”Rindräll” – missräkning eller framtida toppback?

Axel Rindräll, förlåt, Rindell har haft en minst tung start i Leksand. Inte så förvånande, enligt mig.
Desto mer förvånande att Leksands-ledningen satt honom på läktarn.

Droppen som fick den berömde bägaren att rinna över inträffade i match tre mot Modo när den högerfattade backen efter dryga minuten körde en backhand-flipp framför egen keeper. Riley Woods knackade ner den (vilket han väl gör max en av fem men skitsamma) och så var man i ett helt onödigt underläge. Mot Timrå två dagar senare satt Rindell på läktaren.

"Det är frustrerande och väldigt nytt", kommenterade han det hela.

Och kanske nyttigt?

För er som följt mig på X eller hört mig prata i någon podd någongång kommer det väl knappast som någon överraskning att jag inte direkt älskar backar med ”offensiv uppsida” om det också innebär att de är en säkerhetsrisk i egen zon (jag har lärt mig acceptera att de måste få drälla på offensiva blå ibland).

Ändå är jag lite kluven här och den främsta anledningen till det är att min förmåga att bedöma hockeyspelares potential ibland (eller ofta, välj själv) sviktat betänkligt. Det kan ni läsa mer om här.

Allting har ett pris

Jag är inte dummare än att jag förstår att Axel inte direkt värvades för sin solida defensiv, sitt riskminimerande och sitt sätt att döda matcher genom att spela rejält och enkelt. Killen har en offensiv verktygslåda som ingen annan back i Leksand har. Matt Caito är lagets bästa back men han har inte den tekniken och skickligheten som krävs för lura upp en hel box på läktaren med en millimeterpassning vid exakt rätt tillfälle. Han har heller inte skottet som Rindell besitter. Det var ett tag sen Leksand hade en sån back. Som jämförelse gjorde Olle Alsing två power play-poäng på nästan en timmes PP-spel förra säsongen.

Leksands sportchef Thomas Johansson (som själv var en back med rätt fina skills en gång i tiden) gillar spelare som vågar spela på gränsen, bryter mönster och nyttjar sin kreativitet. Men allting har ett pris.

Tidigare kanske Leksand haft möjlighet att ha det där tålamodet med spelare. Eller snarare inte haft något val. Nu är konkurrensen på backsidan stor och såväl Anton Johansson (som också har lite high risk-high reward i sig) som Fred Nilsson (imponerande i inledningen) knackar på speltidsdörren. Där finns också potential att utveckla och levererar man inte spelar man inte (undantag Caito som samlat på sig lite utrymme för att ha ett par dåliga kvällar).

Jag tror inte Leksand ens är nära att ge upp på Axel Rindell. Däremot tror jag att en hel del slarv i försäsongsmatcherna och en fortsättning på samma spår i SHL-starten blev för mycket för ledarstaben. Hade laget vunnit hade han nog fått fortsätta men så som det sett ut hittills har man inte råd med sådana enkla misstag. SHL är snorjämnt och varenda miss kan bli dyrköpt.

Rätt cool person

Det känns som en signal till Rindell att det är dags att börja lära sig när högrisk-spelet kostar lite för mycket. Ta ett steg tillbaka för att sen ta två framåt, helt enkelt. Och vad jag hör är finländaren vid gott mod. Trots att han var petad mot Timrå var han fullt inställd på att dyka upp på ”Fans corner” efter matchen och ta bilder med supportrarna. Han verkar vara en trygg och rätt cool person som är bra på att borsta av sig grejer.

En situation i hyfsad närtid som faktiskt kan liknas vid denna är när Lucas Elvenes anlände från HV71 och spelade på en svårighetsgrad som satte lagkamrater i skiten i både tid och otid. Hans ”räddning” hette Björn Hellkvist som trodde stenhårt på sin adept och gav honom ett enormt förtroende. Elvenes fick samtidigt lära sig att inte drälla med pucken på fel ställen och ju bättre han skötte de bitarna, desto mer frihet fick han i när han passerat offensiva blå.** 

Kan nuvarande ledartrio skapa samma utvecklingskurva för Rindell så kommer ingen minnas den här bedrövliga inledningen när säsongen summeras i vår.