspel och det kan mycket väl vara från tung träning som de småsega benen härrör.
Och ändå, lik förbaskat, så tickar poängen in. Det här var Luleås sjätte raka bortaseger, även om flera av de segrarna kommit efter övertid och straffar så klamrar laget sig fast där uppe i toppen. Nu halkade man förvisso in bakom Färjestad på andra plats men det skiljer bara fyra plusmål från serieledningen. Jag minns ju vad Thomas ”Bulan” Berglund gjorde med Brynäs i slutspelet för två år sedan – och om Luleå Hockey får lika hög energi när de imaginära tussarna rycks i år komemr det här laget att bli oerhört svårslaget.
Rättelse: Det är redan oerhört svårslaget. Med rätt energinivåer och ett fungerande powerplay blir det här ett monster.
Samtidigt har säsongens stora sorgebarn vaknat. Skellefteå slog HV71 borta – trots två matchstraff och medföljande femminutersboxplay emot – relativt smärtfritt och har klöst sig till den sista direktplatsen i kvartsfinalerna. Här och nu ser Västerbottens stolthet betydligt hetare ut än sina konkurrenter från Norrbotten – men jag tar för givet att laget bränt en del krut för att orka ta sig i kragen. Trots att Skellefteå har formen skulle jag betydligt hellre ha Thomas ”Bulan” Berglunds TryggHansa-polo än Tommy Samuelssons.
Det är tolv matcher kvar – det är nu man ska trimma motorn, inte köra dragrace.
Det är inte nu lagen ska vara bra.
Här kan du läsa mer om SHL
Trots Olaussons målsuccé saknar inte Luleå Hockey problem. Lagets egentliga offensiva dynamo, Jack Connolly, har inte stått att känna igen sedan han skrev på en förlängning med klubben vilket fått Petter Emanuelsson att gå i träda. Samtidigt har inte spelet i numerärt överläge fungerat sedan Isac Lundeström vände hem och tränarna tvingades mixtra en smula med formationerna. Defensivt gör man många märkliga misstag – jag tycker inte att Daniel Sondells hoppfulla lilla skutt innan Jesper Boqvists drömmål är ett enskilt misstag utan symptom på en större problematik.
Men framför allt tycker jag att Luleåspelarna saknar den fart och frenesi som skapat så mycket oreda för motståndarna.
Det märks i forecheckingen, där forwards inte riktigt hinner fram till sina positioner och backarna inte riktigt vågar stå upp så högt och hårt som de behöver för att skapa kaos. Det märks i uppbyggnadsspelet, där Luleåspelarna inte alls hittar passningsspel, tajming eller fart från säsongens första halva. Det här kan naturligtvis ha sina rutiga skäl och randiga orsaker. Thomas ”Bulan” Berglund har sannolikt låtit piskan vina, både under landslagsuppehållet och innan dess, för att förbereda sin trupp för ett långt slutspel och det kan mycket väl vara från tung träning som de småsega benen härrör.
Och ändå, lik förbaskat, så tickar poängen in. Det här var Luleås sjätte raka bortaseger, även om flera av de segrarna kommit efter övertid och straffar så klamrar laget sig fast där uppe i toppen. Nu halkade man förvisso in bakom Färjestad på andra plats men det skiljer bara fyra plusmål från serieledningen. Jag minns ju vad Thomas ”Bulan” Berglund gjorde med Brynäs i slutspelet för två år sedan – och om Luleå Hockey får lika hög energi när de imaginära tussarna rycks i år komemr det här laget att bli oerhört svårslaget.
Rättelse: Det är redan oerhört svårslaget. Med rätt energinivåer och ett fungerande powerplay blir det här ett monster.
Samtidigt har säsongens stora sorgebarn vaknat. Skellefteå slog HV71 borta – trots två matchstraff och medföljande femminutersboxplay emot – relativt smärtfritt och har klöst sig till den sista direktplatsen i kvartsfinalerna. Här och nu ser Västerbottens stolthet betydligt hetare ut än sina konkurrenter från Norrbotten – men jag tar för givet att laget bränt en del krut för att orka ta sig i kragen. Trots att Skellefteå har formen skulle jag betydligt hellre ha Thomas ”Bulan” Berglunds TryggHansa-polo än Tommy Samuelssons.
Det är tolv matcher kvar – det är nu man ska trimma motorn, inte köra dragrace.
Det är inte nu lagen ska vara bra.
Här kan du läsa mer om SHL
