Det började väl egentligen långt innan dess, men en rejäl ögonöppnare kom förrförra helgen. Luleå Hockey/MSSK, de senaste tre årens titaner på svensk hockeys damhalva, förlorade en match. Mot Leksand.
Det har hänt förr. Det kommer att hända igen. Men fram till dess hade Luleå mött Linköping, AIK samt Djurgården och SDE i två matcher var. Luleå hade inte tappat en enda poäng och bara släppt in två mål. In kommer Leksand i en glad polska, vinner med 2-1 på lördagen och följer upp med ännu en vinst dagen efter – bara för sakens skull.
Samtidigt har Modo, kraftigt brandskattat efter fjolårets fina säsong – herregud, till och med Erika Grahm har ju lämnat – gjort en fantastiskt fin säsongsinledning. Vinster mot både Linköping och HV 71 har gett en stabil plats i toppen och effektivt stoppat allt snack om att laget skulle få en tung resa.
Både Leksand och Modo drivs av ett systemtänk som faktiskt varit relativt ovanligt i damdelen av sporten hittills. Det är två skridskoskickliga lag, två jämna lag, som spelar efter sina förutsättningar. De försöker sällan göra något de inte kan men desto oftare något som motståndaren inte tycker om. De topplag som skapats de senaste åren har lyckats tack vare att man värvat färdiga stjärnor snarare än skapat ett överlägset taktiskt system. Modos hockey bygger på hög press med många spelare och det skapade problem för Luleå hela vägen fram till mitten av tredje perioden. När bortalaget till slut hittade vägar genom pressen, när man lyckades erövra pucken med fart på egen blå, kom målen och favoriterna kunde vinna till slut.
Men frågan måste ändå ställas: Ser vi början av ett paradigmskifte i SDHL?
Jag inser att det är en smula förmätet mot Luleå/MSSK att få laget att framstå som ett stjärngäng, glidandes omkring på en skridsko med ett lojt leende på läpparna, särskilt efter en sån här match. Världens bästa back Jenni Hiirikoski tvingades utgå efter en smäll mot huvudet, spelarna kämpade och slet, det var en arbetsseger och det är viktigt att komma ihåg att ”världens bästa lag” kan det här också. Men trots det finns skillnader mellan Modo och Luleå – och det är de som är intressanta.
Fler klubbar tar sin damverksamhet på allvar och skicklighetsnivån håller på att jämnas ut. Fler lag får fler bra spelare och det ger jämnare matcher. Det skapar också en miljö där taktik och arbetsmoral faktiskt spelar roll, istället för att vara ett verktyg att hålla nere siffrorna mot överlägsna motståndare.
Är Modo ett sämre lag än Luleå? Ja. Spelar det någon roll? I den här matchen – men inte alltid. När det stjärnspäckade motståndarlagets back gör ett misstag i offensiv zon ska det bestraffas precis som när Marion Allemoz plockade fram riset där i slutet av matchen. Klarar det här laget av att putsa sin forechecking en smula, att bli ännu jobbigare och ännu mer intensivt, så är det här kanske landets mest intressanta bygge.
Jag tror att det är Modos tur att utmana Luleå om mästerskapet.
