Troja är tillbaka i allsvenskan.
Och jag fick för egen del en påminnelse om att idrotten fortfarande – någonstans – kan göra en garvad gubbe till ett litet barn.
Ibland kan hockey åka iväg med en. På ett sätt som man kanske inte alltid är alldeles stolt över.
När jag så här på påskdagen 2025 står där i Holmen Center i Hudiksvall, via en bilresa på 2x30 mil, i en ishall jag aldrig förut besökt, med min tonårsson vid min sida, och en massa okända människor runtom…
….och det är tre minuter kvar av den avgörande kvalfinalen i hockeyettan…
…och Troja gör det avgörande målet, i tom bur…
…så upptäcker jag att jag vid 59 års ålder, står där och gråter offentligt.
Well; Då undrar man ju på riktigt vad man håller på med.
Min barndoms favoritlag tar sig upp i allsvenskan igen. Okej.
Men är det verkligen sunt, för en vuxen äldre man, att stå där och på riktigt tappa fattningen? Bli så glad att man gråter? Så rörd att man inte kan hålla tårarna borta? Står å snyftar, över att en liten puck råkar studsa hit eller dit?
Jag, som nästan alltid är kontrollerad och krass till vardags, och har varit på tusentals idrottsevenemang utan att röra en min;
Jag låter det brista. Kan inte hejda det. Jag står faktiskt och gråter. Min son tittar storögt på mig. Kanske några runtomkring också, jag vet inte riktigt.
v) Antingen är jag bara patetisk.
v) Eller så är det helt enkelt ett sundhetstecken; Att man fortfarande lever och bryr sig, att idrotten kan beröra så djupt, att rötterna betyder så mycket och att känslostormarna i en sketen ishockeymatch fortfarande kan sopa med en i ett sådant underbart rus.
Jag vet inte.
Jag är i alla fall glad att Troja-Ljungby är tillbaka där klubben hör hemma. Väldigt glad.
Att Troja är inblandat i rafflande kvalmatcher har man hunnit vänja sig vid, genom alla år. Att de åker upp och ner mellan divisionerna har nästan blivit som en rutin.
Alltså borde man vara hårdhudad och härdad.
Fast den här gången var känslorna ännu lite starkare än normalt.
Nu handlade det om liv och död. Klubben Troja-Ljungby har balanserat på ruinens brant, och en torsk här, hade på riktigt kunnat äventyra föreningens existens.
Vi visste alla detta; Spelarna, ledarna, fansen, jag.
Glädjen var därför extra stor, när saken nu till sist var klar.
Och lättnaden ännu större.
Troja är redo för en ny era i klubbens stolta historia,
Att vi skulle gå upp i år, har jag redan i förväg berättat för er Hockeynews-läsare, i ett antal krönikor före och under finalserien.
Och då brukar jag ändå vara en realistisk och kritisk betraktare av just Troja.
Men det fanns många skäl till årets och vårens större optimism än vanligt.
Framför allt, det viktigaste, var förstås att Troja hade division 1-nivåns överlägset starkaste spelartrupp i vinter;
TVÅ bra målisar, FYRA starka femmor – och så serienivåns TRE bästa spelare, allihop hos oss;
v) Oscar Nordin, 24, Modo-produkten som redan i januari (av alla motståndare) valdes till hela Hockeyettans bästa spelare. Två egna mål nu i final-finalen.
v) Dennis Fröland, 32, stockholmaren och den elegante backstrategen, som blivit lagkapten och trotjänare i Troja-Ljungby.
v) Och så Filip Lennström, 26, skyttekungen OCH grovjobbaren som vräkt in mål genom hela slutspelet. Det har i stort sett räckt med att han tittat på pucken nu i mars och april, så har den flugit in i krysset.
Tillsammans med Jonatan Wikström och Filip Forsmark, har den här trion också utgjort den i särklass bästa och mest sylvassa power-play-enheten i Hockeyettan.
Deras sätt att bara mata in mål i spel fem-mot-fyra och fem-mot-tre, blev i slutänden kvalfinalens helt avgörande egenskap.
Så har då Troja nånting i allsvenskan att göra?
