Danbury Trashers, ett ishockeylag på den amerikanska östkusten hemmahörandes i United Hockey League och tillika ett lag som bara existerade i två säsonger.
Det låter kanske som ett i raden av kortlivade amerikanska idrottslag, men Trashers skapade rubriker som nådde långt längre än den lokala ishallen och som kulminerade under hösten efter att Netflix gjort en dokumentär om laget med namnet "Untold: Crime & Penalties".
Lagets ägare, Jimmy Galante, köpte inför säsongen 2004–05 en plats i ligan och skänkte laget till sin son AJ som blott 17 år gammal blev president för klubben – och sedan avlöste rubrikerna varandra.
Slagsmålen haglade under matcherna och utanför isen undersöktes Jimmy av FBI för sina affärer med sitt sophanteringsföretag och sina kopplingar till maffiafamiljen Genovese och i början av dokumentären spekuleras det i att Jimmy var inspiration till maffiaserien Sopranos.
En som upplevde en del av Trashers två år från insidan är Erik Tägtström.
– Jag har sett dokumentären. Den var väldigt välgjord och rolig att se, säger han till HockeyNews.se.
Efter att han som junior spelat tio matcher i Elitserien för Timrå och sedan hunnit med tre allsvenska säsonger med Sundsvall samt ytterligare två elitseriematcher för Timrå letade Tägtström efter en ny utmaning för att ta nästa steg i karriären.
Genom tidigare Timråspelaren Sanny Lindström kom Tägtström i kontakt med Paul Gillis som var huvudtränare för Danbury, varpå han satte sig på ett plan över till USA hösten 2005..
Men det blev bara två matcher innan Tägtström åkte hem samma höst för spel i allsvenskan med AIK
– Jag skrev ju på ett kontrakt och spelade två matcher där men man märkte ganska snabbt vad det var sorts liga och för typ av lag, det var ju nio fighters på 17 spelare eller något sådant. Jag var ung och ville uppåt och det var ju därför jag åkte över. Det blev en månad, men sedan pratade jag lite med AIK och då kände jag att det var lika bra att dra, säger han.
Erbjudande om att stanna hela säsongen i Danbury fanns däremot på bordet.
Men när Tägtström tackade nej till det ströps speltiden.
– Jag blev uppsatt på injured reserve när jag tackade nej till ett kontrakt jag blev erbjuden över hela säsongen då det hade en no trade-klausul och det är ju säkert extra mycket lojalitetstänk i de där kretsarna, så det var nog inte var så populärt.
Med tanke på maffiakontakterna kanske det var lika bra att åka hem när du tackade nej?
– Ja, jag tänker väl lite så. Det var ju en del råa personer runt i kring laget, Bland annat så tyckte jag att materialaren ”T-bone” Pomposello var rätt obehaglig faktiskt. Och Jimmy hade man ju hört lite rykten om att han suttit inne och så, men att han var så högt uppsatt i maffian trodde man ju inte.
Bortsett att det bara blev två matcher fanns det inte mycket att klaga över menar Tägtström.
Spelarna togs om hand väl utanför isen med bra boende och generösa ägare och det skapades minnen även utanför isen.
– AJ var jäkligt trevlig, han var ofta nere i omklädningsrummet och han såg ju ut som en 17-åring gjorde då med byxorna nere i knäna. Men man blev lite förvånad när man kom dit för man visste inte att det var han som var president, Men man blev väldigt väl omhändertagen så jag hade inte någonting att klaga på så. Jimmy ingav förstås respekt men var också trevlig de gånger jag träffade honom, säger Tägtström och fortsätter:
– Sedan så passade jag och ett par killar till på att åka till New York där när jag var uppsatt på IR. Vi firade halloween där vilket också var en kul erfarenhet.
Två matcher och många minnen utanför isen minns Tägtström tillbaka på, där en av matcherna var lite extra minnesvärd.
– Ja, vi spelade en match i Port Huron. Det var ju där de spelade in filmen Youngblood så det var ju lite coolt att få spela en match just där.
Vad säger du om kvaliteten på laget och ligan?
– De tog in ganska bra spelare, inte bara fighters. Jeff Daw var rätt så duktig och tvillingarna Omicioli har alltid gjort mycket poäng oavsett var de varit så det fanns bra spelare, absolut. Ligan vet jag inte riktigt vad jag ska jämföra med riktigt, det var ju en annan typ av hockey. Det blir ju det med mindre rinkar. Sedan så var det ju som sagt väldigt mycket fokus på fighter och showmanship.
16 år efter att han lämnade Danbury håller han fortfarande viss kontakt med klubben, som intresset ökat kring efter dokumentären. Det är väl några spelare jag fortfarande har kontakt med. Sedan så pratade jag faktiskt med AJ häromdagen.
Och han ser tillbaka på äventyret som en rolig del av karriären, även om det som sagt alltså bara blev två matcher.
– Jag får väl summera det som en rätt häftig upplevelse ändå. Jag tyckte att det var ganska rolig hockey också även om det inte var i närheten av samma klass som allsvenskan, men det var lite annorlunda spel med mindre rinkar och det trivdes jag med, säger han.
FBI:s utredning av Jimmy Galante avslutades med att Danburyägaren dömdes till mellan fem och sju års fängelse för bland annat bedrägeri och tvingades i samma veva ge upp sitt företagsimperium som beräknades vara värt över 100 miljoner dollar. Han släpptes under 2014 efter att ha avtjänat sju år i fängelse.
