Scenskräck och mognad – Gidlöfs resa i Leksand

Ni kan historien vid det här laget. Mantas Armalis skadades, Jakob Hellsten hade haft en skakig start på sin SHL-karriär och varenda kontraktslös målvakt ryktades till Leksand. Färjestad borta den 19:e oktober. Ett Färjestad som hade gjort flest mål i serien och vars fruktade offensiv hade sköljt över motståndare efter motståndare. I Leksands mål ställdes 19-årige Marcus Gidlöf. Dalalaget vann med 3-1 och den två meter långe junioren storspelade.

Sen dess har han fortsatt imponera och tagit fyra segrar på sju matcher med en räddningsprocent på 91,5. Visst, det blev en tavla i senaste matchen mot Färjestad (denna intervju gjordes dagen innan) men som Marcus Karlberg sa efter matchen: ”Man behöver inte säga något annat till honom än ‘fortsätt spela som du gjort’, han har varit grym för oss varje match”.

Den gänglige tonåringen slår sig ner på Tegera Arenas läktare och utstrålar både värme och lugn. En trygghet man kanske inte direkt ser hos alla grabbar i hans ålder.
– Jag tycker det har känts bra sen jag fick chansen här. Jag har kommit in i det bra, även utanför med gruppen, spelare och ledare. Spelmässigt har det också känts bra. Där tror jag det är mycket att jag växt som person utanför hockeyn senaste året. Jag litar mer på mig själv och har fått en bra trygghet av spelare och ledare i laget, säger han.

Hur har du växt som person?
– Det har handlat mycket om mognad. Främst att klara av att spela inför folk. Det är något som jag innan varit väldigt nervös för och alltid varit lite halvskraj för. Så det är skönt att en sådan mental grej har klickat på.
– Jag har varit lite mer tillbakadragen och inte stått i centrum på de sätten innan. Det behöver inte bara vara hockeyn utan generellt har jag inte gillat den delen. Men nu tycker jag ju att det är det bästa som finns att spela inför en stor publik. Att vinna matcher i ett fullsatt Tegera arena är otroligt. Att få göra någon avgörande räddning och höra publiken, det är sjukt mäktigt. Jag är jätteglad varje gång jag får skrinna ut här.

Det finns säkert fler där ute som känner likadant. Har du några tips för hur man ska komma till rätta med den ”scenskräcken”?
– Jag tror det är viktigt att våga prata med någon som man litar på, och även våga prata med ledarna om vad man känner, så att de kan hjälpa en. De kanske inte ska pusha en för hårt i början, utan man får slussas in sakta och får den hjälpen man behöver. Det har jag verkligen fått här, jag har kunnat prata med folk och de har hjälpt mig med de bitarna.

Jobbar med mental coach

3-1-segern borta mot Färjestad var inte Gidlöfs första framträdande på SHL-is. Det kom ifjol mot Växjö. Den då 18-årige burväktaren slängdes in vid 5-1-underläge och släppte tre mål i sista perioden i Vida Arena.
– Vi spelade inte bra alls, och låg under med 5-0 efter två. Så sa de att jag skulle få chansen. Det var kanske inte det man hade hoppats på. Jag släppte tre. Just där och då kände jag att ”oj, det här är många nivåer upp”. Jag fick se det som ett kvitto på var man stod där och då och kunna jobba vidare därifrån för att någon gång kunna göra en SHL-start.

Det känns som att en sådan start skulle kunna knäcka vilken ung spelare som helst?
– Absolut, det skulle det kunna göra. Där hade jag tur som har bra folk omkring mig som hjälpte mig att ta det på rätt sätt. Det var en match i karriären.

Var det ett tillfälle då det var jobbigt att spela inför publik?
– Ja, det var det absolut. Där tror jag det var lättare att jag bara blev inkastad istället för att jag gick och tänkte på det en massa. Men det var ändå en stor grej då, att det skulle vara inför publik. Men efter det så började jag känna att det blev mer och mer roligt att spela inför folk.  Det var en positiv effekt av en negativ upplevelse.

Hur har du jobbat med det sen dess?
– Jag har haft en mental coach nu i två-tre år. Sen pratar jag mycket med tränarna. Alla chippar in med olika bra saker hela tiden.

Varför har du valt att ha en mental coach?
– Jag har känt att i den rollen jag har, en väldigt utsatt position, så har det varit skönt att ha någon att prata med och kunna få lite tips här och var. Hur man ska kunna jobba med mindset för att kunna släppa och gå vidare. Eller inför matcher när man vet att det kommer komma mycket folk , hur jag ska kunna få en bra känsla utan att tänka på att det är massa folk runtom.

Det där känns det som att det alltid viftas bort när man frågar spelare. ”Man tänker bara på det som sker på isen” är ett vanligt svar.

– Jag tror absolut att man blir påverkad av det som sker runtom. Sen ju mer man gör det desto lättare blir det att koppla bort det. Men jag har känt varje match jag skrinnat ut under ett intro att jag tänkt på folket i arenan. Men det går snabbare och snabbare att kunna koppla bort det.