De har ju redan åkt ur den divisionen om och om igen, under de senaste 20 åren.
Svaret är ändå ja.
Den här gången kommer Troja-Ljungby upp med ett helt annat utgångsläge, än vid de senaste tillfällena;
v) Ekonomilarmet har fått bygden (kommunen, sponsorer, publik m fl) att sluta sig samman runt klubben och laget som aldrig förr.
v) Motivationen att sluta hoppa och ner, och nu på allvar etablera sig högre upp igen, är större än förut.
v) Organisationen sjuder av liv, och klubbens starka duo (klubbchefen Christopher Moberg och coachen/sportchefen Jens Gustafsson) är på en högre nivå än sina senaste företrädare.
v) Men framför allt; Kvaliteten på spelarna och laget.
Förra gången Troja vann division 1-racet (21/22), så ”halkade” man upp, med en ihålig trupp som råkade få en formtopp vid ”fel” tillfälle. Utan att göra några nämnvärda förstärkningar inför allsvenska comebacken.
Stor skillnad nu.
Den spelartrupp som Troja har för dagen, håller redan allsvensk klass. De skulle kunna gå in där imorrn. Lag som Östersund och Vimmerby skulle man utan prut komma före i en tabell. Troligtvis Almtuna och Västerås också.
Med en viss ”kantbollsgallring”, och 6-7-8 förstärkningar med lite mer allsvensk spets och erfarenhet, så är det rimligt att se Troja i slutspel även nästa vår; Men då alltså I allsvenskan, mot SHL.
Finns inget som säger att Troja i höst kommer att vara sämre än deras småländska konkurrenter Oskarshamn, Kalmar och Nybro.
Visst kan det hända att någon av årets nyckellirare kan försvinna (Oscar Nordin borde spela i SHL, och Fröland är eventuellt sugen på äventyr nere i Europa).
Stommen är ändå så stark i den här upplagan, att detta kommer att hålla även en division upp.
Dessutom har man nu en sportchef (Jens Gustafson då) med ett fenomenalt kontaktnät, och en fingertoppskänsla för fyndvärvningar.
Nu är det nog, av allt att döma, slut på jojo-tillvaron för IF Troja-Ljungby.
Med ett par-tre års tillvänjning och anpassning, kan de så småningom vara redo att återta sin gamla position som topplag i allsvenskan.
Stor sympati ändå, för flera av de konkurrenter som Troja har slagit ut på vägen fram till avancemanget.
v) Hudik i finalen.
v) Men också Hanviken, stockholmslaget som överraskande vann södra allettan.
v) Och Visby, som fått till en rejäl nytändning och hockeyfeber ute på ön.
Alla de där tre klubbarna gjorde i vinter sin bästa säsong någonsin.
Ännu fler ettan-föreningar har riktigt starka lagsammansättningar just nu; Mariestad, Karlskrona, Sundsvall och Väsby, exempelvis.
Det är tragiskt – för att inte säga skandal – att det är så svårt att byta division i svensk ishockey.
Ett lag av 40 flyttas alltså upp från Hockeyettan till allsvenskan.
Det är löjeväckande lite. Totalt orimligt.
Man borde slänga ut tre lag varje vår från allsvenskan, och flytta upp tre nerifrån.
Det skulle ge ännu mycket mer nerv och energi åt hockeyvintrarna, i hela landet. Ökad rotation skulle sätta eld på stimulansen i alla led runt svensk ishockey.
Vilket är just den vitaminkick som många klubbar i andra- och tredjeligorna behöver.
Och jag tror absolut inte heller att det skulle sänka intresset för, eller kvaliteten på, allsvenskan. Tvärtom. Det finns just nu 8-10 klubbar nere i Hockeyettan, som kvalitetsmässigt mycket väl skulle kunna platsa ett steg upp. Såväl vad gäller spelarmaterial, som publikintresse och organisatorisk kraft.
Lätta på handbromsen. Blås liv och näring in i svensk gräsrotshockey igen!
LÄS MER: Troja – NHL-klubben i Hockeyettan
FOTNOT: Niclas Andersson är klassisk hockeykrönikör på Expressen och har följt Troja i hela livet. Han jobbar på TR Media.