Det låter kanske som ett i raden av kortlivade amerikanska idrottslag, men Trashers skapade rubriker som nådde långt längre än den lokala ishallen och som kulminerade under hösten efter att Netflix gjort en dokumentär om laget med namnet "Untold: Crime & Penalties".
Lagets ägare, Jimmy Galante, köpte inför säsongen 2004–05 en plats i ligan och skänkte laget till sin son AJ som blott 17 år gammal blev president för klubben – och sedan avlöste rubrikerna varandra.
Slagsmålen haglade under matcherna och utanför isen undersöktes Jimmy av FBI för sina affärer med sitt sophanteringsföretag och sina kopplingar till maffiafamiljen Genovese och i början av dokumentären spekuleras det i att Jimmy var inspiration till maffiaserien Sopranos.
En som upplevde en del av Trashers två år från insidan är Erik Tägtström.
– Jag har sett dokumentären. Den var väldigt välgjord och rolig att se, säger han till HockeyNews.se.
Efter att han som junior spelat tio matcher i Elitserien för Timrå och sedan hunnit med tre allsvenska säsonger med Sundsvall samt ytterligare två elitseriematcher för Timrå letade Tägtström efter en ny utmaning för att ta nästa steg i karriären.
Genom tidigare Timråspelaren Sanny Lindström kom Tägtström i kontakt med Paul Gillis som var huvudtränare för Danbury, varpå han satte sig på ett plan över till USA hösten 2005..
Men det blev bara två matcher innan Tägtström åkte hem samma höst för spel i allsvenskan med AIK
– Jag skrev ju på ett kontrakt och spelade två matcher där men man märkte ganska snabbt vad det var sorts liga och för typ av lag, det var ju nio fighters på 17 spelare eller något sådant. Jag var ung och ville uppåt och det var ju därför jag åkte över. Det blev en månad, men sedan pratade jag lite med AIK och då kände jag att det var lika bra att dra, säger han.
Erbjudande om att stanna hela säsongen i Danbury fanns däremot på bordet.
Men när Tägtström tackade nej till det ströps speltiden.
– Jag blev uppsatt på injured reserve när jag tackade nej till ett kontrakt jag blev erbjuden över hela säsongen då det hade en no trade-klausul och det är ju säkert extra mycket lojalitetstänk i de där kretsarna, så det var nog inte var så populärt.
Med tanke på maffiakontakterna kanske det var lika bra att åka hem när du tackade nej?
– Ja, jag tänker väl lite så. Det var ju en del råa personer runt i kring laget, Bland annat så tyckte jag att materialaren ”T-bone” Pomposello var rätt obehaglig faktiskt. Och Jimmy hade man ju hört lite rykten om att han suttit inne och så, men att han var så högt uppsatt i maffian trodde man ju inte.
Bortsett att det bara blev två matcher fanns det inte mycket att klaga över menar Tägtström.
Spelarna togs om hand väl utanför isen med bra boende och generösa ägare och det skapades minnen även utanför isen.
– AJ var jäkligt trevlig, han var ofta nere i omklädningsrummet och han såg ju ut som en 17-åring gjorde då med byxorna nere i knäna. Men man blev lite förvånad när man kom dit för man visste inte att det var han som var president, Men man blev väldigt väl omhändertagen så jag hade inte någonting att klaga på så. Jimmy ingav förstås respekt men var också trevlig de gånger jag träffade honom, säger Tägtström och fortsätter:
– Sedan så passade jag och ett par killar till på att åka till New York där när jag var uppsatt på IR. Vi firade halloween där vilket också var en kul erfarenhet.
Två matcher och många minnen utanför isen minns Tägtström tillbaka på, där en av matcherna var lite extra minnesvärd.
– Ja, vi spelade en match i Port Huron. Det var ju där de spelade in filmen Youngblood så det var ju lite coolt att få spela en match just där.
Vad säger du om kvaliteten på laget och ligan?
– De tog in ganska bra spelare, inte bara fighters. Jeff Daw var rätt så duktig och tvillingarna Omicioli har alltid gjort mycket poäng oavsett var de varit så det fanns bra spelare, absolut. Ligan vet jag inte riktigt vad jag ska jämföra med riktigt, det var ju en annan typ av hockey. Det blir ju det med mindre rinkar. Sedan så var det ju som sagt väldigt mycket fokus på fighter och showmanship.
16 år efter att han lämnade Danbury håller han fortfarande viss kontakt med klubben, som intresset ökat kring efter dokumentären. Det är väl några spelare jag fortfarande har kontakt med. Sedan så pratade jag faktiskt med AJ häromdagen.
Och han ser tillbaka på äventyret som en rolig del av karriären, även om det som sagt alltså bara blev två matcher.
– Jag får väl summera det som en rätt häftig upplevelse ändå. Jag tyckte att det var ganska rolig hockey också även om det inte var i närheten av samma klass som allsvenskan, men det var lite annorlunda spel med mindre rinkar och det trivdes jag med, säger han.
FBI:s utredning av Jimmy Galante avslutades med att Danburyägaren dömdes till mellan fem och sju års fängelse för bland annat bedrägeri och tvingades i samma veva ge upp sitt företagsimperium som beräknades vara värt över 100 miljoner dollar. Han släpptes under 2014 efter att ha avtjänat sju år i fängelse.
Silly season 1 månad för 1 krona Skaffa PLUS. (Säg upp när du vill.)