"Jag är med till de hittar nån annan"

Säsongen har varit minst sagt speciell. Gidlöf gjorde succé i J20-laget som bara vann och vann, men med Mantas Armalis och Jakob Hellsten i A-laget så kändes steget dit ändå långt. Men dörren slogs upp på vid gavel när Mantas åkte på en skada. Men Gidlöf trodde själv att det skulle handla om en kort period innan en ny målvakt plockades in.

– Jag fick veta det precis innan det kom ut att Mantas var skadad. Tanken då var väl egentligen bara att jag är med så länge de vill, tills de hittar någon annan. Tanken där och då var väl inte att det skulle vara jag och Jakob som lirar. Men det är sjukt kul att vi har fått det förtroendet.
– Jag hade inte alls tänkt att jag skulle lira såhär mycket i SHL. Det enda jag var redo på inför säsongen var att jag kommer vara där om det behövs någon match eller så. Men att jag skulle vara en av två målvakter här… det hade jag inte alls funderat på.

Det känns som att steget för juniormålvakter till SHL har ökat senaste åren. Det är inte ofta man ser att målvakter flyttas upp från egna leden och direkt levererar som du gjort.
– Jag tror man måste mogna till som människa först. Det blir mer press både utifrån och alla de 7650 som är här vill ju att man ska vinna matchen. Man lär ha lite koll på vad man gör. Ibland har man bara flaxat runt och sett ut som en fotbollsmålvakt delvis. Jag tror man ska få kontroll på kroppen lite mer och även kunna klara den pressen som sätts utifrån.
– Många spelare i SHL är väldigt skickliga, det är mer rakt på mål här. De slår mycket mer på returer kontra J20, där det oftast ska vara finlir. Det gäller att vara med när det uppstår andra- och tredjesituationer. Man lär vara lite mer vaksam på förberedelser så man vet vad man ska göra i moment två och tre.

Du ser så jävla lugn ut på isen.
– Jag har jobbat stenhårt med det sen jag kom hit. Att våga använda storleken och våga vara lugn. Det märker jag på träningar, de gånger jag stressar upp mig så blir jag ju rökt. Det är något vi pratat svinmycket om. Var så lugn som möjligt och försök sprida det vidare till laget.

"Hockey är en tråkig sport att kolla på"

När jag pratar med folk runt Marcus inför intervjun så är det två saker som främst kommer på tal. Ett är sportintresset, eller ja, bristen på sportintresse.
– Överlag kollar jag inte så mycket på sport. Hockey är en rätt tråkig sport att kolla på. Främst SHL har ju blivit rätt mycket en ”försvarsliga” på senaste tiden. Jag gör andra saker. Hemma spelar jag gitarr och är med vänner. Klart jag kollar Leksands matcher om jag inte är med, men överlag är det inte så jättemycket sport. Jag tror det är bra också, det gör att det är lätt för mig att släppa hockeyn.
– I juniorlaget är det många som säger att de har svårt att släppa hockeyn på det sättet, och det är väl något jag känt då. Om jag ändå inte tycker sport är så roligt behöver jag inte sitta hemma och kolla på det, och ha sån superkoll. Det jag behöver veta inför matcherna får vi ju på scouten inne.

Är det viktigt för dig att inte bara vara ”hockeymålvakten Marcus”?
– Ja, absolut, det känner jag. Främst om man förlorar eller gör en dålig match, så jag inte lägger allt på det. När jag väl lämnar hallen så är det en annan Marcus än hockeymålvakten, och när jag är på hallen så är det bara hockeymålvakten. Att kunna lägga det åt sidan gör att det inte blir för mycket känslor när man är hemma eller gör något annat.

Den andra saken som kommer upp när jag pratar om dig med folk är att du alltid är så himla glad.
– Haha, ja det skulle jag ändå säga. Jag älskar att skämta och ha kul, främst i J20 nu så har jag alltid varit den som försöker skoja med folk. Jag har rätt lätt att kunna ha det kul, men när det kommer närmre match gå in i den bubblan. Folk uppfattar nog inte mig som någon som sitter för mig själv i två timmar för att komma in i det jag ska göra.

Du är också med som ledare på målvaktsskola med kidsen? Trots att du nyss var där själv, typ.
– Haha, ja, jag har alltid tyckt det är kul att vara lite ledare och kunna dela med sig av det jag lärt mig under mina få år. Sen är det så kul att jobba med de yngre på hockeyskola och se hur de utvecklas.

Förutom ledare har han också agerat städare. TIllsammans med sina lagkamrater från juniorlaget har han fått städa läktarna i Tegera efter vissa av A-lagets matcher, då han själv varit med.

– Ja, det blev senast i tisdags efter Modo.

Och det är bara givet att du är med där?
– Ja, det är det vi har i juniorerna. Så då får man gå upp och göra det.

Men du har väl A-lagskontrakt nu?
– Ja, men jag tillhör juniorerna säsongen ut. Sen får det bli seniorhockey och då får vi se om det städas några läktare, haha.

Du verkar onekligen ha många strängar på din lyra. Och på tal om det då, är det scenskräck även med gitarren?
– Jag klarar av att spela för några polare, det får räcka.

Mittcirkeln här, inför fullsatt?
– Tveksamt.

Så det blir inget ”Mello”?
– Vi skippar det, avslutar supertalangen med ett leende.